Pulvermos

Igår tvingade jag maken att inhandla den produkt som jag pride myself on never havning in my home: pulvermos.

Lite oklart varför, jag är ingen matsnobb, och inte emot halvfabrikat, jag är emot alltför onyttig och dyr-men-inte-god mat. Och pulvermos kanske inte är så gott, men det är inte hela världen att äta det ändå. Jag tror mest att jag känner att man ska ha någon gräns mot förfallet och min fick bli pulvermos.

Men inte nu. Jag vaktar barn och blandar i febern ihop det de säger med Barnkanalens tjut. Då är det läge för pulvermos, mina vänner.

Näring

Det här var konstigt. Två dagar innan jag drabbas av (konstigt nog inte kräksjukan) feber och ont i halsen av den kaliber som gör att man får hålla sig i diskbänken när man ska laga något åt sina barn har jag varit en praktmorsa och serverat två näringsriktiga lagade mål mat per dag till barnen. Det har varit grönskakssoppa och lax och pannkakor och vegetarisk pastarätt.

Så då får de inte skörbjugg av det här: spagetti, kokt morot, grädde, ost. (A: -Är det här maten? Mamman: Japp. Återintog soffan.)

Det är vad jag kallar framförhållning. Om jag inte piggnar till blir det burksoppa eller nåt imorgon.

Sköldpadda

I ett blomsterarrangemang som vi har fått sitter en liten sköldpadda av papier maché eller nåt åt det hållet.

-Titta mamma! Padda, säger Dong-Mei.
-Ja, kolla, det är en sköldpadda.
-Äta?
-Nej, vi ska väl inte äta den?
-Kärnor?

Nej, det är kanske inte just för att det kan vara kärnor i som vi inte ska äta dekorationssköldpaddor.

Kräksjuka

Kräksjuka.

Är det någon som vet hur man gör?

Det gör inget

Dong-Mei ställer till något, som vanligt. Och föregriper tillsägelser, som vanligt.

-Inte gör ingen!

Nej, det gör kanske inget.

Glamour

För ett tag sedan försökte ICA locka oss med allehanda fantasifulla produkter som de påstod att vi "köpte ofta". Det var fruktyoghurt, choklad och roliga badskum.

Men nu har de fattat. Idag innehöll erbjudandet en påse gratis vetemjöl och rabatt på värmeljus och smör.

Det är nog också förklaringen till att mitt liv inte känns så väldigt glamouröst.

Killikilli

Efter det eviga tvättandet i helgen och efter lite annat som också kändes evigt (t.ex. konflikter om städning med åttaåring) var jag trött och satt i soffan och liksom gömde mig. Men Dong-Mei hittade mig naturligtvis.

Hon tittade lite på mig och sade:

-Lessen, mamma?
-Ja, kanske lite. Och trött.

Dong-Mei tänker en kort stund. Sedan sticker hon ett finger under min haka och säger "killikilli".

Först tänker jag av någon anledning att jag inte ska börja skratta, men det går ju inte. Jag skrattar. Dong-Mei kollar av:

-Ledsen?

Och ser jag det minsta ledsen ut kommer ett nytt killikilli och hon skrattar så att det gurglar i alla de 12 kilona.

Det är fantastiskt att man så tidigt i livet förstår att man ska muntra upp medmänniskor som inte är glada. Tänk om människor fortsatte att göra så. Kanske behövs det lite mer avancerade metoder än killikilli, men för en tvååring är det nog ungefär det verktyg man har.

Och det funkar.

Tvättdag

I helgen tvättade jag konstant. Så fort jag var hemma och en maskin var klar så lade jag i nästa.

Och nu är det inte råge på någon av de tre tvättkorgarna. Seger!

Jätteargledsen

Lilla ljuvliga Dong-Mei har ju kommit undan med allt möjligt, men vi har ändå kommit till en punkt då det är dags att sätta lite gränser. Dels för att hon varit hemma så länge nu, dels för att hon är två och ett halvt. Och sen måste det ju finnas lite ordning och styrsel i en familj.

Dong-Mei gillar inte denna nyordning. Hon provar allt. Titta bort när man ska säga åt henne, le jättestort och säga "skratta mamma!", byta spår och vråla "inte kan ta mig!".

Imorse gick hon fram till det dukade frukostbordet, klättrade upp på sina Stokkestoll, lutade sig fram och – stack ner tungan rätt i smörpaketet och tog sig en rejäl slick. Det går ju inte. Så jag tänker säga till och samlar mig för ett nej, så gör vi inte, vad är det för dumheter. Innan jag ens hinner komma igång säger Dong-Mei:

-Inte jätteargledsen, mamma!

Dong-Mei, man kan inte göra dumheter väl medveten om att det är dumheter och sedan kräva att ingen ska bli jätteargledsen. Det kallas för att synda på nåden, hade din mormor sagt.

Storebror

En tidig morgon i sommarstugan under höstlovet lämnar Dong-Mei sin sovplats mellan min man och mig och tassar iväg. Det gör hon ibland på mornarna, lite oklart varför. Jag tror att hon hoppas på någon mirakulös extra vällingflaska. Men hon brukar fort tassa tillbaka till oss, krypa ner igen och somna om.

Men den här morgonen kommer hon inte tillbaka, så vi fick hasa upp för att se vart hon tagit vägen. Det visade sig att hon hade rumlat bort till det rum som A. och D. delar och krupit ner hos D. De hade kurat ihop sig som två kattungar och sov gott båda två.

Det där är en rolig sak med flera barn. Det är inte bara min man och jag som ska få till relationer till de nya och alltid förnyade, ständigt växande, barnen. De ska ju knyta egna band också. Och det gör de.

Det kan man försöka tänka på när Dong-Mei använder byggklossarna som tillhyggen och D. skriker extra högt när A. har "lånat" något av honom. Dong-Mei, som har varit år i ett år, sover gärna hos oss, och kryper också ner hos sin storebror som hon älskar högt och rent. Och som älskar henne.

Bara det är värt lite stridigheter.

Är de adopterade?

Aha, nu har jag fått en ny kommentar om adoption som jag inte har fått förut. Jag trodde att jag hade hört det mesta i genren, men det fanns visst en del kvar att utforska.

Hela familjen är i badhuset. Min man och D. badar vidare medan Dong-Mei, A. och jag värmer oss i ångbastun.

-Åh, de ser ut att vara från Kina, säger en man. Är din man kines?
-Nej, han är svensk. (Man kan ju vara kines och svensk, men jag tar inte riktigt det spåret denna förmiddag). De är födda i Taiwan.
-Åh, adopterade.
-Ja.

A. förtydligar:

-Vi har två mammor, en i Taiwan och en hemma.
-Vilken tycker du mest om? frågar frågemannen.

Ska A. behöva ta ställning till vem hon tycker mest om? Tar dumihuvet aldrig slut om man har adopterade barn? Eller är adopterad?

Bo kvar

Ibland säger vi att det skulle underlätta om vi bodde lite större.

Men nu sitter jag och arbetar (eller bloggar, då, just nu) och ser ut över hela Göteborg, med nysnön yrande horisontellt utanför fönstret högt upp i himlen. De enorma ekarna utanför ligger nedanför mig. Och så ser jag hur staden sakta tänds när människor kommer hem till sina hyreshus. Elller bostadsrätter, är det väl mest, kanske.

Så många bloggar om glädjen i att kunna ge sina barn fält och sjöar och friheten på landet. Jag ser mest pendling i timmar. Kan man inte blogga om glädjen i att ge sina barn ett stort kulturutbud och lite streetsmarts? Jag gillar så mycket att bo i stan. Har alltid gjort.

Vet nån: är det viktigt att bo lite mer spaciöst när man har barn? Kan man bli lycklig med en barndom utan blomsterängar att spela spontanfotboll på? Måste man ha ett eget rum som ens mamma inreder med finess vart tredje år? Behövs får?

Barnens bakgrund

Våra barn är alltså adopterade. Vår strategi i förhållande till detta faktum har varit att berätta om det och om barnens bakgrund så fort det går. Eller direkt helt enkelt.Vi talade om det innan de förstod, som man ju gör med barn om allt.  Vi vill inte att det ska finnas någon stor hemlighet, något som de känner är problematiskt och svårt och som de inte antas kunna hantera förrän de blir äldre. Eller nånsin.

Så barnen vet ungefär det vi vet om deras bakgrund. Förpackat åldersadekvat, men ändå.

Däremot vill vi inte att alla andra ska veta allt om deras bakgrund. I synnerhet som det känns som att folk är så himla sensationslystna. Ett härligt människoöde är alltid lite gott att vältra sig i!

Men A. pratar ju om allt och inget med alla. För hon är sån. D. säger inget, det var lättare. Så A. berättar om sin Taiwanmamma och Taiwanpappa och allt möjligt för folk hon träffar på gatan om hon är på prathumör. Lyckligtvis är historierna inte alltid helt sammanhängande, så det är inte säkert att nån förstår vad hon egentligen säger.

Men hon berättar om det som vi inte berättar om för andra. Det är hennes historia och hon får dela med sig av den, men jag tänker att hon ska göra det när hon faktiskt förstår vad hon väljer att berätta. Och nu är hon inte riktigt där än.

Så vi kunde ha berättat mindre. Men det hade varit att förtiga en del av det som är hon och som är oproblematiskt, i alla fall i förhållande till henne. (Ingenting är oproblematiskt vad gäller internationell adoption, men det kan inte A. resonera om än.)

Eller så är det här helt okej. A. berättar om sin bakgrund. Det är inget konstigt med den.

Det som är konstigt är att A. redan vet att det folk undrar om henne, det som de egentligen vill veta, är allt om varifrån hon kommer, för hennes långa svarta hår och vackra ögon gör att människor undrar direkt när de ser henne. Inte vem hon är. Utan hur och varför hon kom hit.

Och det är synd. A. är mycket, mycket mer än adopterad.

Köttfärssås

-Jag har fortfarande ont i hälen sen jag halkade på köttfärssåsen.

Det är bara älskade lilla A., som kan vara upphovsman till den meningen.

Pinsamt

D. om när jag berättade om mitt yrke för hans klass. Inte bara jag, alltså, alla föräldrar ombads komma.

-Det var inte så pinsamt som jag trodde när du var på skolan.

Vad bra.