Rebus

D:s slingrande för att slippa sova nådde nya, oanade höjder ikväll.

-Jag gör en rebus, mamma, lyssna här, om man har en ek och tar bort k, då har man e, och sen har man allas och tar bort a, då har man namnet Ella, fast med s på, alltså Ellas, då, nåt som hon har och sen...

och så höll det på. Jag stod och hängde blöt tvätt på galgar inne i hans rum för att sällskapa och till slut gick jag för att hänga upp alltihop, men då höjde han bara rösten och pratade genom rummen så att jag inte skulle missa nåt.

Alltså. Egentligen är det underbart. Men varför alltid vid halv nio?

Barnkalas

Nu har vi haft kalas för A. som har fyllt fem. Barnkalas med femton barn.

Och nu är det över för i år.

Men: snart fyller D. åtta.

Det här är de svåraste dagarna i mitt föräldraskap.

Så ni fattar, va, att det inte har hänt så mycket hemskt ändå, trots adoptioner, kontinuitetsbrott, skilsmässor och anknytningsoro.

Barnkalas är värst. Finns det någon som faktiskt gillar det?

Minne

Vi äter rester av klassisk söndagsmiddag med stek och kantarellsås. A. ber att få sås, utan svamp för de är "äckliga".

Dong-Mei reagerar på stickordet äcklig. Och så berättar hon en historia, något hon minns från förra veckan och faktiskt kan berätta om:

-Äss, lukta äcklig. Hon håller för näsan.

När vi gick förbi ett stall i förra veckan berättade jag att det bodde hästar där, fast hon såg inga. Och hon tyckte att det inte luktade bra.

Jag trodde inte riktigt att de kunde minnas och återge sådär.

Kaffe - lösningen på allt

När jag kommer in i sovrummet efter en sån här natt tänker jag två saker samtidigt:

-De här väggarna orkar jag inte se på mer!

och

-Härinne vill jag ligga och sova ett par timmar, NU!

Jag såg alldeles för mycket av taket och tapeten i halvmörker i natt. Först somnade inte Dong-Mei, utan jag stirrade i väggen en timme i går kväll. Sen vaknade D. Sen gick D. upp och kissade. Sen hostade Dong-Mei, en hemsk kruppig hosta som jag var tvungen att kolla, och sen drömde hon en mardröm. Sen var det trevligare, för då drömde hon en glad dröm och skrattade högt, men jag vakande ju av det också, naturligtvis. Sen lade sig D. bredvid mig. Sen hade han växtvärk. Sen började han blöda näsblod. Det var själva dödsstöten mot min nattsömn. Den som har gått upp, tänt, rotat fram ett pappersrulle och en påse att slänga tussar i, den har vaknat lite för mycket.

När det slutligen var dags att gå upp hade jag liksom stirrat ut i mörkret många timmar och var sugen på omväxling. Eller sömn, men det är ju inte alternativ, barn ska till skolan, upp och fram med filmjölken.

Så jag gjorde det alla människor på hela jorden gör. De som har råd. Jag drack starkt kaffe.

Bort, bort!

Häromdagen var jag och de tre barnen på en lekplats. En sån där där det finns roliga leksaker och cyklar och sånt att låna. Ett barn körde på Dong-Mei och hennes trehjuling. Inte nåt konstigt med det,  hon körde på andra också, de verkar vara lika goda kålsupare allihop i den åldern.

Men föräldrarna reagerar ändå lite olika när deras älsklingar attackerar andra barn. Min favorit:

-Nej, Viggo, du får inte köra på flickan. Man ska säga bort, bort!

Ska man säga bort, bort, verkligen, till andra människor? Vad hände med ursäkta, eller att helt enkelt vänta tills kusten är klar?

Man lär sig mycket om sig själv och mänskligheten på lekplatser. Det är roligt.

Roligare?

A. har fyllt fem år och skulle bjuda dagis på glass idag, som traditionen kräver på vårt dagis. Alltså packade vi in oss i bilen extra tidigt och körde förbi mataffären för att köpa glasspinnar innan D. skulle vara i skolan.

Jag frågar A. om det blir bra med Frostglass. Den är blå (ja, jag vet, hur konstigt som helst med BLÅ fruktsmak) med Elsa, Anna och Olof på paketet, för den som undrar. Ja, det tror hon verkligen blir bra. D. är förbluffad.

-Har du blivit en sån mamma nu!?
-Vadå för mamma? undrar jag.
-En sån som gör så som barn vill!
-Ja? Är det bra eller dåligt?
-Jag vet inte, svarar D.

Tydligen har jag varit för tråkig tidigare, eftersom lite trevliga glasspinnar utgör en chock för mina barn. Tydligen gjorde det heller inte så mycket att jag var tråkig.

Tror att jag ska gå tillbaka till Polarn och Pyret, glass i enochenhalvliterslåda (med hemkokt chokladsås vid högtidliga tillfällen, sås som ingen gillar, den är inte tillräckligt söt), och aldrig läsk, utom på nyår eller nåt.

De var tydligen nöjda med det, ändå.

Inte bitas!

När jag sitter och petar med datorn kommer Dong-Mei fram till mig och ger mig en förmaning:

-Inte bita!
-Inte bita?
-Nej! Onnn!

Nu brukar jag verkligen inte bita mina barn. Men det är bra att hon har lärt sig, i alla fall i teorin, att man inte får bitas. I praktiken vill jag minnas att hon faktiskt bet D. så sent som igår.

Gilla inte

Får man reta sina barn? Lite?

-Ska du ha lite yoghurt, Dong-Mei, frågar jag. Hon avskyr yoghurt. Och ägg. Men äter numer ost med god aptit.

Jag ser hur hon koncentrerar sig för att producera en lång mening med mycket ord. Sen kommer det, med eftertryck:

-Nej, gilla inte den!

Det är många ord. men så var det viktigt att få slippa den där hemska yoghurten.

Hela handen

Jag har nån flummig pedagogisk idé om att man inte ska tvinga barn att lära sig saker, för då lär de sig inte. De ska lära av lust! Jajemän.

Det gjorde D. när han var liten, men nu - icke så.

Han väljer alltid minsta motståndets väg, som i sommar har inneburit att sitta kvar när Sommarlov på teve är slut och se den ena serien efter den andra. Han har tråkigt, och det syns på hela hans knyckliga, spattiga lilla kropp. Jag tycker Barnkanalen är ganska bra, men det finns ju gränser.

Häromkvällen tvärtröttnade jag, kanske inte så mycket på Barnkanalen och de animerade serierna som är skitkonstigt översatta från engelska och där alla gubbar skriker gällt, oavsett vad de säger.
Men mest tröttande jag nog på denna D:s ovilja att sätta igång saker. När han väl är igång så tycker han att många saker är väldigt roliga: cykla, spela instrument, spela spel, bygga kojor, leka fantasilekar, lego.

Så jag tvingar honom numer att spela instrument i 15 minuter och därefter läsa, vad han vill, i minst 20.

Precis så som jag tror att man inte ska göra. Fast det konstiga är att han är väldigt nöjd efter varje påtvingat musikpass.

-Jag har spelat alla låtar jag kan!

Jaha. Lite hederligt auktoritativt föräldraskap är bra för barns utveckling, tydligen. Och de blir mindre uttråkade.

Stackars dagis

Vad ska man inte stå ut med? Eller vad ska inte dagispersonalen stå ut med.

Det är A:s andra dag på dagis. Och redan då känner hon att hon vill stoppa in handen i munnen för att se om det finns något i halsen. Det måste man ju kolla upp, tydligen.

Men vad händer om man stoppar ner handen i halsen? Nu vet A. det också. Hon kom hem i andra kläder än dem vi tog på henne i morse och de gamla i en plastpåse som jag inte har vågat öppna än.

I vanliga fall skickas barn som kräks på dagis hem med raketfart. Utmärkt, tycker jag. Det har gällt A och hennes astmahosta som ibland har lett till kräks. Ofarligt kräks, men ändå. Jag förstår dagis. Men nu var det tydligen uppenbart att kräkset berodde på- ja, vad kallar vi det?- manuell manipulering av gomseglet?

Lilla A. Det blir ofta väldigt konstigt med dig. Och snart fyller du fem. Kanske infaller en ny era då?

Hört i hallen

-Ta på dig skorna, D., säger min man.

Det är morgon och första riktiga skoldagen och nu ska alla iväg igen. Utom jag och Dong-Mei.

- Ta på dig skorna, D!
-Ja, jag vet!
-Det räcker inte att veta det, du får nog göra det också!

Härligt med rutiner. Jag och Dong-Mei har återinfört fruktstunden. Det blev ganska många glassar i sommar. Men nu är det vardag igen.

Tjat i hallen, frukt vid halv tio-tiden, olika uppdrag från skolan (medtag kudde?) och arbete på kvällar för min del.

Det kanske inte är perfekt på alla sätt, men det är ett ganska bra liv.

Charader

-Vilket djur är jag nu, frågar A. och hoppar upp och ner med händerna nedböjda i brösthöjd.
-Kanin, säger jag och min man.
-Rätt! Och nu? hon hoppar likadant, fast lite högre.
-Häst?
-Ja, ni har rätt! Vad är jag nu då? Hon hoppar, men nu med händerna i golvet.
-Groda?
-Rätt! Nu då?

Ja, nu kör det ihop sig. Hon går runt, runt med fötterna och händerna i golvet.

-Det börjar på S!

Alltid bra med bokstavsledtrådar från fyraåringar som inte kan läsa.

-Ehhh, hund?
-Nej!
-... katt?
-Nej, noshörning! Eller sengångare.

Sengångare börjar ju faktiskt på S! Bravo, A.

Utanför

Inget av barnen använder "som" i "det känns som att". Istället säger de "det känns att". Det känns att jag har badat, fast det inte har det, de är blöta av regnet.

Häromdagen sade A., älskade lilla A., som är mittemellan och dessutom har känslorna all over the place.

-Det känns att jag är utanför!

Efter det har jag förvandlats ditt en förintelsemaskin. Alla tendenser till att A. är utanför har jag slagit ner på som en hök.

I morse kändes det som att A. var utanför igen, när D. och Dong-Mei satt och mysade och lekte att "platerna" kom med sina platskepp. Jag sade till D. att här gällde det att bjuda in. Det gjorde han inte först, men sen sade han kom A.!

Och då apade Dong-Mei efter, gommm, gommm, me!

Det blev så bra, så jag kommer att vara en nöjd och glad mamma hela dagen.

(En halvtimme senare snodde A. Dong-Meis täcke  - japp, en snart femåring snodde från tvååringen. Så jag kan ju förstå att att A. känner att hon är utanför ibland, för det bör hon väl vara om hon är en sån kompis. Men det är nog bättre at försöka jobba med inkludering av alla, även små A:n.)

Överraskning

Vi åker hem från sommarstugan på morgonen, så jag är uppe tidigt och samlar ihop saker. Men vid sju, halvåtta ropar A. och vill att jag ska krypa ner hos henne en stund. Så gärna. Dels är det faktiskt skittråkigt att packa, dels är A. mjuk och varm och har rentvättat hår sedan kvällen före och luktar schampo. Vi pratar om ditt och datt. Plötsligt säger hon:

-Nu vet jag, målartejpen!!
- Jaa..?
-Den ligger i lådan längst ner! (Där alla mejslar och tejpar och färgpytsar och plastic padding ligger. Ingen överraskning. Och vi har inte pratat om någon potentiellt försvunnen målartejp heller.)

Man vet aldrig vad det blir med A.

Mer kärlek från A.

-Mamma, säger A. när vi ligger i hennes säng och jag tror att hon har somnat.
-Mamma, jag älskar nästan D., men han skojar med mig ibland och jag tycker inte om det.
-Gör du inte?
-Jag kunde bli elva år än D. och då skulle jag vara storasyster, och jag gillar inte det.

Elva år än D. Nej, du A. jag följde inte med helt, nu igen. Men jag hoppas att du inte bara behöver nästan älska din bror. Jag vet att han retas. Men det gör syskon.

Smart

Det här är ett inlägg i genren "mitt barn är väldigt smart". Den som tycker att sånt är tjatigt rekommenderas att hoppa över det här.

Jag gick och muttrade att jag hade tappat bort min bok. Var hade jag lagt den nu då?

Dong-Mei reste sig ur soffan och sade sitt gommm. Jag följde efter henne, och där, i sovrummet, låg boken, och det visste hon. Hur visste hon det? Och hur kunde hon fatta att det var den jag letade efter? Hur mycket koll har den här lilla människan som har varit här i inte ens ett år?

Det är läskigt. Men tänk att jag får vara med och se vad hon gör. Det har jag inte förtjänat.

Snickarbyxor

Nu är Dong-Mei verkligen två år. Idag försökte jag få på henne ett par mörkblå jeanssnickisar med små broderade rugbybollar på av det schyssta retromärket Oshkosh. Det här nog ett av de få par kläder som är köpta till Dong-Mei och inte till syskon, bekantas barn eller annan. 

Helt kassa brallor, om man frågar Dong-Mei.

-Nej ha! Nej ha!

Det var ju tydligt.

Match

-Har de nån relation från början? undrar en bekant. Tillräckligt mycket bekant för att jag ändå ska svara. Nej, de är syskon nu. 

Men då har nån matchat bra, säger min bekant. De har något gemensamt.

Ja, det har de. Det kan mycket väl vara så att någon har matchat med avseende på utseende (nej, det tror jag väl ändå inte), ålder (ja, det har nån absolut gjort) och kanske karaktärsdrag (men det är ju svårt att veta vad det så småningom blir av en som är tre veckor vid matchningen).

Men det de har gemensamt är oss, min man och jag, och varandra. Normer, regler, rum, tid, minnen, händelser och sånger.

Jag tror att det är det som gör matchningen.

Irritationsmoment numero due

Jag ber barnen städa sitt rum. Det mest uppenbara. Pappersremsorna på golvet, pärlorna på bordet.

Sen ska de ta på sig ytterkläder och skor. De står i hallen och är knöliga, irriterade, muckar med varandra och klagar, medan jag försöker packa ner det allra viktigaste. Pengar. Blöjor. Nycklar.

De har tråååkigt. Det är feeel.

Men ser man på, när jag går in i deras rum för att sno åt mig något, så är det fortfarande pappersremsor och pärlor överallt. D:s pyjamas slängd i badrummet, inte lagd i säng. En uppgift som jag tror att en snart åttaåring klarar utmärkt.

Varför klåda i hallen när det finns uppgifter att sköta?

Omfördelning

Livet, jag har en idé. Den handlar om omfördelning.

Just nu, när A. och D. har tröttnat på lediga dagar på bryggor, grillkorv, Sommarlov på teve, bad i för kallt väder, oändliga glasspauser och fikastunder i det gröna och därför börjat tjalla på varandra, gnabbas eller helt enkelt slåss lite, när tvättberget från alla utflykter växer, för att vi inte är inne, bara ute, när alla krukväxter dött, när Dong-Mei har kissat på golvet för att jag fick avstyra bråk innan jag fick på henne en ny blöja, när hon har hällt ut all tvål i badkaret, för att jag (min galning) lagade lite frukost, då längtar jag efter en enda liten timme för mig själv, kanske på café, men hellre nånstans där det är helt tyst.

En bok, en kopp te, kanske lite citronkaka till det. Bara det.

Och så vet jag, att när jag sitter på hemmet med min bok, min kopp te och min citronkaka (inte hembakt, kletig ur plast, men ändå), då kommer jag att längta efter att D. eller A. eller Dong-Mei ska komma på besök, bara en timme. Och röra runt i mina byrålådor på hemmet, kissa lite på mattan, spilla lite saft i min teve.

Så, livet, kan vi byta en timme nu mot en timme sen?