Dong-Mei går i tvåan. Hon hade utvecklingssamtal. Med pappan, men jag vill höra hur hon tyckte att det hade varit.
-Hur gick det på utvecklingssamtalet, Dong-Mei? frågar jag
-Bra.
-Finns det något du tycker är roligt och som går lätt?
-Läsa. Men matte är svårt.
-Jaha, varför det?
-Jag fattar inte grejen.
-Vilken grej?
-Hur man gör, det känns, jag fattar inte, nej, jag kan inte förklara! Nu är hon frustrerad.
Jag funderar högt:
-D. har väldigt lätt för matte, han ser mösnter så lätt.
-Det är det! Jag ser inte mönstret!
-Men man kan öva sig på att se mönster. Du kan läsa, han kan se mönster, det är olika.
-Jag ser inte mönstret förrän jag har gjort flera uppgifter och nästan är i slutet!
-Men det är väl så det är tänkt? undrar jag, att man ska se ett mönster växa fram?
Det tror inte Dong-Mei. Det hon inte fattar innan hon ens har börjat, det är inte värt att ägna sig åt. Lite tålamod ska vi nog träna.
