Adoptionsutredningar

När vi adopterade D., vårt första barn, var vi inte riktigt bekanta med den parad av absurda situationer som skulle uppstå under utredningen.

En gång skulle vi ha ett intyg på vår goda hälsa. Eftersom vi just hade gjort en läkarundersökning sökte vi upp den läkaren och bad honom skriva ett intyg. Han satte sig omedelbart på tvären. Han kunde inte veta, sade han, om vi skulle bli bra föräldrar (trots att han tidigare rundhänt uppmuntrat oss att skaffa barn, för det var kul för alla. Nåja, kanske måste man ställa högre krav på dem som adopterar än dem som "skaffar barn". Fast jag skulle gilla om alla barn fick drägliga hem, i och för sig.)

Jag: -Nä, fast det är inte det du intygar. Du ska intyga att vi har bra syn, bra hörsel, lagom blodtryck och inga kända allvarliga sjukdomar, enligt det här formuläret.

Läkaren: -Ja, men jag vet ju inte hur ni har det hemma.

Jag: (med tillämpat tålamod och ett professionellt leende): -Det finns andra som utreder det. Det behöver inte du ta ansvarar för (eftersom du, praktpucko, inte är utbildad för att ta reda på sånt, vilket framgår tydligt. Däremot kan du nog bemästra en blodtrycksmätare, det är lagom handfast för dig. Mät, för höge farao!).

Läkaren: Jag tror inte att vi skriver såna intyg här.

Jag: -Hälsointyg? Det står ju på dörren här att ni gör det. Och vaccinationer.

Då kommer en undersköterska som grejat med journaler i bakgrunden i i bilden, välsignade smarta person:

-Jo, vi skriver såna intyg. Skriv ett intyg åt dem nu!

Och så fick vi ett intyg, utfärdat av en läkare, om att vi hade god syn, hörsel, fina tänder (kanske en tandläkare skulle avgjort?), inga fel på skelettet, organen, inte socker i urinen, inte högt blodtryck (ja, han kunde använda blodtrycksmätaren, den blåste upp sig själv så fint), inga kända neurologiska sjukdomar, ingen mental ohälsa (kanske också borde avgöras på annat sätt, men det klart, att vi inte var totalt psykotiska kan man kanske avgöra fort), inte hiv eller gulsot. Eller epilepsi. Eller tbc.

Och sen, sen kom det socionomer, som kunde avgöra hur vi hade det i vårt hem. Och jurister och präster, vänner och släktingar, som alla kunde intyga olika saker om vårt liv. Men ingen av dem, inte ens läkeren behövde vara allvetande. Fastän han nog ville .