Barnens bakgrund

Våra barn är alltså adopterade. Vår strategi i förhållande till detta faktum har varit att berätta om det och om barnens bakgrund så fort det går. Eller direkt helt enkelt.Vi talade om det innan de förstod, som man ju gör med barn om allt.  Vi vill inte att det ska finnas någon stor hemlighet, något som de känner är problematiskt och svårt och som de inte antas kunna hantera förrän de blir äldre. Eller nånsin.

Så barnen vet ungefär det vi vet om deras bakgrund. Förpackat åldersadekvat, men ändå.

Däremot vill vi inte att alla andra ska veta allt om deras bakgrund. I synnerhet som det känns som att folk är så himla sensationslystna. Ett härligt människoöde är alltid lite gott att vältra sig i!

Men A. pratar ju om allt och inget med alla. För hon är sån. D. säger inget, det var lättare. Så A. berättar om sin Taiwanmamma och Taiwanpappa och allt möjligt för folk hon träffar på gatan om hon är på prathumör. Lyckligtvis är historierna inte alltid helt sammanhängande, så det är inte säkert att nån förstår vad hon egentligen säger.

Men hon berättar om det som vi inte berättar om för andra. Det är hennes historia och hon får dela med sig av den, men jag tänker att hon ska göra det när hon faktiskt förstår vad hon väljer att berätta. Och nu är hon inte riktigt där än.

Så vi kunde ha berättat mindre. Men det hade varit att förtiga en del av det som är hon och som är oproblematiskt, i alla fall i förhållande till henne. (Ingenting är oproblematiskt vad gäller internationell adoption, men det kan inte A. resonera om än.)

Eller så är det här helt okej. A. berättar om sin bakgrund. Det är inget konstigt med den.

Det som är konstigt är att A. redan vet att det folk undrar om henne, det som de egentligen vill veta, är allt om varifrån hon kommer, för hennes långa svarta hår och vackra ögon gör att människor undrar direkt när de ser henne. Inte vem hon är. Utan hur och varför hon kom hit.

Och det är synd. A. är mycket, mycket mer än adopterad.