Lådan

Det är det här med lilla älskade A. Folk brukar säga att hon tänker utanför lådan. Fast jag tror mer att hon inte har nån låda. Det blir alltid precis vad som helst.

Häromdagen hade hon kommit på något klurigt och lite i-lådan-aktigt, till min stora glädje. Hon skulle bli uppfinnare och göra en cykelhjälm som borstade tänderna samtidigt. Fast det, sade, D. hade hon hört på Barnkanalen.

Idag läste vi barnens Bibel. I slutet på varje kapitel (jag gillar inte den här barnens Bibeln, den är reducerad till ingenting, det är små skojsiga teckningar, men varje stor filosofisk, religiös eller annan poäng har tagits bort, för säkerhets skull) uppmanas man att tänka lite själv. Vad vill Gud med ditt liv, eller nåt åt det hållet (jag tror att jag fick lägga till lite själv, frågan var definitivt inte så brinnande i boken) stod det i en ruta.

Jag frågar D. D. tror att Gud vill att han ska vara snäll och hjälpa andra. Vilket är ett svar han har fått lära sig i skolan, för han går i kristen skola. Svar rätt i lådan i alla fall. A. går på kristet dagis, men hon har inte tagit intryck av det. Hon tror att Gud vill att hon ska få en ring. För just nu önskar hon sig en Elsaring.

Jag är inte säker på att Gud vill just det med hennes liv. Men jag undrar lite varför hon inte kunde ha fått en låda att tänka i, när Han ändå var i skapartagen. Fast, det klart, jag gillar A. utan låda. Hon skulle inte vara hon om det blev så ordentligt hela tiden. Då skulle hon vara D. Och D är fin, men det räcker med en D. Och en A. Och en Dong-Mei, aka Elsa.