Killikilli

Efter det eviga tvättandet i helgen och efter lite annat som också kändes evigt (t.ex. konflikter om städning med åttaåring) var jag trött och satt i soffan och liksom gömde mig. Men Dong-Mei hittade mig naturligtvis.

Hon tittade lite på mig och sade:

-Lessen, mamma?
-Ja, kanske lite. Och trött.

Dong-Mei tänker en kort stund. Sedan sticker hon ett finger under min haka och säger "killikilli".

Först tänker jag av någon anledning att jag inte ska börja skratta, men det går ju inte. Jag skrattar. Dong-Mei kollar av:

-Ledsen?

Och ser jag det minsta ledsen ut kommer ett nytt killikilli och hon skrattar så att det gurglar i alla de 12 kilona.

Det är fantastiskt att man så tidigt i livet förstår att man ska muntra upp medmänniskor som inte är glada. Tänk om människor fortsatte att göra så. Kanske behövs det lite mer avancerade metoder än killikilli, men för en tvååring är det nog ungefär det verktyg man har.

Och det funkar.