Hänga tavlor

Jag hänger upp tavlor. Eller, det är barnens teckningar i svarta ramar. Jag har kommit på att om jag sätter in några teckningar i ramar så sparar vi åtminstone dem. Alla teckningar kan ju inte sparas, då får man ta hjälp av Landsarkivet, de producerar enorma mängder. Men risken finns då att man inte sparar något. Därför en vägg full med teckningar i ramar.

Dong-Mei erbjuder sig att hjälpa till. Hon kan hålla spiken och ge mig. Först tänker jag säga nej, för jag är utmanad av tavelhängning; tumstocken är inte min vän. Men sen kommer jag på att hon snart, eller om femton år, och hur fort går inte det, kommer att flytta. Det är min nya ångest nu när jag inte längre ska adoptera fler barn som jag kan noja över. Nu är jag redan ledsen för att de ska flytta. Alltså: Dong-Mei utses till spikhållare. En babblande spikhållare som inte gör det ett dugg lättare att dela 33,7 cm på två och så markera lite med blyerts.

Eftersom jag mäter långsamt och opraktiskt för varje tavla, så tröttnar Dong- Mei fort på sitt nya yrke och går till pappa och får honom att sätta på en viss låt i en sån där sångbok med inbyggd digital speldosa. När jag äntligen har mätt färdigt ropar jag på henne, för att hon ska få delta:

-Dong-Mei, nu kan du ge mig en spik!
-Åhh! Jag kan inte hjälpa alla samtidigt! säger Dong-Mei.

Hon kan alltså inte hjälpa pappa att lyssna på hennes sångbok och mig att spika i spikar som jag hade klarat bra utan hjälp. Jag undrar om det kan vara så att jag har sagt den där frasen nån gång när alla ropat mamamama!! och jag har tröttnat på att springa från det ena till det andra (varav minst hälften är uppgifter som de kan lösa själva, men som de tycker är schysstare att få utförda av någon annan).