Jätteargledsen

Lilla ljuvliga Dong-Mei har ju kommit undan med allt möjligt, men vi har ändå kommit till en punkt då det är dags att sätta lite gränser. Dels för att hon varit hemma så länge nu, dels för att hon är två och ett halvt. Och sen måste det ju finnas lite ordning och styrsel i en familj.

Dong-Mei gillar inte denna nyordning. Hon provar allt. Titta bort när man ska säga åt henne, le jättestort och säga "skratta mamma!", byta spår och vråla "inte kan ta mig!".

Imorse gick hon fram till det dukade frukostbordet, klättrade upp på sina Stokkestoll, lutade sig fram och – stack ner tungan rätt i smörpaketet och tog sig en rejäl slick. Det går ju inte. Så jag tänker säga till och samlar mig för ett nej, så gör vi inte, vad är det för dumheter. Innan jag ens hinner komma igång säger Dong-Mei:

-Inte jätteargledsen, mamma!

Dong-Mei, man kan inte göra dumheter väl medveten om att det är dumheter och sedan kräva att ingen ska bli jätteargledsen. Det kallas för att synda på nåden, hade din mormor sagt.