Aggression

-Mamma, du får inte vara så addseSIV. Man får inte vara addeSIV mot barn, säger A.

Nej det förstås. Inte heller ska man vara passiv-agressiv. Se förra inläget.

Men jag var faktiskt inte aggressiv mot dig, A. Jag sa bara att det var hög tid att ta på pyjamasen.

För kännedom

Om nån som läser den här bloggen känner att den gärna vill komma fram till mig och berätta hur många de känner, i alla fall en kusins kompis fasters son eller vaddetvar, som adopterade och SEN BLEV GRAVID OCH FICK ETT EGET BARN, för att han slappnade av så mycket i äggledarna och inte var så jädra uptight längre så kan ni faktiskt bara ta och hoppa över det.

Jag har fått den informationen så många gånger att ni kan vara förvissade om att jag känner till detta och skyddar mig med spiral och p-piller och kondomer och svarta plastsäckar samt total avhållsamhet, eftersom jag är en så enormt avslappad trebarnsmorsa numer och därför löper extra stor risk att bli på smällen.

Mamma

Den som har fått nog av funderingar kring moderskapet kan ta paus direkt. Nytt varv:

Hur kommer det sig att nyblivna mödrar ibland explicit betonar sin mammaroll i mötet med barnet? "Mamma är här, ja, du vill bara ha din mamma, ingen fara, mamma kommer, tur att du har din mamma."

Vem övertygar de? Barnet? Sig själva?

Jag har aldrig trott mig om att vara den enda som räcker till för mina barn. För det första har de en pappa. Och så är det, med mina och mina barns erfarenheter, fullt möjligt att lita på någon annan än mamman, den första mamman, den andra mamman.

Jag tror inte att det är bra för barn att lära sig att lita på och så försvinner den man litade på, men jag tror att det är hanterbart och reparibelt, i alla fall i någon mån. I viss mån blir den andra eller tredje föräldern viktigare än en vanlig mamma som är med från början och stannar, för en förälder som kommer senare måste vara tillräcklig för att fylla upp besvikelserna innan.

Men jag skulle ändå inte kunna se mig som allt för ett barn. Mamma är här. Ja, såklart. Men det räcker inte tyvärr, om det vore så enkelt.

Amen

Våra barn går på kristet dagis och skola, för det vill vi att de ska göra. Här hemma får de i sig måttliga doser av religion. Vi går till kyrkan ibland och vi läser aftonbön med dem. Och barnens bibel (men den är hopplös, ärligt talat). Och pratar om Gud. (Och andra gudar också. Samt möjligheten till ingen Gud, jag vill inte att någon ska behöva bekymra sig över indoktrinering i vårt hem.) Men av någon anledning har jag alltid tyckt att gränsen går vid bordsbön. Det blir för mycket. Bordsbön läser jag bara utan ansträngning i kyrkan och kanske när jag är ute med prästen. Och i så fall på prästens initiativ.

Men A. har ju lärt sig att man ber bordsbön på dagis. Häromdagen när vi var ute och åt med våra bekanta, tyckte A. att det var läge att föreslå bordsbön. Hon knep ihop sina små ögon och knäppte händerna under hakan och såg ut som ett mycket, mycket religiöst barn. Oroande mycket, möjligen.

Men det löste sig. För den bordsbön som hon sedan sjöng var Bamsesången. Heja Bamse, starkast är vår Bamse. Amen.

Mellan

Idag kom ett brev, som innehöll ett justerat beslut från socialnämnden, som yttrar sig till tingsrätten om vår lämplighet att vara Elsa Dong-Meis föräldrar. Vad bra, då skickas det snart till tingsrätten och så blir hon vår.

Och får svenskt pass.

Men det är också lite sorgligt. Då förlorar hon sitt efternamn, ett av de sista banden till hennes Taiwanmamma slits av och hon kan inte få tillbaka det, vad jag vet. Eller får man ta sina biologiska föräldrars namn, kanske, i så fall kan hon ju välja att ta tillbaka det.

Och passet; hon kan resa på sitt gröna pass i några år till, tills det går ut. Sen är det det svenska som gäller.

Men hon kommer alltid att likna sin första mamma. Det går aldrig att förneka hennes ursprung, om hon skulle vilja det. Det hoppas jag att hon aldrig vill.

En del adoptionskritik handlar om att man som adopterad varken är som sina nya eller sina gamla föräldrar, man är i ett mellanförskap.

Jag vill att hon ska slippa det. Hon hör hemma med oss. Och för min del gärna med sitt taiwanesiska ursprung också, men det kommer hon, och vi , att få jobba för.

Och måste man vara olycklig i mellanförskapet, om man nu hamnar i det där glappet? Går det inte att fylla upp med en känsla av att man ändå alltid är - Elsa Dong-Mei. Går det inte att fylla sina barn med så mycket kärlek att de till slut känner själva att de kan fylla varje gap med den?

Hänt

Häromdagen träffade vi andra Taiwanfamiljer. Bland annat en som vi träffade när vi hämtade Elsa Dong-Mei. A. och deras äldsta flicka, som då bara pratade kinesiska, lekte tillsammans i Taipei och lördags gick A. rätt fram till henne - och så fortsatte de leka som inget hänt. Fast på svenska.

Men mycket har hänt. Dong-Mei som var en liten främling för oss då är vår unge nu. (Fast ibland fortfarande lite främmande och ny, förstås.) Hon som var lite tillbakadragen och tveksam då är inte det nu. Inte alls, faktiskt, undrar om vi gör något fel, för gode tid vad denna unge rejsar omkring.

Det har hänt så väldigt mycket. Och ändå har det faktiskt känts bra hela tiden. Det är konstigt, vi hade planerat för katastrof.

Mardröm

I natt vaknade Elsa Dong-Mei av en mardröm. Hon var skärrad och arg och rädd och ledsen. Vi fick ta upp henne och trösta.

-Är min, är min! ropade hon. ÄR MIN!

Drömde hon att någon (D. eller A.?) snodde något som var hennes? Är det det värsta som kan hända för en som  snart fyller två?

Bokstav

A. och jag leker leken "gissa person". En tänker på en person och den andra ställer frågor för att få ledtrådar. A. brukar inte vänta på att få frågor, hon berättar ledtrådar ändå.

-Det är en person i vår familj, och hon har kort svart hår och börjar på S.

Jag börjar fundera, på s, sade hon. Jag lär mig aldrig att A. inte kan läsa. Hon tycker mest att det låter snyggt, det där med att det börjar på S. Det var Dong-Mei hon tänkte på. Det börjar inte på S.

Utmaning

Skrev jag att jag borde ha fyra?

Nej, det borde jag inte.

Och det beror inte på att Elsa Dong-Mei är så jobbig, det beror mer på att älskade A. är lite av en utmaning. Min underbara, vackra och helt, ja, vad... dotter. Vad ska vi göra med dig, tös?

Tår

Elsa Dong-Mei leker med en docka. Hon pysslar om henne. Och så börjar hon räkna dockans tår, precis som vi alltid brukar räkna hennes tår i badet.

Hon tar det på mandarin, för tår räknas på mandarin, om nu någon undrar det.

Da capo

Kidsen och jag var på den stora roliga lekplatsen idag igen, precis samma sak som vi provade när vi var nyhemkomna.

Då var det inte lätt. Jag var en man för kort hela tiden. Idag gick det utmärkt. Vi åkte spårvagn, vi kollade på sälar, vi lekte på lekplatsen och vi grillade korv.  Det regnade också. Gick bra ändå. Går blra, som Elsa Dong-Mei skulle ha sagt.

Det beror såklart på sådant som att Elsa Dong-Mei är ett halvår äldre och klarar massa nya saker och att jag kan lämna henne lite utan att oroa mig för att all anknytning ska gå överbord.

Eller också är det så här: jag kanske, trots allt, börjar bli lite bättre på den här trebarnsgrejen.

Borde definitivt ha fyra.

Lik

Elsa Dong-Mei är otroligt lik sin mamma, Taiwanmamman. I vissa vinklar, vissa sekunder, är det som att hon satt där, fast i en snart tvåårings förpackning.

Jag är så glad att vi har träffat henne, att vi kan berätta för Dong-Mei att hon är så lik henne. Ingen behöver undra varifrån hon kom. Vi vet, vi har sett. Och det har D. och A. också. Vi kan vara vittnen allihop.

Och så hoppas jag att Elsa Dong-Mei får möjlighet att träffa sin första mamma också. Att de kan prata lite, och se hur lika de är varandra.

Och mest av allt hoppas jag att denna mamma har det bra, att hon ändå kan vara glad åt hur det blev, att hon inte heller behöver undra vart hennes lilla flicka tog vägen. Hon har ju också sett.

Men tänk om hon fick se mer: hur hennes flicka lär sig roliga dumheter av sina syskon, hur hon krånglar med maten och bara vill ha goda grejor, hur söt hon är när hon tandborstvägrar. Jag vill att hon ska se allt det. Så att hon inte missar Dong-Mei.

Frågor

Elsa Dong-Mei vill att jag ska gunga. Hon vill ge mig fart. Så då gör vi så. Jag gungar mycket försiktigt för att inte knocka henne. Och så säger hon:

-Går blra?

Ja, det går bra, tack.

Och så rycker hon mig i håret och frågar:

-Gö onnn?

Nej, det gör inte ont. Det är så kul när jag svarar, när jag fattar att hon har ställt en fråga.

Hur fattar hon allt?

Sist men inte minst

A. ligger i min säng och berättar hur man gör välling. Vi busar. Det är lätt att verka som värsta komikern med en fyraåring. Jag föreslår att man ska blanda filmjölk och vällingpulver. Eller ägg och godis? Nej, så tokigt.

Till slut berättar A. att man tar vatten i en burk och sist, men inte minst, säger hon, tar man pulvret.

Sist men inte minst?

Hon är ojämn.

Vår

Familjerättsbyrån har skickat ett yttrande om vår lämplighet att vara Elsas föräldrar till tingsrätten. Det är mycket bra. Det betyder nämligen att tingsrätten har efterfrågat sådan information och att ärendet någon gång kommer att avgöras. Kanske till och med ganska snart.

För då slipper vi uppehållstillståndkort och krångel när vi åker utomlands.

Och så betyder det att hon snart är vår förr alltid alltid. Det har hon i och för sig varit sen vi hörde talas om henne första gången, men det är bra om alla andra vet det också.

Det här barnet. Det finns inget jag vill ha mer.

Två

Dong-Mei, the artist formerly known as Elsa, och hennes tvåordsmeningar imponerar stort på mig. Hon blir upplyft ur sitt bad och säger då till badankan:

-ä-då, Anka.

Hur kommer de på att de ska sätta ihop det? Fler utmärkta fraser:

-Nä, bort.
-Nä, inte.

Och så min favorit: hon pekar på alla i familjen och säger deras namn. Hon fattar att hon hör till. Att vi är hennes. Och, lycka, att hon är vår.

Lådan

Det är det här med lilla älskade A. Folk brukar säga att hon tänker utanför lådan. Fast jag tror mer att hon inte har nån låda. Det blir alltid precis vad som helst.

Häromdagen hade hon kommit på något klurigt och lite i-lådan-aktigt, till min stora glädje. Hon skulle bli uppfinnare och göra en cykelhjälm som borstade tänderna samtidigt. Fast det, sade, D. hade hon hört på Barnkanalen.

Idag läste vi barnens Bibel. I slutet på varje kapitel (jag gillar inte den här barnens Bibeln, den är reducerad till ingenting, det är små skojsiga teckningar, men varje stor filosofisk, religiös eller annan poäng har tagits bort, för säkerhets skull) uppmanas man att tänka lite själv. Vad vill Gud med ditt liv, eller nåt åt det hållet (jag tror att jag fick lägga till lite själv, frågan var definitivt inte så brinnande i boken) stod det i en ruta.

Jag frågar D. D. tror att Gud vill att han ska vara snäll och hjälpa andra. Vilket är ett svar han har fått lära sig i skolan, för han går i kristen skola. Svar rätt i lådan i alla fall. A. går på kristet dagis, men hon har inte tagit intryck av det. Hon tror att Gud vill att hon ska få en ring. För just nu önskar hon sig en Elsaring.

Jag är inte säker på att Gud vill just det med hennes liv. Men jag undrar lite varför hon inte kunde ha fått en låda att tänka i, när Han ändå var i skapartagen. Fast, det klart, jag gillar A. utan låda. Hon skulle inte vara hon om det blev så ordentligt hela tiden. Då skulle hon vara D. Och D är fin, men det räcker med en D. Och en A. Och en Dong-Mei, aka Elsa.