Om mig

Mitt foto
Vi adopterar Elsa. Vi är i Taiwan och väntar på att papper ska bli klara, medan vi lär känna Elsa. Och hon oss.

onsdag 29 januari 2020

Blåfinken

Dong-Mei är alltså alltid lite jobbig at ha att göra med, men alltid underbar.

Igår sjöng hon hela vägen till dagis bakpå cykeln. Hon sjöng om Blåklinten ur Majas alfabetssånger.

Fast hon hade fått det lite om bakfoten:

Havet är blått, och himlen är blå
Men blåast av allt är nog blåfink ändå.

-Mamma, hur ser en blåfink ut?



måndag 27 januari 2020

Övervakning

Dong-Mei ska ha utvecklingssamtal. Detta diskuterar vi över middagen.

-När ska det vara övervakningssamtal? undrar hon.

D. skrattar. Och inte bara för att hon sa fel (då ska ju syskon skratta, det verkar vara obligatoriskt att ständigt påpeka små misstag och därför starta en konflikt), utan för att han, precis som vi, inser att det nog snarare är övervakning än utveckling som kommer att vara samtalets tema.

Lilla, fina Dong-Mei. Du har mer energi än någon människa orkar med. Men du är så himla skön. Fortsätt du bara, så går vi på övervakningssamtal.


Godispåsen

När A. var sådär fem-sex år bodde vi fortfarande i Göteborg och handlade på en av stans finare matbutiker, för vi råkade bo nära den.

Utanför satt alltid samma romska tjej. Inte gammal, väldigt söt och med en bild på sina småttingar, i A:s ålder eller lite yngre.

Vi brukade ge henne lite pengar, det känns alltid fel att sticka till nån en liten slant, men vad gör man? Hon kunde ju ha fått mer? Eller kanske kunde hon fått ett jobb, kunde jag ha hjälpt till med det? Jag vet inte.

I alla fall tyckte A. mycket om henne. Och när A. tycker om nån, då gör hon det ordentligt.

En lördag hade vi handlat lördagsgodis, bara jag och A. Vi gick ut, gick förbi tjejen, gick hemåt. Men plötligt tvärvänder A. Går resolut tillbaka till tjejen och sträcker fram sin godispåse och bjuder av sin lilla lördagsgodisranson, som var ganska snålt tilltagen (p.g.a. mamma som inbillar sig att det ska vara nyttigt på något sätt att få väldigt lite godis).

Detta, och mycket annat, älskar jag A. för.

måndag 20 januari 2020

Påkörning

Vi är ute på cykeltur denna varma januari, alla tre kidsen och jag. Dong-Mei är en livsfarlig liten cyklist, för hon tvärnitar utan förvarning.

När A. stannar vid en korsning kör Dong-Mei rätt in i hennes stänkskärm.

-Dong-Mei körde på mig! ylar A.

Hon hoppas vinna något slags empatitävling. Dong -Mei blir kränkt, rasande och känner sig orättvist behandlad.

-Nej!! Jag körde inte på dig! Jag hittade inte bromsen!

Först skrattar jag och D. åt det här. Hon hittade inte bromsen, nej, just det, därför körde hon på A.

Men när jag kollar lite närmare med Dong-Mei visar det sig att hon menar det hon säger. Hon körde inte på A. med flit, det blev så för att att hon inte hittade bromsen, och nu är hon beskylld för ett attentat som hon inte begått. Det var en olycka. Hon åkte på A., det går hon med på, men hon körde inte på henne.

Bra, Dong-Mei. Man ska vara noga med sina ord.

Sen åkte vi hem och bakade bullar. Det var mysigt.

söndag 12 januari 2020

Kinesen

På A:s skolgård finns det en snurra, som kallas spissnurran. Jag tror att det är spysnurran den heter, men det spelar mindre roll. A. kallar den spissnurran.

På spissnurran kan ma leka en lek, tydligen över klassgränserna. Man ska snurra av varandra på nåt sätt och den som har snurrast av flest och blir sist kvar vinner.

A. hade lekt den här leken och åkt av snurran ganska tidigt. Detta hade kommenterats av de pojkar som deltog i leken att "Det var ganska lätt att bli av med kinesen".

Det är otrevligt, förstås, att säga taskiga grejer om nån man just har vunnit över i en lek. Särskilt olämpligt blir det också med rasistiska tilltal.

A. säger att ingen i hennes klass säger något sånt till henne. Det här var ett barn i en annan klass. Det är ganska typiskt, vi har sett det mönstret tidigare. De som är nära barnen brukar inte tycka att det spelar nån roll alls.

Men de andra ser något annat.

Jag har haft en del kontakt med skolan om A. Skolan har varit mycket bra. A. är mycket nöjdare. Om just rasistiska tillmälen har jag inte haft kontakt med skolan. Men nu är det dags för det, då.

Hur himla svårt ska det vara att inte säga sånt? Det är ju 2020.


fredag 3 januari 2020

Frysa

Det blev ändå skidor.

Dong-Mei går runt i ett ylleunderställ som två äldre syskon haft tidigare vintrar. Det är ett ganska stort hål på ena knät. Ett par centimeter. Över understället har hon haft fleece och termobrallor och övat längdåkning. Hon är mycket tapper.

-Det är ett hål här, säger hon när vi kommer in. Jag tror det var därför jag frös!