Adoption är att bli bortvald

Adoptionsdebatten pågår för fullt, med all rätt.

Men varifrån kommer berättelsen, som också många psykologer skriver under på, att adopterade barn är "bortvalda"? Det ingår som ett obligatoriskt inslag i berättelsen om adoptioner. De här barnen är bortvalda och sedan utvalda av sina nya föräldrar, men det är en sorg för dem att de blev bortvalda. Och nu har det visat sig att de kanske aldrig blev bortvalda av sina mödrar i ursprungslandet, de blev bortrövade.

Men så här är det: väldigt, väldigt få blev bortvalda, även av dem som inte blev bortrövade, eller avlurade av sina föräldrar. Ingen väljer bort sitt barn. Ingen tänker, som "bortvald" implicerar, att "jaha, nu fick jag ett barn, det var lite mycket för mig i det här läget, det väljer jag bort. Bra att det fanns ett sånt smidigt val för mig idag".

De personer som lämnar ifrån sig sina barn till adoption har så få resurser, och det är också därför de är lätta att utnyttja, så att tala om val i deras liv är inte rimligt. De ser ingen annan väg än att inte själva ta hand om barnet. För att ha råd med mat till andra barn, för att inte som de ser det förstöra livet för sina föräldrar, för att få behålla jobbet, för att inte bli utstött ur sammhället, så måste de lämna sina barn. De valde inte. Omständigheterna valde. Det fanns inget val för dem.

Det betyder att barn som adopterats aldrig är bortvalda. De är offer för förfärliga omständigheter. Kanske, i värsta fall, för människorov, men annars för lika förfärliga saker: intolerans, ensamhet, utsatthet, svek, fattigdom, missbruk, sjukdom. Sedan fick barnen en ny familj. De blev oftast inte alls valda heller, det är en annan lögn. En familj fick dem, som man får barn, man får det man får.

Bortvald-utvald-berättelsen vill jag att vi skrotar för alltid, även psykologer som talar om adopterade barns förluster. Förlusten för adopterade är en förlust av ett ursprung. Förlusten av en genetisk linje, möjligheten att se hur man kommer att se ut som äldre eller möjligheten att fråga om hur sjukdom och begåvning sett ut tidigare i släkten. Möjligheten att fråga varför man kom till, hur det var när man låg i magen, hur det var när man föddes. Men inga adopterade barn behöver utgå från att de inte var älskade från start. Det var de helt, helt säkert.

Kamprads dotter

Ingvar Kamprad har gått bort. I rapporteringen kring hans livsverk får vi bland annat veta det här:

Kamprad var gift två gånger. I första äktenskapet har han en adoptivdotter. I det andra äktenskapet har han tre söner, som numer sköter företaget.

Det är något fel på rapporteringen. Eller på verkligheten. Men det kan ju vara så att Kamprads dotter inte ville arbeta i företaget, eller fullständigt saknade talang för business. Så kan det vara. Eller så har hon köpts ut, och fått en schysst deal. Eller är jättenöjd med att inte vara förknippad med sin pappas företag. Då är verkligheten okej.

Då är det fel på rapporteringen om den första hustrun och adoptivdottern. Jag skulle vilja justera:

Kamprad var gift två gånger och har i de två äktenskapen fyra barn.

Fyra barn.

Adoptionsutredningar

När vi adopterade D., vårt första barn, var vi inte riktigt bekanta med den parad av absurda situationer som skulle uppstå under utredningen.

En gång skulle vi ha ett intyg på vår goda hälsa. Eftersom vi just hade gjort en läkarundersökning sökte vi upp den läkaren och bad honom skriva ett intyg. Han satte sig omedelbart på tvären. Han kunde inte veta, sade han, om vi skulle bli bra föräldrar (trots att han tidigare rundhänt uppmuntrat oss att skaffa barn, för det var kul för alla. Nåja, kanske måste man ställa högre krav på dem som adopterar än dem som "skaffar barn". Fast jag skulle gilla om alla barn fick drägliga hem, i och för sig.)

Jag: -Nä, fast det är inte det du intygar. Du ska intyga att vi har bra syn, bra hörsel, lagom blodtryck och inga kända allvarliga sjukdomar, enligt det här formuläret.

Läkaren: -Ja, men jag vet ju inte hur ni har det hemma.

Jag: (med tillämpat tålamod och ett professionellt leende): -Det finns andra som utreder det. Det behöver inte du ta ansvarar för (eftersom du, praktpucko, inte är utbildad för att ta reda på sånt, vilket framgår tydligt. Däremot kan du nog bemästra en blodtrycksmätare, det är lagom handfast för dig. Mät, för höge farao!).

Läkaren: Jag tror inte att vi skriver såna intyg här.

Jag: -Hälsointyg? Det står ju på dörren här att ni gör det. Och vaccinationer.

Då kommer en undersköterska som grejat med journaler i bakgrunden i i bilden, välsignade smarta person:

-Jo, vi skriver såna intyg. Skriv ett intyg åt dem nu!

Och så fick vi ett intyg, utfärdat av en läkare, om att vi hade god syn, hörsel, fina tänder (kanske en tandläkare skulle avgjort?), inga fel på skelettet, organen, inte socker i urinen, inte högt blodtryck (ja, han kunde använda blodtrycksmätaren, den blåste upp sig själv så fint), inga kända neurologiska sjukdomar, ingen mental ohälsa (kanske också borde avgöras på annat sätt, men det klart, att vi inte var totalt psykotiska kan man kanske avgöra fort), inte hiv eller gulsot. Eller epilepsi. Eller tbc.

Och sen, sen kom det socionomer, som kunde avgöra hur vi hade det i vårt hem. Och jurister och präster, vänner och släktingar, som alla kunde intyga olika saker om vårt liv. Men ingen av dem, inte ens läkeren behövde vara allvetande. Fastän han nog ville .

Lycklig

Dong-Mei och min man sparkar boll, eller kökshandduk eller vad det är mot en stol. Dong-Mei tröttnar fort.

-Nu får du leka lite själv, pappa!

Jag älskar det. Hon är övertygad om att hon gör oss en tjänst när hon leker med oss. Hon gör oss en tjänst när hon nådigt äter maten vi lagar. Hon gör oss en tjänst som sover med oss varje natt. Och så är det kanske också. Jag tror att jag blir lyckligare av henne än hon blir av mig.

Döda

Dong-Mei ritade huvudfotingar. Jag har faktiskt aldrig sett några huvudfotingar från henne innan, och blev glad. De var väldigt fina.

En huvudfoting var liten och en var större. 

-Den här är storasyster till den här, sa Dong-Mei.

-Jaha.

-Och de hade inga föräldrar.

-Vad hade hänt med dem då? sa jag.

-De var döda.

-Ojdå. Varför det?

-De klarade sig inte.

Så trist, att föräldrarna inte klarade sig. Det är väldigt mycket dödslekar med alla barn.

Bli gravid med en bott

Något som måste vara en galen bott har trålat nätet efter gravid- och adoptionssajter och lämnat en tokig maskinöversatt kommentar här. Som jag inte publicerar.

Men den var lite kul.

Om man ville bli gravid skulle man höra av sig till nån kvacksalvare, som talade om vad man skulle göra och så blev man gravid, vips!

Det vore dumt. Då hade man gått miste om D. och A. och Dong-Mei.

Nätet är en märklig, märklig plats.

Kiss- och bajsåldern

Bajskorv, bajskorv. Och sen gurglande skratt ända från botten av magen. Det är ju så kul!

Min man, pappan, alltså, och jag tröttnade.

Bajskorv, prutt och fis och bajs och bajs! sjöng vi och dansade.

Dong-Mei skickade dödsblickar. Vi är så fel och pinsamma. 

En kopp te

Att jag numer sover två nätter i veckan i Stockholm har gjort mig till en tålmodigare mamma. 

Men den här helgen var jag ensam med barnen. Jag älskar att vara med dem. Men denna eftermiddag. Allt jag ville för egen räkning var att få en kopp te, en ynka kopp under dagen. Tillsammans med barnen gjorde jag i ordning en deg till semlor och satte på vatten. D. behövde hjälp att öva på cellon.

Vattnet kallnade. Satte på igen. Dong-Mei bajsade. Det kom kladd över halva kroppen. Jag ordnade bad. 

Vattnet kallnade. Satte på igen. Dong-Mei fick vatten i ögonen. Torkade. Grejade lite mer med den lille cellisten.

Vattnet kallnade. Satte på igen. A. kom hem från lek med grannflickan. Lite russel kring det.

Vattnet kallnade. Satte på igen.  A. ramlade ner från soffan och slog sig. Tröst. Samt lite skäll på D. som visserligen meddelade att A. fallit baklänges från soffan i golvet, men som avbröt sig för att fråga om chokladkexet var till honom, så oron var ju inte så djupt känd.

Vattnet kallnade. Satte på igen. Dong-Mei ville upp ur badet. Torkade, borstade, klädde på.

Vattnet kallnade. Satte på igen. Alla hungriga. Inte längre läge för te, måste fixa mat istället. Och semmeldegen måste ju rullas till bullar och gräddas.

Dong-Mei

-Vad heter dina barn?

-D., A. och Dong-Mei.

-Va?

-Dong-Mei.

-Dong ..?

-Mei, Dong-Mei.

-Är det kinesiskt?

-Ja. 

-Men ska hon inte ha nåt svenskt namn då?

-Det är hennes kinesiska namn. Hon har fått behålla det. Hon visste vad hon hette när vi träffade henne. Vi kunde inte gärna byta då, väl? 

-Men ni har nåt smeknamn?

-Nej.

-Vad kallar ni henne då?

-Dong-Mei. Det är ganska lätt att uttala på svenska också: Dong-Mei.

Därmed blev jag knäppförklarad. Vem har ett barn som heter Dong-Mei?

(Svar: De som har specialtur i livet.)

Äggdonation och bonus

Jag är på en tillställning och träffar en ganska avlägsen bekant, som har en dotter, som också är en mycket avlägsen bekant till mig. Dottern är också jämnårig med mig. När jag frågar hur det står till berättar mamman om dottern: hon har äntligen, äntligen, efter många års misslyckanden blivit gravid och fått ett barn med hjälp av äggdonation. Det var ju roligt att höra.

Jag vet inte om mamman vet att jag har adopterade barn, men hon visste att jag har tre, och rimligtvis känner hon väl till hur de kom hit. Hon kan ha glömt. Hon är lite vimsig. Men ändå. Hör här:

-Och vet du, den lilla är precis likVera! På pricken.
-Jaha, säger jag.
-En kompis till Vera som är läkare sa att man vet inte så mycket om vad som händer under graviditeten, vad som överförs och så.
-Nehej.
-Och då kom det ut en liten tös som var på pricken lik Vera!
-Jaha. (Jag har börjat fatta: bebis liknar mamman, okej, vad bra, eller skit samma, faktiskt.)
-Och vi blev så glada, det hade tagit så lång tid!
-Jamen vid det laget hade ni väl varit glada om bebisen var grönrandig, föreslår jag, som nu slutligen tröttnat på upplägget. Mamman ger sig inte:
-Ja, jo, men det var ju en bonus att hon var så lik Vera!

Nu ska jag berätta om bonus: D., A. och Dong-Mei är inte alls lika mig, Det är skitkonstigt, faktiskt, för de är verkligen mina barn, men ändå är jag lila-grön i ansiktet i mars, men de är brun-rosa. De liknar inte mig ett smack. Bonus.

Hänga tavlor

Jag hänger upp tavlor. Eller, det är barnens teckningar i svarta ramar. Jag har kommit på att om jag sätter in några teckningar i ramar så sparar vi åtminstone dem. Alla teckningar kan ju inte sparas, då får man ta hjälp av Landsarkivet, de producerar enorma mängder. Men risken finns då att man inte sparar något. Därför en vägg full med teckningar i ramar.

Dong-Mei erbjuder sig att hjälpa till. Hon kan hålla spiken och ge mig. Först tänker jag säga nej, för jag är utmanad av tavelhängning; tumstocken är inte min vän. Men sen kommer jag på att hon snart, eller om femton år, och hur fort går inte det, kommer att flytta. Det är min nya ångest nu när jag inte längre ska adoptera fler barn som jag kan noja över. Nu är jag redan ledsen för att de ska flytta. Alltså: Dong-Mei utses till spikhållare. En babblande spikhållare som inte gör det ett dugg lättare att dela 33,7 cm på två och så markera lite med blyerts.

Eftersom jag mäter långsamt och opraktiskt för varje tavla, så tröttnar Dong- Mei fort på sitt nya yrke och går till pappa och får honom att sätta på en viss låt i en sån där sångbok med inbyggd digital speldosa. När jag äntligen har mätt färdigt ropar jag på henne, för att hon ska få delta:

-Dong-Mei, nu kan du ge mig en spik!
-Åhh! Jag kan inte hjälpa alla samtidigt! säger Dong-Mei.

Hon kan alltså inte hjälpa pappa att lyssna på hennes sångbok och mig att spika i spikar som jag hade klarat bra utan hjälp. Jag undrar om det kan vara så att jag har sagt den där frasen nån gång när alla ropat mamamama!! och jag har tröttnat på att springa från det ena till det andra (varav minst hälften är uppgifter som de kan lösa själva, men som de tycker är schysstare att få utförda av någon annan).

Julgransplundring

Tjugondag Knut och julgransplundring. Barnen får klä av några torra enar som de pyntade före jul och hade i krukor.

Dong-Mei kommer inbärande på sin kruka.

-Mamma, min kruka heter Blixten. Hej då, Blixten!

Hur många jular är med och skapar en barndom? När jag står och känner mig trött över att adventspåsen och julpåsen är ihopblandade och jag vräker ner kulorna som inte är av glas i en påse - är det någons barndom då? Borde jag göra något med de här jularna så att de blir blir minnesvärda och kan vara med och konstituera en barndoms minnen? Och inte vräka ner dem i påsar.

Barnen har egna julgranskulor. De får en varje år. Eller det är tanken. Vissa år får de en. I år gick Dong-Meis första kula sönder. Det stod E. 2015 under den. Vi hade varit hemma i en månad och trodde att hon kanske skulle heta Elsa ändå. Ett minne från något som redan är en annan tid.

Nästa år ska jag köpa kulor åt dem igen. Och det ska stå Dong-Mei 2018 under. Och när hon flyttar hemifrån om femton år ska hon ta med kulorna. Och sätta dem i sin egen gran.

Det blir kanske bra.

Fantastisk

-Du är tanfastsik, mamma! säger Dong-Mei.

Åh, tackar!

Vanmakt

En gång per år, i lyckliga fall två, packar vår familj ihop sig för att åka skidor. Det går inte i Göteborg. Om man har en ofantlig tur är det snö som ligger kvar ett par dagar och när alla stjärnor står rätt infaller detta en helg då man t.ex. inte arbetar eller alla barn är genomfebriga. Då kan man åka ett varv på nån spårad golfbana i en timme i konkurrens med arga vasaloppsgubbar, som ska utnyttja den lilla rimfrosten för att vara redo för Smögan eller vad det heter.

Därför packar vi ihop oss ett par gånger om året och åker till Norge.

Jag tror att jag måste ta paus från det i ett par år. Aldrig känner jag mi så insufficient. Jag stirrar i vanmakt på det som ska packas. Vantar, och reservvantar. Dvs minst 20 stycken vantar. Som har tappat bort sin partner. Detsamma vad gäller sockar.

Och så har vi skidor. 20 stycken skidor, som ett gigantiskt plockepinn. Jag står i hallen, hallen är full, man kommer inte fram och så inser jag att vi också ska få med lite fika att ha på resan, termos vore trevligt att ta med ut i skidspåret, vi måste kanske ha med något för barnen att göra i bilen.

Varje gång tänker jag: det här går inte, den här gången kommer vi inte iväg, vi får bara backa in i lägenheten igen och knöla tillbaka skidor och pjäxor och små väskor med valla i vindsförrådet.

Men sen, varje gång, varje gång med ungefär fyra till sex timmars försening, kommer vi ju iväg. Och vi kommer fram. Sedan vidtar kampen med treåringen om att ta på sig underställ, overall och vantar, varje gång man ska ut en kort runda. 

Men ändå. Till slut leker de i snön och bygger grottor så att man får användning för alla vantarna, reservvantarna torkar på ett element. De blir glada när vi tar paus i backen eller i spåret. De är stolta för att de har lärt sig åka i liften eller för att de vågar stå på utför i längdspåret. De lär sig göra lappkast och strålar.

Det är den bästa sortens semester som finns, och alla som klagar över att de har råd att göra en sån semester, må vara med lite budgetboende och inte liftkort alla dagar, de skulle ha stryk.

Mäta

Dong-Mei har en bricka, en sån där som man mäter tjockleken på stickor på, med hål i. Hon ska använda den och en virknål för att "nöpa" mig. Det ska bli en klänning som i Snövit. Hon menar Askungen, de har sett på dvdfilm i bilen.

Hon mäter, eller nöper då, och kommer fram till att jag är "tusentals". Ett intressant mått på ett bakhuvud.