Men den här helgen var jag ensam med barnen. Jag älskar att vara med dem. Men denna eftermiddag. Allt jag ville för egen räkning var att få en kopp te, en ynka kopp under dagen. Tillsammans med barnen gjorde jag i ordning en deg till semlor och satte på vatten. D. behövde hjälp att öva på cellon.
Vattnet kallnade. Satte på igen. Dong-Mei bajsade. Det kom kladd över halva kroppen. Jag ordnade bad.
Vattnet kallnade. Satte på igen. Dong-Mei fick vatten i ögonen. Torkade. Grejade lite mer med den lille cellisten.
Vattnet kallnade. Satte på igen. A. kom hem från lek med grannflickan. Lite russel kring det.
Vattnet kallnade. Satte på igen. A. ramlade ner från soffan och slog sig. Tröst. Samt lite skäll på D. som visserligen meddelade att A. fallit baklänges från soffan i golvet, men som avbröt sig för att fråga om chokladkexet var till honom, så oron var ju inte så djupt känd.
Vattnet kallnade. Satte på igen. Dong-Mei ville upp ur badet. Torkade, borstade, klädde på.
Vattnet kallnade. Satte på igen. Alla hungriga. Inte längre läge för te, måste fixa mat istället. Och semmeldegen måste ju rullas till bullar och gräddas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar