Uppdatering

 D är tolv, A nio och Dong-Mei sex. Hur det gick till fattar jag nte. Alldelses nyss sov det en bebis bredvid mig varje natt. Han låg klistrad med huvudet i min armhåla och tårna vid min höft. Men det var alltså då elva år sedan, inser jag.

Jag inser en annan sak också: De kommer inte att bli mindre igen. Allt det där man upplevde med små barn, det kommer inte tillbaka. De kommer inte att vända och bli små och lukta pyjamas och ny torr blöja vid läggdags.

Nej, nu har vi istället barn som väntar på att beställningen man gjorde på nätet ska komma. Barn som kan alla tricks iPhonen. Vi har Snap och Insta. Vi har åka buss och spårvagn själv till skolan. Långa läxor. Prov och betyg.

Fast vi har dem ju fortfarande och jag kan ju inte fundera hela tiden på vad tiden går. Då missar jag ju den här tiden. 

Jag är lite förvånad överhur roligt det var att ha bebisar. Jag visste inte att de var så himla absurda och att man hade en personlig komiker, som är rolig på riktigt, i hemmet varje dag, när man har nån under sådär fyra, fem, som delar ens liv.

Kanske lösningen är att bara fylla på underifrån, fler små nya sköna typer? Nejvisstnej. Det går inte.

Om någon undrar: Vi älskar dem minst lika mycket fortfarande, lite mer hela tiden, förstås.

Godnatt

 När jag har läst godnattsaga för Dong-Mei småpratar jag lite med henne. Hon svarar, men sen säger hon:

-Nu får du ursäkta mig, för nu ska jag sova.

Okej. Inte mera småprat.

Syskonkärlek or not

 Mera blogg var det. Jag måste faktiskt skriva, för jag missar allt som händer med dem om jag itne skriver ner det.

Idag var det så här att D skulle ta mig sig Dong-Mei efter skolan. De går i samma skola, men olika hus, D är numer 12, Dong-Mei går i F-klass och är sex. Hon är fortfarande SANSLÖST jobbig. Men underbar, men den sidan av saken ser ju inte alltid D.

D och Dong-Mei läser kinesiska en eftermiddag i veckan och efter kinesiskan tar han med sig sin syster hem. Det går ganska dåligt har jag förstått. Så dåligt att han inte längre vill ha uppdraget, och vi vill inte heller att han ska ta ansvar för henne egentligen, för hon kan vara lite av ett heltidsarbete för dem mest rutinerade förälder. Och att åka buss med Dong-Mei - ja, det är inte så enkelt.

Efter lektionen skulle alltså Dong-Mei komma med D. Men hon kom inte. Han sa att han ville gå. Han gick till dörren Väntade, gick ut på gården och väntade. Men ingen Dong-Mei. Då fick D nog. Han gick hem. Utan Dong-Mei. Han var misnt sagt upprörd i telefon. 

Jag fick hämta Dong-Mei med bil. Det regnade mycket kraftigt och ihållande.

Hon förklarade läget för mig: 

-Efter kinesiskan kom jag på att jag skulle prata med Mille. I trean. Ganska mycket skulle jag säga till honom. 

-Men D väntade ju, visste du inte det?

-Jo... Men sen lekte jag och Mille ganska länge också.

D. fräste något om att hon trodde att han bara skulle stå där och vänta, men det skulle han icke! Icke!

Härligt att de har varandra, eller hur det nu är.