Varje morgon under julen har jag vaknat med Dong-Meis huvud inkört mot mitt och D:s åttaåriga ben inflätade i mina. Trots att vi ju har en tredje säng som gör vår säng till en stor trippelbädd. Men den ligger inte D. i. Det är inte lika mysigt, säger han. Så jag ligger som en korvskiva mellan två brödbitar.
Sömnkvalitén blir inte perfekt i det läget. Men lyckofaktorn är hög.
Och de luktar så gott av sömnigt barn.
Om mig
- Elsas gäng
- Vi adopterar Elsa. Vi är i Taiwan och väntar på att papper ska bli klara, medan vi lär känna Elsa. Och hon oss.
torsdag 29 december 2016
Latmask
Vad är det med barn nuförtiden? De orkar ju ingenting. I alla fall ingenting som de inte har hittat på själva, för sina egna projekt har de mycket ork till.
En frukostkonversation hos oss illustrerar det här utmärkt.
-Nu ska vi bara äta upp, klä på oss och borsta tänderna så är vi klara, säger D.
A. tittar på honom.
-Det är mycket jobb!
Orkar man inte det så blir det naturligtvis enormt jobbigt att ta sig samman och ta på ytterkläder och följa med och handla, även om man inte själv ska få något denna dag.
Vad gör vi för fel?
En frukostkonversation hos oss illustrerar det här utmärkt.
-Nu ska vi bara äta upp, klä på oss och borsta tänderna så är vi klara, säger D.
A. tittar på honom.
-Det är mycket jobb!
Orkar man inte det så blir det naturligtvis enormt jobbigt att ta sig samman och ta på ytterkläder och följa med och handla, även om man inte själv ska få något denna dag.
Vad gör vi för fel?
onsdag 28 december 2016
Ett minne
När vi äter frukost frågar A. om hon kan få behålla skålen. En helt vanlig vit, tråkig porslinsskål som vi äter filmjölk i.
-Behålla, vad ska du ha den till? undrar vi.
-När jag flyttar.
-Jaha?
-Som ett litet minne av er!
Det är ändå fint att hon vill minnas oss. Men hon är fem år. Flytten måste väl ligga sådär 13 år fram i tiden, i alla fall.
-Behålla, vad ska du ha den till? undrar vi.
-När jag flyttar.
-Jaha?
-Som ett litet minne av er!
Det är ändå fint att hon vill minnas oss. Men hon är fem år. Flytten måste väl ligga sådär 13 år fram i tiden, i alla fall.
måndag 26 december 2016
Shirley Temple
Nej, men det här med att Dong-Mei inte ska uppfostras har gått för långt. Bara kärlek verkar inte vara grejen.
På julaftons kväll satt Dong-Mei och lassade in risgrynsgröt. Det är nog hennes älsklingsrätt och hon hade inte ätit så mycket julbord, det var för mycket folk för att koncentrera sig på att äta. Efter tre portioner gröt rapade Dong-Mei ljudligt och försökte sedan få alla att skratta åt det.
Vi skrattade inte, så gott vi kunde. Dong-Mei fattade att det skulle krävas mer för att tjusa hennes publik. Alltså satte hon båda handflatorna mot kinderna och lade huvudet på sned som Shirley Temple (var det hon som spelade Dorothy i Trollkarlen från Oz - det är henne jag menar i alla fall, amerikansk flicka med lockar) och sade:
-Jag är söt!
Då skrattade alla i alla fall.
Men var har hon lärt sig det här? Ingen hemma säger till henne att hon är söt. Go och fin säger vi, men inte söt. Absolut ingen gör Shirley Temple-gester. Jag är ingen söt mamma, ingen hemma uppmuntrar just söthet, i synnerhet inte hos flickor.
Så var?
Förresten måste hon uppfostras, men jag vet inte hur man gör när man bara är så glad att hon finns.
På julaftons kväll satt Dong-Mei och lassade in risgrynsgröt. Det är nog hennes älsklingsrätt och hon hade inte ätit så mycket julbord, det var för mycket folk för att koncentrera sig på att äta. Efter tre portioner gröt rapade Dong-Mei ljudligt och försökte sedan få alla att skratta åt det.
Vi skrattade inte, så gott vi kunde. Dong-Mei fattade att det skulle krävas mer för att tjusa hennes publik. Alltså satte hon båda handflatorna mot kinderna och lade huvudet på sned som Shirley Temple (var det hon som spelade Dorothy i Trollkarlen från Oz - det är henne jag menar i alla fall, amerikansk flicka med lockar) och sade:
-Jag är söt!
Då skrattade alla i alla fall.
Men var har hon lärt sig det här? Ingen hemma säger till henne att hon är söt. Go och fin säger vi, men inte söt. Absolut ingen gör Shirley Temple-gester. Jag är ingen söt mamma, ingen hemma uppmuntrar just söthet, i synnerhet inte hos flickor.
Så var?
Förresten måste hon uppfostras, men jag vet inte hur man gör när man bara är så glad att hon finns.
fredag 23 december 2016
God Jul
Jaa... Hur man ska kunna leva upp till de skyhöga förväntningar på julafton som åttaårige D. har, det vet inte jag. Det är nog upplagt för en flopp, det här.
Men fira ska vi. God Jul!
Men fira ska vi. God Jul!
torsdag 22 december 2016
Fler
Nu kan vi inte adoptera fler barn. Min man är för gammal, snart är jag också för gammal.
Och hur många barn måste man ha? tänker människor. De har fått tre, de som inte kunde få några (jo, det kunde vi, tre), de borde vara tacksamma.
Det är vi. Hela tiden.
Men ändå har jag en liten dröm som går ut på att något av barnen får ett sykon i Taiwan och då händer det att familjen blir uppringd och får frågan om man kan tänka sig att adoptera syskonet också. Jag vill ju inte att det ska bli så. Vi har träffat alla mammorna och vi önskar dem verkligen det bästa, och jag tror inte att någon av dem vill göra om det där med adoption. I bästa fall har de ett helt annat liv nu än de hade när deras barn också blev våra barn, och då kan deras barn stanna hos dem. Jag tror att de alla ville bli mammor en dag, mammor som har barnen hos sig.
Men om det på något magiskt sätt kunde bli så att det kom ett samtal hit om ett syskon utan att någon annan måste lida för det, och i drömmar kan det bli så, så skulle vi säga ja, absolut, välkommen nya lilla syskon.
Jag fattar inte hur folk kan känna att de är "färdiga" med att få barn. Jag har börjat fråga runt lite försiktigt, det är ju inget ämne som man bara kan bullra på med, och de flesta säger att det visste att de ville ha två, och så fick de två och så var det bra, det var som det skulle.
En del säger att de inte visste riktigt men kände efter och så kändes det lagom med två eller tre eller fyra. Vissa säger att de hade svårt att få barn och de är överlyckliga för att det blev ett. Någon försökte få så många det bara kunde bli och då blev det fem. När det inte blev fel kändes det okej, så här blev det.
Men så finns det någon som säger att den där längtan efter barn, den går aldrig över. Men omständigheter av olika slag gör att det inte blir fler än det blir, ålder, sjukdom, inga pengar, flytt, trötthet, skilsmässa vad det nu kan vara, gör att det till slut inte blir fler. Men man slutar inte längta. Hon som sade det var barnmorska och jag vet att hon tycker mycket om barn. Och säkert har hon pratat med många kvinnor om saken tidigare i sitt arbete.
Så jag får fortsätta längta efter en till. Och jag längtar inte som många andra, tror jag, efter en bebis nödvändigtvis. Om man adopterar kan det bli en liten mjuk som inte har lärt sig gå. Det kan bli en som stapplar och säger några ord. Det kan bli en som redan kan räkna och skriva och gå på styltor.
Vilket som skulle gå bra för mig. Vilken sort som helst.
Och hur många barn måste man ha? tänker människor. De har fått tre, de som inte kunde få några (jo, det kunde vi, tre), de borde vara tacksamma.
Det är vi. Hela tiden.
Men ändå har jag en liten dröm som går ut på att något av barnen får ett sykon i Taiwan och då händer det att familjen blir uppringd och får frågan om man kan tänka sig att adoptera syskonet också. Jag vill ju inte att det ska bli så. Vi har träffat alla mammorna och vi önskar dem verkligen det bästa, och jag tror inte att någon av dem vill göra om det där med adoption. I bästa fall har de ett helt annat liv nu än de hade när deras barn också blev våra barn, och då kan deras barn stanna hos dem. Jag tror att de alla ville bli mammor en dag, mammor som har barnen hos sig.
Men om det på något magiskt sätt kunde bli så att det kom ett samtal hit om ett syskon utan att någon annan måste lida för det, och i drömmar kan det bli så, så skulle vi säga ja, absolut, välkommen nya lilla syskon.
Jag fattar inte hur folk kan känna att de är "färdiga" med att få barn. Jag har börjat fråga runt lite försiktigt, det är ju inget ämne som man bara kan bullra på med, och de flesta säger att det visste att de ville ha två, och så fick de två och så var det bra, det var som det skulle.
En del säger att de inte visste riktigt men kände efter och så kändes det lagom med två eller tre eller fyra. Vissa säger att de hade svårt att få barn och de är överlyckliga för att det blev ett. Någon försökte få så många det bara kunde bli och då blev det fem. När det inte blev fel kändes det okej, så här blev det.
Men så finns det någon som säger att den där längtan efter barn, den går aldrig över. Men omständigheter av olika slag gör att det inte blir fler än det blir, ålder, sjukdom, inga pengar, flytt, trötthet, skilsmässa vad det nu kan vara, gör att det till slut inte blir fler. Men man slutar inte längta. Hon som sade det var barnmorska och jag vet att hon tycker mycket om barn. Och säkert har hon pratat med många kvinnor om saken tidigare i sitt arbete.
Så jag får fortsätta längta efter en till. Och jag längtar inte som många andra, tror jag, efter en bebis nödvändigtvis. Om man adopterar kan det bli en liten mjuk som inte har lärt sig gå. Det kan bli en som stapplar och säger några ord. Det kan bli en som redan kan räkna och skriva och gå på styltor.
Vilket som skulle gå bra för mig. Vilken sort som helst.
onsdag 21 december 2016
#wecouldhavemissedthis
Jag är inte romantisk. Jag tror inte att det finns en enda rätt person för varje människa. En kompis till påstår att man inte gifter sig med den man älskar mest i sitt liv, utan med den man råkar vara ihop med i trettioårsåldern. Jag hoppas att det är så för att man i trettioårsåldern vet något om vad som funkar för en, men han kan ha rätt.
Jag har i grunden samma inställning till barnen. När människor säger att det var meningen att vi skulle få just de här barnen, så vet jag inte det. Nu är det mitt livs mening att ha de här barnen, det vet jag däremot. Men om de föddes, ämnade för vår familj - jag vet inte.
Om vi hade fött våra barn själva hade vi förmodligen älskat dem lika mycket och det hade känts lika rätt. Jag tvivlar lite, men jag förstår att det ändå är så.
Men så är det det här med Dong-Mei. Dong-Mei kom in i familjen och rundade av den så snyggt. Hon passar precis in, hon är den lilla person som behövdes för att göra allt så som det skulle vara. Hon har precis den personlighet som krävs för att ta sig fram med två äldre syskon, rätt personlighet för att klara av att adopteras som ganska stor.
Det kan vara så att hon blev allt detta för att det krävdes av henne. Blir man adopterad när man är ett och ett halvt, så får man väl laga efter läge och bli sådan att man överlever det. Och får man två äldre syskon blir man såklart van vid en del törnar och väldigt mycket kärlek.
Men frågan är ändå om inte den lilla klyftiga, roliga, pigga, glada, arga och helt omöjligt jobbiga ungen var ämnad för den här familjen. Jag får nästan panik när jag tänker på att min man höll på att bli för gammal för att få göra en adoption till.
Tänk om jag inte hade ringt adoptionsorganisationen i februari för två år sedan och sagt att snart går vårt medgivande för adoption ut, och vi får det nog inte förlängt. Då hade de inte sagt till organisationen i Taiwan att de här två föräldrarna tajmar snart ut ut systemet. Och då hade inte de två barn som till slut var aktuella för adoption och inte kunde komma till vilken familj som helst, eftersom de hade så speciella omständigheter, äntrat vårt liv. Och den av dem som var hon, Hon, hade inte blivit vår.
Tänk om vi hade missat henne.
Kolla gärna hashtaggen #wecouldhavemissedthis
Jag lägger inte ut saker på Insta, men we could have missed this.
Hon är perfekt.
Jag har i grunden samma inställning till barnen. När människor säger att det var meningen att vi skulle få just de här barnen, så vet jag inte det. Nu är det mitt livs mening att ha de här barnen, det vet jag däremot. Men om de föddes, ämnade för vår familj - jag vet inte.
Om vi hade fött våra barn själva hade vi förmodligen älskat dem lika mycket och det hade känts lika rätt. Jag tvivlar lite, men jag förstår att det ändå är så.
Men så är det det här med Dong-Mei. Dong-Mei kom in i familjen och rundade av den så snyggt. Hon passar precis in, hon är den lilla person som behövdes för att göra allt så som det skulle vara. Hon har precis den personlighet som krävs för att ta sig fram med två äldre syskon, rätt personlighet för att klara av att adopteras som ganska stor.
Det kan vara så att hon blev allt detta för att det krävdes av henne. Blir man adopterad när man är ett och ett halvt, så får man väl laga efter läge och bli sådan att man överlever det. Och får man två äldre syskon blir man såklart van vid en del törnar och väldigt mycket kärlek.
Men frågan är ändå om inte den lilla klyftiga, roliga, pigga, glada, arga och helt omöjligt jobbiga ungen var ämnad för den här familjen. Jag får nästan panik när jag tänker på att min man höll på att bli för gammal för att få göra en adoption till.
Tänk om jag inte hade ringt adoptionsorganisationen i februari för två år sedan och sagt att snart går vårt medgivande för adoption ut, och vi får det nog inte förlängt. Då hade de inte sagt till organisationen i Taiwan att de här två föräldrarna tajmar snart ut ut systemet. Och då hade inte de två barn som till slut var aktuella för adoption och inte kunde komma till vilken familj som helst, eftersom de hade så speciella omständigheter, äntrat vårt liv. Och den av dem som var hon, Hon, hade inte blivit vår.
Tänk om vi hade missat henne.
Kolla gärna hashtaggen #wecouldhavemissedthis
Jag lägger inte ut saker på Insta, men we could have missed this.
Hon är perfekt.
tisdag 20 december 2016
Mercedes och cashmere
På väg från dagis ska jag och Dong-Mei gå över ett övergångsställe. En stor, svart och bred Mercedes stannar för att släppa över oss. Jag har en mängd fördomar som grundar sig på vilken bil folk kör. Folk som kör en skruttig Saab kombi är uppenbarligen som vi. Folk som kör BMW kör för fort. Om de inte kör en BMW-suv, för då kör de lugnare, men oartigt. Mercedesfolk kör artigt, men är nog ofta lite viktiga. Ja, ni förstår, det är förfärligt. Och dessa fördomar ska komma på skam.
Dong-Mei ska inte hålla mig i handen när vi går över övergångsstället. Hon vägrar och spjärnar emot och tre gånger på två meter måste vi stanna och krångla, innan jag lyckas lirka henne vidare mot refugen.
Mercedesen väntar. Dong-Mei vänder sig mot den och vinkar ett par gånger under passagen över gatan och jag tänker att det hjälper nog inte, den här Mersan vill fram, inte stå här och kolla på en mamma som delvis lurar, delvis trycker en overall över gatan.
Till slut får Mercedesen köra förbi. På andra sidan övergångsstället stannar bilen, någon vevar ner rutan och visar sig vara en perfekt mercedesdam; blonda lockar, felfri makeup och en beige cashmeretröja sticker ut ur bilfönstret.
Ojdå, tänker jag. Det tog nog för lång tid det här gåövergatandet. Men jag får inte skäll.
-Det var en go'ing du har där. Det var det gulligaste jag har sett idag.
Kort paus.
-Det gulligaste jag har sett på väldigt länge faktiskt.
Sen kör hon.
Och jag ska revidera alla mina fördomar.
Dong-Mei ska inte hålla mig i handen när vi går över övergångsstället. Hon vägrar och spjärnar emot och tre gånger på två meter måste vi stanna och krångla, innan jag lyckas lirka henne vidare mot refugen.
Mercedesen väntar. Dong-Mei vänder sig mot den och vinkar ett par gånger under passagen över gatan och jag tänker att det hjälper nog inte, den här Mersan vill fram, inte stå här och kolla på en mamma som delvis lurar, delvis trycker en overall över gatan.
Till slut får Mercedesen köra förbi. På andra sidan övergångsstället stannar bilen, någon vevar ner rutan och visar sig vara en perfekt mercedesdam; blonda lockar, felfri makeup och en beige cashmeretröja sticker ut ur bilfönstret.
Ojdå, tänker jag. Det tog nog för lång tid det här gåövergatandet. Men jag får inte skäll.
-Det var en go'ing du har där. Det var det gulligaste jag har sett idag.
Kort paus.
-Det gulligaste jag har sett på väldigt länge faktiskt.
Sen kör hon.
Och jag ska revidera alla mina fördomar.
måndag 19 december 2016
Lämnar mig
Varför känns det som om jag skickar mina små barn, mina döttrar, i döden varje morgon när de åker iväg på inskolning med pappa? Jag gillar ju dagis, dagis har gjort underverk för D. och delvis för A., även om hon inte har trivts lika bra som D. gjorde.
Kanske är det för att Dong-Mei har varit hemma med mig så mycket längre än de andra var. Jag och Dong-Mei har hängt i över ett år. Jag tror att det är bra för barn som ska gå i skola och arbeta på arbetsplatser såsmåningom att lära sig umgås på det sätt som man umgås i barngrupper. Och de händer saker på dagis hela tiden.
Visserligen har jag kokat fingerfärg och gjort playdoh, vi har sjungit varenda barnsång och läst sagor. Vi har lagat mat ihop. Eller "lagat mat". Vi har gått på upptäcktsfärder i skogen och i stan. Jag är inte en hemskt dålig hemmamorsa. Men såklart blir det städ och tvätt och mammaläsertidningen.
De får så mycket mer på dagis.
Men de lämnar mig. Jag vill ha dem hos mig hela tiden. Utom en timme ibland, om jag kan få läsa lite i en bok och dricka te.
Det är för hon är min sista unge, eller hur? Det blir inga fler små mjuka, så jag vill glupskt suga i mig allt av det där som luktar så gott.
Men de behöver lära sig leva också.
Kanske är det för att Dong-Mei har varit hemma med mig så mycket längre än de andra var. Jag och Dong-Mei har hängt i över ett år. Jag tror att det är bra för barn som ska gå i skola och arbeta på arbetsplatser såsmåningom att lära sig umgås på det sätt som man umgås i barngrupper. Och de händer saker på dagis hela tiden.
Visserligen har jag kokat fingerfärg och gjort playdoh, vi har sjungit varenda barnsång och läst sagor. Vi har lagat mat ihop. Eller "lagat mat". Vi har gått på upptäcktsfärder i skogen och i stan. Jag är inte en hemskt dålig hemmamorsa. Men såklart blir det städ och tvätt och mammaläsertidningen.
De får så mycket mer på dagis.
Men de lämnar mig. Jag vill ha dem hos mig hela tiden. Utom en timme ibland, om jag kan få läsa lite i en bok och dricka te.
Det är för hon är min sista unge, eller hur? Det blir inga fler små mjuka, så jag vill glupskt suga i mig allt av det där som luktar så gott.
Men de behöver lära sig leva också.
söndag 18 december 2016
Gran och dans och tomte
Idag var vi i kyrkan och Dong-Mei fick dansa runt granen. Och träffa tomten.
Hon var sevärd. Hon älskade att dansa runt granen. Det var ingen överraskning, för hon brukar arrangera dans hemma i köket med så många familjemedlemmar som hon lyckas övertyga om att delta.
Ingen kan ha sett en så engagerad och ständigt kiknande tvååring kring en gran.
Sen kom alltså tomten med godispåsar till alla barn.
Och nu undrar jag: hur kan Dong-Mei veta att det är tomten? Vi har inte haft nån tomte förut, och det dräller väl inte av tomtar, så att tvååringar som bara varit i landet i ett år kan öva på det ordet. Men hon kunde det.
-Tonte, tonte!
Och hon tackade också för påsen, efter vissa påtryckningar.
Allltid bra att vara artig som sagt, och tontar ska man hålla sig väl med.
Hon var sevärd. Hon älskade att dansa runt granen. Det var ingen överraskning, för hon brukar arrangera dans hemma i köket med så många familjemedlemmar som hon lyckas övertyga om att delta.
Ingen kan ha sett en så engagerad och ständigt kiknande tvååring kring en gran.
Sen kom alltså tomten med godispåsar till alla barn.
Och nu undrar jag: hur kan Dong-Mei veta att det är tomten? Vi har inte haft nån tomte förut, och det dräller väl inte av tomtar, så att tvååringar som bara varit i landet i ett år kan öva på det ordet. Men hon kunde det.
-Tonte, tonte!
Och hon tackade också för påsen, efter vissa påtryckningar.
Allltid bra att vara artig som sagt, och tontar ska man hålla sig väl med.
lördag 17 december 2016
Svart
Dong-Meis ena häl är kolsvart. Hon måste ha trampat i färg. Det gör ju inte så mycket för hälens skull, men jag vill gärna veta varifrån färgen kommer så att jag kan torka upp den och undvika att den trampas in i precis varenda textil i hela hemmet.
-Vet du vad det här är för färg, frågar jag därför A. som sitter på golvet, och så håller jag upp Dong-Meis häl.
A. granskar den ganska ingående och har sedan ett svar.
-Svart!
Så jag vet fortfarande inte varifrån färgen kommer, kan man säga.
-Vet du vad det här är för färg, frågar jag därför A. som sitter på golvet, och så håller jag upp Dong-Meis häl.
A. granskar den ganska ingående och har sedan ett svar.
-Svart!
Så jag vet fortfarande inte varifrån färgen kommer, kan man säga.
Varsågod
Dong-Mei får en pepparkaka. Eller snor, från plåten. Men hon är trevlig, för hon snor genast en till för att ge till A. A. blir glad när hon får den, men tackar inte Dong -Mei.
-Vad säger man? säger jag lite uppfostrande till A.
Dong-Mei tror att jag säger till henne, för den frasen är vanligast till henne.
-Tack! säger de därför i kör.
Men nån måste ju vara den som säger varsågod, tycker Dong-Mei och säger:
-Schegod!
Jag tror att det är det viktigaste man kan lära dem: hälsa artigt, tacka och så hyggligt bordsskick. Sen är de redo för livet.
-Vad säger man? säger jag lite uppfostrande till A.
Dong-Mei tror att jag säger till henne, för den frasen är vanligast till henne.
-Tack! säger de därför i kör.
Men nån måste ju vara den som säger varsågod, tycker Dong-Mei och säger:
-Schegod!
Jag tror att det är det viktigaste man kan lära dem: hälsa artigt, tacka och så hyggligt bordsskick. Sen är de redo för livet.
torsdag 15 december 2016
Varje dag
Så många skriver om att de saknar barn eller önskar att de hade barn just när det är jul.
Jul utan barn, när man vill ha barn, är inte så kul. Men det konstiga är att sedan vi fick barn är jag inte alls speciellt glad åt jularna, eller midsomrarna. (Möjligen påskarna faktiskt, de är kul med barn, men jag har alltid gillat påsk.)
Det konstiga är att det jag är glad för är alla de vanliga dagarna. En torsdag när man går upp och inte hittar de enda strumpbyxorna som funkar till kjolen som man strök kvällen innan, när man äter fil stående och försöker laga dragkedjan i en jacka samtidigt, när det är kolsvart ute.
De dagarna är det extra fantastiskt att det sitter någon vid frukostbordet och gör något som man aldrig kunnat tänka sig att man gör vid frukostbord. Det kan vara att lirka fast en bricka i stolen, hälla ut flingor i ljuset eller bara sjunga sommarsånger högt och klart.
Alla de där dagarna är fantastiskt mycket bättre med barn. Inte för att jag inte tjatar, skäller, ber dem skärpa sig, snabba sig, lyssna. För det gör jag.
Men ändå. De finns där, varenda eviga torsdag året runt.
Det är värt vadsomhelst.
Jul utan barn, när man vill ha barn, är inte så kul. Men det konstiga är att sedan vi fick barn är jag inte alls speciellt glad åt jularna, eller midsomrarna. (Möjligen påskarna faktiskt, de är kul med barn, men jag har alltid gillat påsk.)
Det konstiga är att det jag är glad för är alla de vanliga dagarna. En torsdag när man går upp och inte hittar de enda strumpbyxorna som funkar till kjolen som man strök kvällen innan, när man äter fil stående och försöker laga dragkedjan i en jacka samtidigt, när det är kolsvart ute.
De dagarna är det extra fantastiskt att det sitter någon vid frukostbordet och gör något som man aldrig kunnat tänka sig att man gör vid frukostbord. Det kan vara att lirka fast en bricka i stolen, hälla ut flingor i ljuset eller bara sjunga sommarsånger högt och klart.
Alla de där dagarna är fantastiskt mycket bättre med barn. Inte för att jag inte tjatar, skäller, ber dem skärpa sig, snabba sig, lyssna. För det gör jag.
Men ändå. De finns där, varenda eviga torsdag året runt.
Det är värt vadsomhelst.
onsdag 14 december 2016
Provokation
Så bra, idag åt Dong-Mei både välling och en pepparkaka till frukost. Då är hon nog bättre. Så då kan vi nog sluta med fjäskdieten.
Men om blåsorna i Dong-Meis mun är bättre så verkar det som om D., åtta år, har fått nån sorts giftblåsor á la huggorm i sin mun. Han kan inte säga snälla saker med sin mun längre. Han kan inte vara trevlig. Det är som om han var besatt eller hade en sjukdom. Som en tonåring utan kontroll på kropp och känslor.
Mina ögons ljus och mitt hjärtas sång är förvandlad till en vandrande förolämpningsmaskin, som kräver att få min telefon när han och pappa ska promenera till skolan, så att han kan spela pokemon go. Han gör inget, nada, av det vi ber honom om. Typ lägga pyjamasen i sängen, plocka upp pappersspill på golvet under sitt skrivbord. Han sjunger högt och gällt (han är gosskorist, så tro mig, han kan sjunga fint) för att störa alla. Han är på toaletten i tio minuter när han borde ha gått för två minuter sedan för att hinna. Han segar. Han provocerar. Han får utbrott.
D. tyckte att det var jobbigt när vi hämtade Dong-Mei i Taiwan förra hösten. Det var lätt att förstå. Men det här? Vad gäller det?
Vet nån om åttaåringar ska vara extra otrevliga?
Men om blåsorna i Dong-Meis mun är bättre så verkar det som om D., åtta år, har fått nån sorts giftblåsor á la huggorm i sin mun. Han kan inte säga snälla saker med sin mun längre. Han kan inte vara trevlig. Det är som om han var besatt eller hade en sjukdom. Som en tonåring utan kontroll på kropp och känslor.
Mina ögons ljus och mitt hjärtas sång är förvandlad till en vandrande förolämpningsmaskin, som kräver att få min telefon när han och pappa ska promenera till skolan, så att han kan spela pokemon go. Han gör inget, nada, av det vi ber honom om. Typ lägga pyjamasen i sängen, plocka upp pappersspill på golvet under sitt skrivbord. Han sjunger högt och gällt (han är gosskorist, så tro mig, han kan sjunga fint) för att störa alla. Han är på toaletten i tio minuter när han borde ha gått för två minuter sedan för att hinna. Han segar. Han provocerar. Han får utbrott.
D. tyckte att det var jobbigt när vi hämtade Dong-Mei i Taiwan förra hösten. Det var lätt att förstå. Men det här? Vad gäller det?
Vet nån om åttaåringar ska vara extra otrevliga?
Höstblåsor i december
Nu är det höstblåsor. Dong-Mei kan inte dricka välling ur nappflaska, vill inte ha nappen, men vill ha den, sätter in den, tar ut den, slår handen för munnen och bölar av smärta. Det ser inte skönt ut i hennes lilla söta mun.
Hon dricker saft och äter glass. Och ingen tandborste. Men nåja.
Hoppas det går över.
Det är mycket med allt hela tiden.
Hon dricker saft och äter glass. Och ingen tandborste. Men nåja.
Hoppas det går över.
Det är mycket med allt hela tiden.
söndag 11 december 2016
Lypsyl
Stackars lilla A. har så nariga läppar. Det hjälper föga att hon har fått ett Elsalypsyl. Det har hon först vridit upp som ett klet i korken och därefter tappat i sanden och sedan bort.
-Gör det ont på läpparna, A.? frågar jag.
-Ja, när jag sprider ut dem.
Ler eller säger "e" alltså. Stackars lilla A.
-Gör det ont på läpparna, A.? frågar jag.
-Ja, när jag sprider ut dem.
Ler eller säger "e" alltså. Stackars lilla A.
torsdag 8 december 2016
Heminredning
Alltså , vi måste snart flytta. Det är trångt här. Det hjälper inte att det är högt i tak, fin parkett som snart är hundra år och utsikt över takåsarna. Vi snubblar på varandra.
Det som är bra med denna förestående flytt är att jag skjuter upp alla beslut om inhandlande av heminredningsdetaljer. Ingen idé. Kanske kan man inreda superfint på nästa plejs, och då kanske inte gardinen/dynan och definitivt inte tapeten kan tas med.
Billigt och bra.
Det som är bra med denna förestående flytt är att jag skjuter upp alla beslut om inhandlande av heminredningsdetaljer. Ingen idé. Kanske kan man inreda superfint på nästa plejs, och då kanske inte gardinen/dynan och definitivt inte tapeten kan tas med.
Billigt och bra.
Simma lugnt
A: -Jag kan simma utan simdyna i mellanbassängen!
Jag: -Ja, vad bra.
A:- Det är jättelätt!
Jag:- Att simma?
A: - Ja, man tar bara bilen eller cykeln dit!
Jag: -Ja, vad bra.
A:- Det är jättelätt!
Jag:- Att simma?
A: - Ja, man tar bara bilen eller cykeln dit!
tisdag 6 december 2016
Ljuva hämnd
Jag borde hämnas för allt konstigt jag måste lyssna på och säga "jaha jaha, ja, där ser man" om. Problemet är väl att det inte kommer att drabba dem som har utsatt mig för märkliga frågor om barnens ursprung och konstiga berättelser om nån som blev gravid så fort han adopterade.
Men nu är det dags att slå tillbaka, lite generellt, känner jag. Jag är på bettet.
Tänk er så här ungefär:
Jag sitter på bussen vid kvart över fyra på eftermiddagen, det är fullt med folk, oftast är barnvagnsplatserna rejält laddade med småttingar i sina fordon, deras syskon och mammor. Jag kan vända mig till valfri flerbarnsmamma, gärna nån som är lite svettig och redan rattlar en tappad napp, en äppelskrott och ett par kladdiga vantar.
-Ja, jag ser att du har flera barn. Så roligt då. Härligt med barn. Har du samma pappa till alla barnen? Eller olika, det kan man ju ha?! Och vet i så fall alla papporna om vem som är pappa, jag menar, det måste man ju inte berätta?! Som kvinna, menar jag. Och mor. Man gör ju det som är bäst för barnen. Så hur gjorde du med de här papporna?
Eller kanske vid sandlådekanten:
-Så fina, va!? Är de dina alla tre? Ja, du vilken tur! Ja, min man och jag tänkte mycket på att kanske bara nuppa lite, men sen kom vi fram till att vi kan ju faktiskt få egna adopterade barn. Alla kan ju inte det. Så då tog vi såklart det alternativet. Men du ska veta, att jag stöttar dig och din man till etthundra procent! Dina barn är ju jättefina, de också! Vi hade också nuppat om vi inte hade kunnat få adoptera. Ja, det hade vi absolut!
Men nu är det dags att slå tillbaka, lite generellt, känner jag. Jag är på bettet.
Tänk er så här ungefär:
Jag sitter på bussen vid kvart över fyra på eftermiddagen, det är fullt med folk, oftast är barnvagnsplatserna rejält laddade med småttingar i sina fordon, deras syskon och mammor. Jag kan vända mig till valfri flerbarnsmamma, gärna nån som är lite svettig och redan rattlar en tappad napp, en äppelskrott och ett par kladdiga vantar.
-Ja, jag ser att du har flera barn. Så roligt då. Härligt med barn. Har du samma pappa till alla barnen? Eller olika, det kan man ju ha?! Och vet i så fall alla papporna om vem som är pappa, jag menar, det måste man ju inte berätta?! Som kvinna, menar jag. Och mor. Man gör ju det som är bäst för barnen. Så hur gjorde du med de här papporna?
Eller kanske vid sandlådekanten:
-Så fina, va!? Är de dina alla tre? Ja, du vilken tur! Ja, min man och jag tänkte mycket på att kanske bara nuppa lite, men sen kom vi fram till att vi kan ju faktiskt få egna adopterade barn. Alla kan ju inte det. Så då tog vi såklart det alternativet. Men du ska veta, att jag stöttar dig och din man till etthundra procent! Dina barn är ju jättefina, de också! Vi hade också nuppat om vi inte hade kunnat få adoptera. Ja, det hade vi absolut!
måndag 5 december 2016
Mitt i prick
Vardagens små glädjeämnen:
När man plockar upp spridda kläder som ska till tvättkorgen (och som en åttaåring inte ooorkar lägga där själv) så kan man öva sig på att pricka tvättkorgen. Samma sak varje gång man byter en blöja. Man rullar den till en trekantig boll och så ser man hur långt från papperskorgen man kan stå och ändå träffa.
Jag har blivit mycket bättre på att kasta prick det senaste året.
När man plockar upp spridda kläder som ska till tvättkorgen (och som en åttaåring inte ooorkar lägga där själv) så kan man öva sig på att pricka tvättkorgen. Samma sak varje gång man byter en blöja. Man rullar den till en trekantig boll och så ser man hur långt från papperskorgen man kan stå och ändå träffa.
Jag har blivit mycket bättre på att kasta prick det senaste året.
söndag 4 december 2016
The happy end
När jag var sjuk i förra veckan, åkte övrig familj åkte på utflykt, jag stannade hemma och kombinerade konvalescens med med boning av golv (dålig kombo, men om man bonar långsamt är det okej) och rotande på vinden efter adventsstjärnor. Teven som sällskap. Jag såg Did you hear about the Morgans, sarring Sarah Jessica Parker och Hugh Grant.
Jag fick inte med mig hela den inte så invecklade handlingen, eftersom jag bonade samtidigt. Och tvättade, min vana trogen. Men det var alltså ett par som bodde i New York och var väldigt urbana, och av nån anledning hamnade de i ett vittnesskyddsprogram och var tvungna att resa till nån avkrok i USA. Tokiga lantisskämt.
Paret låg i skilsmässa, men förhållandet lappades ihop av de kloka lantisarna. Men en sak saknades: barn!
När hotet från vaddetnuvar var avvärjt i New York åkte paret tillbaka, och flyttade ihop igen. Och så adopterade de. Det skulle kunna vara filmens slutscen. Nu är allt bra: de är inte skilda, det är återihopflyttade och de har fåt en (gudanemejen så fin!) kinesisk bäbisdotter.
Men det är inte lyckligt nog. I sista scenen ser vi att Mrs Morgan är gravid också! Vilken tur.
Ett lyckligt liv blir det aldrig utan äktenskap, det vet man ju. Och inte utan barn. Men det kan ju inte vara fel sorts barn. Det måste vara riktiga barn. Och de är inte kineser, så mycket vet vi.
Fast hos oss är the happy end tre kinesiska barn. De är ljuvliga. Jag erbjuder praktik för den som tror att en graviditet är oundviklig för ett lyckligt slut. Hollywood-producenter: kom hit och ät mitt pulvermos och kolla hur på riktigt lycklig jag är, trots visst gnäll, över mina barn som inte har varit i min mage. Som är kineser. Och finare än allt, det kommer ni också att se.
Jag fick inte med mig hela den inte så invecklade handlingen, eftersom jag bonade samtidigt. Och tvättade, min vana trogen. Men det var alltså ett par som bodde i New York och var väldigt urbana, och av nån anledning hamnade de i ett vittnesskyddsprogram och var tvungna att resa till nån avkrok i USA. Tokiga lantisskämt.
Paret låg i skilsmässa, men förhållandet lappades ihop av de kloka lantisarna. Men en sak saknades: barn!
När hotet från vaddetnuvar var avvärjt i New York åkte paret tillbaka, och flyttade ihop igen. Och så adopterade de. Det skulle kunna vara filmens slutscen. Nu är allt bra: de är inte skilda, det är återihopflyttade och de har fåt en (gudanemejen så fin!) kinesisk bäbisdotter.
Men det är inte lyckligt nog. I sista scenen ser vi att Mrs Morgan är gravid också! Vilken tur.
Ett lyckligt liv blir det aldrig utan äktenskap, det vet man ju. Och inte utan barn. Men det kan ju inte vara fel sorts barn. Det måste vara riktiga barn. Och de är inte kineser, så mycket vet vi.
Fast hos oss är the happy end tre kinesiska barn. De är ljuvliga. Jag erbjuder praktik för den som tror att en graviditet är oundviklig för ett lyckligt slut. Hollywood-producenter: kom hit och ät mitt pulvermos och kolla hur på riktigt lycklig jag är, trots visst gnäll, över mina barn som inte har varit i min mage. Som är kineser. Och finare än allt, det kommer ni också att se.
torsdag 1 december 2016
I rörelse
Regel för hemmets skötsel: stå aldrig still, sitt aldrig ner.
Medan kaffevattnet kokar upp kan man torka av en kökslucka, medan den sista minuten går på centrifugen kan man göra rent badkarskanten, går man till fönstret för att tända adventsstjärnan kan man plocka upp pyjamasbyxor/duplobit/knycklig teckning och ta denna sak hem till sig på vägen från fönstret.
Man ska bli misstänksam mot sig själv om man inte är konstant rörelse.
Och så säger folk att de går upp i vikt när de är hemma med barn. Hur?
Medan kaffevattnet kokar upp kan man torka av en kökslucka, medan den sista minuten går på centrifugen kan man göra rent badkarskanten, går man till fönstret för att tända adventsstjärnan kan man plocka upp pyjamasbyxor/duplobit/knycklig teckning och ta denna sak hem till sig på vägen från fönstret.
Man ska bli misstänksam mot sig själv om man inte är konstant rörelse.
Och så säger folk att de går upp i vikt när de är hemma med barn. Hur?
Konstiga saker jag hört. Nu igen.
Håhåjaja.
Är det någon som orkar höra mer om vad jag får höra när jag är ute med kidsen?
En favorit från helgen:
Vilka fina barn du har. Åh, så fina. Har du tre? Jaha. Varifrån är de? Är de syskon? Ojojoj, så fint. De är syskon. Eller inte syskon, beroende på hur jag har svarat.
Och personen hade en dotter (here we go), som inte kunde få barn. Nu vet ju inte personen om jag inte kunde få barn. Hon flikar in det, jag vet ju inte om du inte kan få barn. Runt mig jagar mina tre barn varandra, Dong-Mei håller på att ramma alla i rummet med en dockvagn. Det känns som om jag kunde få barn, i alla fall har jag tre med mig denna dag, och jädrar vad det har varit svårt att muta dem genom tal och sång och kaffedrickning och få dem att inte käka upp alla pepparkakor. Men i alla fall kunde inte personens dotter få barn, men efter lång och svår tid blev dottern gravid med tvillingar.
Jag har inga tvillingar. Vari lägger beröringspunkten, varför berättar hon detta för mig?
Det här känns ändå bekant. Jag tar del av så många märkliga livshistorier på temat att inte kunna få barn. Men sen kom det. En ny twist, som jag inte har hört, faktiskt.
För det kanske inte var så jobbigt för mig med mina tre ändå, inte så jobbigt som det var för dottern, eftersom jag inte behövde gå igenom tre förlossningar. Nej, jag kunde kanske känna mig stark i det.
Whatthefuck.
Ärligt: jag tror tre förlossningar är lättare än tre adoptioner, men vad vet jag, jag har ju inga barn. Jovisstjo, förutom de där tre som är så fina och jagar varandra med dockvagn. Det var ju just det att jag hade tre fina barn som var själva upprinnelsen till min kommunikation kring tvillinggraviditet.
Jag har barn. Jag är säker på det. För det är så mycket tvätt här. Så många blanketter till fritids och dagis och skola. Så många inköp av specifik art (lusselinne måste gå till golvet). Så många ben som sprattlar i min säng nattetid.
Är det någon som orkar höra mer om vad jag får höra när jag är ute med kidsen?
En favorit från helgen:
Vilka fina barn du har. Åh, så fina. Har du tre? Jaha. Varifrån är de? Är de syskon? Ojojoj, så fint. De är syskon. Eller inte syskon, beroende på hur jag har svarat.
Och personen hade en dotter (here we go), som inte kunde få barn. Nu vet ju inte personen om jag inte kunde få barn. Hon flikar in det, jag vet ju inte om du inte kan få barn. Runt mig jagar mina tre barn varandra, Dong-Mei håller på att ramma alla i rummet med en dockvagn. Det känns som om jag kunde få barn, i alla fall har jag tre med mig denna dag, och jädrar vad det har varit svårt att muta dem genom tal och sång och kaffedrickning och få dem att inte käka upp alla pepparkakor. Men i alla fall kunde inte personens dotter få barn, men efter lång och svår tid blev dottern gravid med tvillingar.
Jag har inga tvillingar. Vari lägger beröringspunkten, varför berättar hon detta för mig?
Det här känns ändå bekant. Jag tar del av så många märkliga livshistorier på temat att inte kunna få barn. Men sen kom det. En ny twist, som jag inte har hört, faktiskt.
För det kanske inte var så jobbigt för mig med mina tre ändå, inte så jobbigt som det var för dottern, eftersom jag inte behövde gå igenom tre förlossningar. Nej, jag kunde kanske känna mig stark i det.
Whatthefuck.
Ärligt: jag tror tre förlossningar är lättare än tre adoptioner, men vad vet jag, jag har ju inga barn. Jovisstjo, förutom de där tre som är så fina och jagar varandra med dockvagn. Det var ju just det att jag hade tre fina barn som var själva upprinnelsen till min kommunikation kring tvillinggraviditet.
Jag har barn. Jag är säker på det. För det är så mycket tvätt här. Så många blanketter till fritids och dagis och skola. Så många inköp av specifik art (lusselinne måste gå till golvet). Så många ben som sprattlar i min säng nattetid.
torsdag 24 november 2016
Pulvermos
Igår tvingade jag maken att inhandla den produkt som jag pride myself on never havning in my home: pulvermos.
Lite oklart varför, jag är ingen matsnobb, och inte emot halvfabrikat, jag är emot alltför onyttig och dyr-men-inte-god mat. Och pulvermos kanske inte är så gott, men det är inte hela världen att äta det ändå. Jag tror mest att jag känner att man ska ha någon gräns mot förfallet och min fick bli pulvermos.
Men inte nu. Jag vaktar barn och blandar i febern ihop det de säger med Barnkanalens tjut. Då är det läge för pulvermos, mina vänner.
Lite oklart varför, jag är ingen matsnobb, och inte emot halvfabrikat, jag är emot alltför onyttig och dyr-men-inte-god mat. Och pulvermos kanske inte är så gott, men det är inte hela världen att äta det ändå. Jag tror mest att jag känner att man ska ha någon gräns mot förfallet och min fick bli pulvermos.
Men inte nu. Jag vaktar barn och blandar i febern ihop det de säger med Barnkanalens tjut. Då är det läge för pulvermos, mina vänner.
onsdag 23 november 2016
Näring
Det här var konstigt. Två dagar innan jag drabbas av (konstigt nog inte kräksjukan) feber och ont i halsen av den kaliber som gör att man får hålla sig i diskbänken när man ska laga något åt sina barn har jag varit en praktmorsa och serverat två näringsriktiga lagade mål mat per dag till barnen. Det har varit grönskakssoppa och lax och pannkakor och vegetarisk pastarätt.
Så då får de inte skörbjugg av det här: spagetti, kokt morot, grädde, ost. (A: -Är det här maten? Mamman: Japp. Återintog soffan.)
Det är vad jag kallar framförhållning. Om jag inte piggnar till blir det burksoppa eller nåt imorgon.
Så då får de inte skörbjugg av det här: spagetti, kokt morot, grädde, ost. (A: -Är det här maten? Mamman: Japp. Återintog soffan.)
Det är vad jag kallar framförhållning. Om jag inte piggnar till blir det burksoppa eller nåt imorgon.
måndag 21 november 2016
Sköldpadda
I ett blomsterarrangemang som vi har fått sitter en liten sköldpadda av papier maché eller nåt åt det hållet.
-Titta mamma! Padda, säger Dong-Mei.
-Ja, kolla, det är en sköldpadda.
-Äta?
-Nej, vi ska väl inte äta den?
-Kärnor?
Nej, det är kanske inte just för att det kan vara kärnor i som vi inte ska äta dekorationssköldpaddor.
-Titta mamma! Padda, säger Dong-Mei.
-Ja, kolla, det är en sköldpadda.
-Äta?
-Nej, vi ska väl inte äta den?
-Kärnor?
Nej, det är kanske inte just för att det kan vara kärnor i som vi inte ska äta dekorationssköldpaddor.
fredag 18 november 2016
Det gör inget
Dong-Mei ställer till något, som vanligt. Och föregriper tillsägelser, som vanligt.
-Inte gör ingen!
Nej, det gör kanske inget.
-Inte gör ingen!
Nej, det gör kanske inget.
tisdag 15 november 2016
Glamour
För ett tag sedan försökte ICA locka oss med allehanda fantasifulla produkter som de påstod att vi "köpte ofta". Det var fruktyoghurt, choklad och roliga badskum.
Men nu har de fattat. Idag innehöll erbjudandet en påse gratis vetemjöl och rabatt på värmeljus och smör.
Det är nog också förklaringen till att mitt liv inte känns så väldigt glamouröst.
Men nu har de fattat. Idag innehöll erbjudandet en påse gratis vetemjöl och rabatt på värmeljus och smör.
Det är nog också förklaringen till att mitt liv inte känns så väldigt glamouröst.
måndag 14 november 2016
Killikilli
Efter det eviga tvättandet i helgen och efter lite annat som också kändes evigt (t.ex. konflikter om städning med åttaåring) var jag trött och satt i soffan och liksom gömde mig. Men Dong-Mei hittade mig naturligtvis.
Hon tittade lite på mig och sade:
-Lessen, mamma?
-Ja, kanske lite. Och trött.
Dong-Mei tänker en kort stund. Sedan sticker hon ett finger under min haka och säger "killikilli".
Först tänker jag av någon anledning att jag inte ska börja skratta, men det går ju inte. Jag skrattar. Dong-Mei kollar av:
-Ledsen?
Och ser jag det minsta ledsen ut kommer ett nytt killikilli och hon skrattar så att det gurglar i alla de 12 kilona.
Det är fantastiskt att man så tidigt i livet förstår att man ska muntra upp medmänniskor som inte är glada. Tänk om människor fortsatte att göra så. Kanske behövs det lite mer avancerade metoder än killikilli, men för en tvååring är det nog ungefär det verktyg man har.
Och det funkar.
Hon tittade lite på mig och sade:
-Lessen, mamma?
-Ja, kanske lite. Och trött.
Dong-Mei tänker en kort stund. Sedan sticker hon ett finger under min haka och säger "killikilli".
Först tänker jag av någon anledning att jag inte ska börja skratta, men det går ju inte. Jag skrattar. Dong-Mei kollar av:
-Ledsen?
Och ser jag det minsta ledsen ut kommer ett nytt killikilli och hon skrattar så att det gurglar i alla de 12 kilona.
Det är fantastiskt att man så tidigt i livet förstår att man ska muntra upp medmänniskor som inte är glada. Tänk om människor fortsatte att göra så. Kanske behövs det lite mer avancerade metoder än killikilli, men för en tvååring är det nog ungefär det verktyg man har.
Och det funkar.
Tvättdag
I helgen tvättade jag konstant. Så fort jag var hemma och en maskin var klar så lade jag i nästa.
Och nu är det inte råge på någon av de tre tvättkorgarna. Seger!
Och nu är det inte råge på någon av de tre tvättkorgarna. Seger!
söndag 13 november 2016
Jätteargledsen
Lilla ljuvliga Dong-Mei har ju kommit undan med allt möjligt, men vi har ändå kommit till en punkt då det är dags att sätta lite gränser. Dels för att hon varit hemma så länge nu, dels för att hon är två och ett halvt. Och sen måste det ju finnas lite ordning och styrsel i en familj.
Dong-Mei gillar inte denna nyordning. Hon provar allt. Titta bort när man ska säga åt henne, le jättestort och säga "skratta mamma!", byta spår och vråla "inte kan ta mig!".
Imorse gick hon fram till det dukade frukostbordet, klättrade upp på sina Stokkestoll, lutade sig fram och – stack ner tungan rätt i smörpaketet och tog sig en rejäl slick. Det går ju inte. Så jag tänker säga till och samlar mig för ett nej, så gör vi inte, vad är det för dumheter. Innan jag ens hinner komma igång säger Dong-Mei:
-Inte jätteargledsen, mamma!
Dong-Mei, man kan inte göra dumheter väl medveten om att det är dumheter och sedan kräva att ingen ska bli jätteargledsen. Det kallas för att synda på nåden, hade din mormor sagt.
Dong-Mei gillar inte denna nyordning. Hon provar allt. Titta bort när man ska säga åt henne, le jättestort och säga "skratta mamma!", byta spår och vråla "inte kan ta mig!".
Imorse gick hon fram till det dukade frukostbordet, klättrade upp på sina Stokkestoll, lutade sig fram och – stack ner tungan rätt i smörpaketet och tog sig en rejäl slick. Det går ju inte. Så jag tänker säga till och samlar mig för ett nej, så gör vi inte, vad är det för dumheter. Innan jag ens hinner komma igång säger Dong-Mei:
-Inte jätteargledsen, mamma!
Dong-Mei, man kan inte göra dumheter väl medveten om att det är dumheter och sedan kräva att ingen ska bli jätteargledsen. Det kallas för att synda på nåden, hade din mormor sagt.
torsdag 10 november 2016
Storebror
En tidig morgon i sommarstugan under höstlovet lämnar Dong-Mei sin sovplats mellan min man och mig och tassar iväg. Det gör hon ibland på mornarna, lite oklart varför. Jag tror att hon hoppas på någon mirakulös extra vällingflaska. Men hon brukar fort tassa tillbaka till oss, krypa ner igen och somna om.
Men den här morgonen kommer hon inte tillbaka, så vi fick hasa upp för att se vart hon tagit vägen. Det visade sig att hon hade rumlat bort till det rum som A. och D. delar och krupit ner hos D. De hade kurat ihop sig som två kattungar och sov gott båda två.
Det där är en rolig sak med flera barn. Det är inte bara min man och jag som ska få till relationer till de nya och alltid förnyade, ständigt växande, barnen. De ska ju knyta egna band också. Och det gör de.
Det kan man försöka tänka på när Dong-Mei använder byggklossarna som tillhyggen och D. skriker extra högt när A. har "lånat" något av honom. Dong-Mei, som har varit år i ett år, sover gärna hos oss, och kryper också ner hos sin storebror som hon älskar högt och rent. Och som älskar henne.
Bara det är värt lite stridigheter.
Men den här morgonen kommer hon inte tillbaka, så vi fick hasa upp för att se vart hon tagit vägen. Det visade sig att hon hade rumlat bort till det rum som A. och D. delar och krupit ner hos D. De hade kurat ihop sig som två kattungar och sov gott båda två.
Det där är en rolig sak med flera barn. Det är inte bara min man och jag som ska få till relationer till de nya och alltid förnyade, ständigt växande, barnen. De ska ju knyta egna band också. Och det gör de.
Det kan man försöka tänka på när Dong-Mei använder byggklossarna som tillhyggen och D. skriker extra högt när A. har "lånat" något av honom. Dong-Mei, som har varit år i ett år, sover gärna hos oss, och kryper också ner hos sin storebror som hon älskar högt och rent. Och som älskar henne.
Bara det är värt lite stridigheter.
tisdag 8 november 2016
Är de adopterade?
Aha, nu har jag fått en ny kommentar om adoption som jag inte har fått förut. Jag trodde att jag hade hört det mesta i genren, men det fanns visst en del kvar att utforska.
Hela familjen är i badhuset. Min man och D. badar vidare medan Dong-Mei, A. och jag värmer oss i ångbastun.
-Åh, de ser ut att vara från Kina, säger en man. Är din man kines?
-Nej, han är svensk. (Man kan ju vara kines och svensk, men jag tar inte riktigt det spåret denna förmiddag). De är födda i Taiwan.
-Åh, adopterade.
-Ja.
A. förtydligar:
-Vi har två mammor, en i Taiwan och en hemma.
-Vilken tycker du mest om? frågar frågemannen.
Ska A. behöva ta ställning till vem hon tycker mest om? Tar dumihuvet aldrig slut om man har adopterade barn? Eller är adopterad?
Hela familjen är i badhuset. Min man och D. badar vidare medan Dong-Mei, A. och jag värmer oss i ångbastun.
-Åh, de ser ut att vara från Kina, säger en man. Är din man kines?
-Nej, han är svensk. (Man kan ju vara kines och svensk, men jag tar inte riktigt det spåret denna förmiddag). De är födda i Taiwan.
-Åh, adopterade.
-Ja.
A. förtydligar:
-Vi har två mammor, en i Taiwan och en hemma.
-Vilken tycker du mest om? frågar frågemannen.
Ska A. behöva ta ställning till vem hon tycker mest om? Tar dumihuvet aldrig slut om man har adopterade barn? Eller är adopterad?
måndag 7 november 2016
Bo kvar
Ibland säger vi att det skulle underlätta om vi bodde lite större.
Men nu sitter jag och arbetar (eller bloggar, då, just nu) och ser ut över hela Göteborg, med nysnön yrande horisontellt utanför fönstret högt upp i himlen. De enorma ekarna utanför ligger nedanför mig. Och så ser jag hur staden sakta tänds när människor kommer hem till sina hyreshus. Elller bostadsrätter, är det väl mest, kanske.
Så många bloggar om glädjen i att kunna ge sina barn fält och sjöar och friheten på landet. Jag ser mest pendling i timmar. Kan man inte blogga om glädjen i att ge sina barn ett stort kulturutbud och lite streetsmarts? Jag gillar så mycket att bo i stan. Har alltid gjort.
Vet nån: är det viktigt att bo lite mer spaciöst när man har barn? Kan man bli lycklig med en barndom utan blomsterängar att spela spontanfotboll på? Måste man ha ett eget rum som ens mamma inreder med finess vart tredje år? Behövs får?
Men nu sitter jag och arbetar (eller bloggar, då, just nu) och ser ut över hela Göteborg, med nysnön yrande horisontellt utanför fönstret högt upp i himlen. De enorma ekarna utanför ligger nedanför mig. Och så ser jag hur staden sakta tänds när människor kommer hem till sina hyreshus. Elller bostadsrätter, är det väl mest, kanske.
Så många bloggar om glädjen i att kunna ge sina barn fält och sjöar och friheten på landet. Jag ser mest pendling i timmar. Kan man inte blogga om glädjen i att ge sina barn ett stort kulturutbud och lite streetsmarts? Jag gillar så mycket att bo i stan. Har alltid gjort.
Vet nån: är det viktigt att bo lite mer spaciöst när man har barn? Kan man bli lycklig med en barndom utan blomsterängar att spela spontanfotboll på? Måste man ha ett eget rum som ens mamma inreder med finess vart tredje år? Behövs får?
Barnens bakgrund
Våra barn är alltså adopterade. Vår strategi i förhållande till detta faktum har varit att berätta om det och om barnens bakgrund så fort det går. Eller direkt helt enkelt.Vi talade om det innan de förstod, som man ju gör med barn om allt. Vi vill inte att det ska finnas någon stor hemlighet, något som de känner är problematiskt och svårt och som de inte antas kunna hantera förrän de blir äldre. Eller nånsin.
Så barnen vet ungefär det vi vet om deras bakgrund. Förpackat åldersadekvat, men ändå.
Däremot vill vi inte att alla andra ska veta allt om deras bakgrund. I synnerhet som det känns som att folk är så himla sensationslystna. Ett härligt människoöde är alltid lite gott att vältra sig i!
Men A. pratar ju om allt och inget med alla. För hon är sån. D. säger inget, det var lättare. Så A. berättar om sin Taiwanmamma och Taiwanpappa och allt möjligt för folk hon träffar på gatan om hon är på prathumör. Lyckligtvis är historierna inte alltid helt sammanhängande, så det är inte säkert att nån förstår vad hon egentligen säger.
Men hon berättar om det som vi inte berättar om för andra. Det är hennes historia och hon får dela med sig av den, men jag tänker att hon ska göra det när hon faktiskt förstår vad hon väljer att berätta. Och nu är hon inte riktigt där än.
Så vi kunde ha berättat mindre. Men det hade varit att förtiga en del av det som är hon och som är oproblematiskt, i alla fall i förhållande till henne. (Ingenting är oproblematiskt vad gäller internationell adoption, men det kan inte A. resonera om än.)
Eller så är det här helt okej. A. berättar om sin bakgrund. Det är inget konstigt med den.
Det som är konstigt är att A. redan vet att det folk undrar om henne, det som de egentligen vill veta, är allt om varifrån hon kommer, för hennes långa svarta hår och vackra ögon gör att människor undrar direkt när de ser henne. Inte vem hon är. Utan hur och varför hon kom hit.
Och det är synd. A. är mycket, mycket mer än adopterad.
onsdag 2 november 2016
Köttfärssås
-Jag har fortfarande ont i hälen sen jag halkade på köttfärssåsen.
Det är bara älskade lilla A., som kan vara upphovsman till den meningen.
Det är bara älskade lilla A., som kan vara upphovsman till den meningen.
Pinsamt
D. om när jag berättade om mitt yrke för hans klass. Inte bara jag, alltså, alla föräldrar ombads komma.
-Det var inte så pinsamt som jag trodde när du var på skolan.
Vad bra.
-Det var inte så pinsamt som jag trodde när du var på skolan.
Vad bra.
måndag 31 oktober 2016
Husfrid
Eftersom min man kände av det faktum att jag tyckte att läget var lite mättat bad han mig att helt enkelt försvinna hemifrån några timmar. Så länge jag är hemma kan nämligen inga barn låta mig göra något annat än lösa saker som är relaterade till dem.
Jag gav mig av till ett café med en oöppnad och oläst pocketbok. Och började genast tjuvlyssna till vad andra cafégäster pratade om. Och då, när jag just har flytt från familjelivet överhör jag en konversation mellan två yngre män (och ja, en av dem sade verkligen erfarit!).
-Jag har erfarit att om man har en familj, en fru eller man och barn, då är man så lycklig man kan vara. Man kan inte vara lyckligare än så.
Så sant. Jag håller verkligen med.
Men jag slog inte ihop boken direkt ändå, utan läste en halvtimme till innan jag sprang hemåt genom regnet. Och då sitter det två barn och bygger lego på vardagsrumsgolvet och lyssnar på hitsen från Fem myror, medan min man försöker få Dong-Mei att somna.
Ingen bråkar. Det är trevligt. Barnen upplyser mig om instruktionerna deras far har delat ut. De får bygga lego, men det är bara det det får göra. Inte sätta på teve, dator, hämta vattenfärg eller nåt. Den som vill gå och lägga sig går och kissar först. Annars får de välja om de vill bygga vidare eller sova. De har lov.
Jag har också erfarit att man inte kan bli lyckligare än så här. Fast ni cafékillar: man kan behöva en och en halv timmes paus ibland för att verkligen känna hur lyckligt lottad man är.
Jag gav mig av till ett café med en oöppnad och oläst pocketbok. Och började genast tjuvlyssna till vad andra cafégäster pratade om. Och då, när jag just har flytt från familjelivet överhör jag en konversation mellan två yngre män (och ja, en av dem sade verkligen erfarit!).
-Jag har erfarit att om man har en familj, en fru eller man och barn, då är man så lycklig man kan vara. Man kan inte vara lyckligare än så.
Så sant. Jag håller verkligen med.
Men jag slog inte ihop boken direkt ändå, utan läste en halvtimme till innan jag sprang hemåt genom regnet. Och då sitter det två barn och bygger lego på vardagsrumsgolvet och lyssnar på hitsen från Fem myror, medan min man försöker få Dong-Mei att somna.
Ingen bråkar. Det är trevligt. Barnen upplyser mig om instruktionerna deras far har delat ut. De får bygga lego, men det är bara det det får göra. Inte sätta på teve, dator, hämta vattenfärg eller nåt. Den som vill gå och lägga sig går och kissar först. Annars får de välja om de vill bygga vidare eller sova. De har lov.
Jag har också erfarit att man inte kan bli lyckligare än så här. Fast ni cafékillar: man kan behöva en och en halv timmes paus ibland för att verkligen känna hur lyckligt lottad man är.
Saknad
Medan Dong-Mei kräver att få rita med bläckpenna i någons bok och jag försöker avvärja det retar D. A. så mycket att hon börjar slåss.
Eller så har vi det här scenariot: A har ritat en teckning ihop med mig. D förstår vilken kanin som är min och säger "uppmuntrande" till A: Den var fin! Väl medveten om att det är den enda kanin hon inte har ritat.
Eller så har vi det här: A sitter på Dong-Mei. För hon leker häst. Dong-Mei är arg. Som man förstår.
Eller så har Dong-Mei fått tag på en rakhyvel och har rakat av halva ögonbrynet.
Och så allt det vanliga: A missuppfattar allt och väljer att skrika rätt ut som kompensation, Dong-Mei matvägrar och blir grinig, D prokrastinerar städning så länge att man gör det åt honom, A. sjunger sånger på högsta tänkbara volym, Dong-Mei är kränkt för att någon har tagit ifrån henne acetonflaskan/kökskniven/maskindiskmedlet.
Och på det en natt när Dong-Mei hade tappat nappen, A. hade drömt mardrömmar två gånger och D. hade växtvärk och fick få Alvedon vid halvtvåsnåret för att kunna sova.
Det skulle verkligen vara lite välbehövligt med några roliga upplevelser med barnen ungefär nu. Kanske är det inte så dumt med dagis. Jag vill inte att Dong-Mei ska börja, men det kanske inte är så dumt ändå.
Några timmar på jobbet och jag hinner sakna dem. Nu saknar jag mig själv lite grann.
Eller så har vi det här scenariot: A har ritat en teckning ihop med mig. D förstår vilken kanin som är min och säger "uppmuntrande" till A: Den var fin! Väl medveten om att det är den enda kanin hon inte har ritat.
Eller så har vi det här: A sitter på Dong-Mei. För hon leker häst. Dong-Mei är arg. Som man förstår.
Eller så har Dong-Mei fått tag på en rakhyvel och har rakat av halva ögonbrynet.
Och så allt det vanliga: A missuppfattar allt och väljer att skrika rätt ut som kompensation, Dong-Mei matvägrar och blir grinig, D prokrastinerar städning så länge att man gör det åt honom, A. sjunger sånger på högsta tänkbara volym, Dong-Mei är kränkt för att någon har tagit ifrån henne acetonflaskan/kökskniven/maskindiskmedlet.
Och på det en natt när Dong-Mei hade tappat nappen, A. hade drömt mardrömmar två gånger och D. hade växtvärk och fick få Alvedon vid halvtvåsnåret för att kunna sova.
Det skulle verkligen vara lite välbehövligt med några roliga upplevelser med barnen ungefär nu. Kanske är det inte så dumt med dagis. Jag vill inte att Dong-Mei ska börja, men det kanske inte är så dumt ändå.
Några timmar på jobbet och jag hinner sakna dem. Nu saknar jag mig själv lite grann.
söndag 30 oktober 2016
Svenska
För sådär åtta år sedan stod vi i en hiss på vad som varit ett lyxhotell, när vi var där var det ganska bedagat. Hissen var i glas och alla som åkte tittade ner på matsalen längst ner.
Alla, som inte såg vita föräldrar med kinesiskt barn i famnen. För där var vi med lilla, lilla underbara D, som var en fantastiskt pigg och trevlig bebis på den tiden.
-Aww, sade en taiwanesisk kvinna, som talade engelska, He will speak two langades! Chinese ändå English!
Nej, tänkte jag, han kommer att tala ett språk och det blir inte kinesiska eller engelska. Det blev det inte heller. Hans första ord var tittah och det är svenska. Sen började han lära sig kinesiska och han ska nog komma att tala engelska också.
Men man ärver inte språk. Man lär sig dem.
Alla, som inte såg vita föräldrar med kinesiskt barn i famnen. För där var vi med lilla, lilla underbara D, som var en fantastiskt pigg och trevlig bebis på den tiden.
-Aww, sade en taiwanesisk kvinna, som talade engelska, He will speak two langades! Chinese ändå English!
Nej, tänkte jag, han kommer att tala ett språk och det blir inte kinesiska eller engelska. Det blev det inte heller. Hans första ord var tittah och det är svenska. Sen började han lära sig kinesiska och han ska nog komma att tala engelska också.
Men man ärver inte språk. Man lär sig dem.
lördag 29 oktober 2016
Fruktstund
Dong-Mei och jag har fruktstund. Hon äter äppleklyftor. Och bjuder mig på en halv.
-Osså äta äpple, mamma?
-Nej, jag kan inte äta det. Jag är allergisk.
-Åh, sjuk?
Ja, just det, sjuk om jag äter äpple. Men hur fattade hon det? Jag sade det ju inte för att hon skulle fatta, jag sade det ju bara för att prata med henne, som man gör.
Barn fattar fort.
-Osså äta äpple, mamma?
-Nej, jag kan inte äta det. Jag är allergisk.
-Åh, sjuk?
Ja, just det, sjuk om jag äter äpple. Men hur fattade hon det? Jag sade det ju inte för att hon skulle fatta, jag sade det ju bara för att prata med henne, som man gör.
Barn fattar fort.
fredag 28 oktober 2016
Rasism för åttaåringar, del 2
Vår åttaårige son, han med "platt näsa", är en kort liten rackare. Superkort faktiskt, det har han alltid varit. Det gör att folk tror att han är ett snille, för den som ser ut som en femåring men har en åttaårings kapacitet verkar ju onekligen ganska långt framme.
Men nu är det så här, att när han hoppar hopprep i skolan, får han inte veva. För då blir bågen för låg.
Vad är det för dumheter? Man vevar ju med armen ovanför huvudet och man hoppar inte med händerna ovanför huvudet och så kort är han inte så att han inte kan åstadkomma en båge. Dessutom. Om man ställer sig närmre den andra vevaren blir bågen högre, för att repet är långt. Man kan ligga på marken och veva, if one is so inclined.
Men D. och lilla Johanna, som också är mörk och liten och skitsöt, de får inte veva.
Vad är det här?!
På adoptionskursen, den där man får lära sig om att fallgropar i adoptionssammanhang, sade de att man skulle ta tag i saker och säga till. Jag har inga som helst problem med att kontakta skolan, men jag tror inte att de vet vad de ska göra. De har säkert en handlingsplan som ogillar rasism, men jag tror att de har lite svårt att operationalisera sina goda avsikter. Det har jag också.
Men han vill nog gärna få veva.
Men nu är det så här, att när han hoppar hopprep i skolan, får han inte veva. För då blir bågen för låg.
Vad är det för dumheter? Man vevar ju med armen ovanför huvudet och man hoppar inte med händerna ovanför huvudet och så kort är han inte så att han inte kan åstadkomma en båge. Dessutom. Om man ställer sig närmre den andra vevaren blir bågen högre, för att repet är långt. Man kan ligga på marken och veva, if one is so inclined.
Men D. och lilla Johanna, som också är mörk och liten och skitsöt, de får inte veva.
Vad är det här?!
På adoptionskursen, den där man får lära sig om att fallgropar i adoptionssammanhang, sade de att man skulle ta tag i saker och säga till. Jag har inga som helst problem med att kontakta skolan, men jag tror inte att de vet vad de ska göra. De har säkert en handlingsplan som ogillar rasism, men jag tror att de har lite svårt att operationalisera sina goda avsikter. Det har jag också.
Men han vill nog gärna få veva.
onsdag 26 oktober 2016
Allt är väl
Usch, vad är det för liv, när man måste rycka upp en tvååring som sover på rygg med lätt öppen mun och utslagna armar för att syskonen ska lämnas i skola?
Dong-Mei hade svårt at komma till ro igår kväll, det var så kul på D:s kör, där hon sprang runt och "hjälpte" mig att bre smörgås åt 16 barn. Och sen när hon väl somnade började den resterade förkylningshostan, så fort hon ligger ner börjar det. Hon kruppar lite, det låter så hemskt och det är jobbigt för henne. Hon ville sova själv, ville sova hos mig, ville sova själv. Inget blev bra.
Och så blir klockan sju nästa morgon, och nu måste vi snart packa ihop oss. Jag försöker tända, stöka, puffa till sängen, för att inte behöva väcka henne genom att ta i henne, det verkar så hårt. Till slut ger jag henne en vällingflaska, och den dricker hon halvt i sömnen, men hon vill fortfarande inte gå upp.
Stackars alla sängvarma barn, med gårdagens äventyr fortfarande kvar i drömmen och ett gosedjur under armen. De kan väl få sova lite till?
Och ändå: vi lever i ett land där det hemskaste som händer barnen är att de blir uppuffade ur sömnen av en förälder som kommer med varm välling. Det är bättre än att huset rasar in över en.
Inte usch, alltså, utan tack för att jag får ha mina barn här.
Dong-Mei hade svårt at komma till ro igår kväll, det var så kul på D:s kör, där hon sprang runt och "hjälpte" mig att bre smörgås åt 16 barn. Och sen när hon väl somnade började den resterade förkylningshostan, så fort hon ligger ner börjar det. Hon kruppar lite, det låter så hemskt och det är jobbigt för henne. Hon ville sova själv, ville sova hos mig, ville sova själv. Inget blev bra.
Och så blir klockan sju nästa morgon, och nu måste vi snart packa ihop oss. Jag försöker tända, stöka, puffa till sängen, för att inte behöva väcka henne genom att ta i henne, det verkar så hårt. Till slut ger jag henne en vällingflaska, och den dricker hon halvt i sömnen, men hon vill fortfarande inte gå upp.
Stackars alla sängvarma barn, med gårdagens äventyr fortfarande kvar i drömmen och ett gosedjur under armen. De kan väl få sova lite till?
Och ändå: vi lever i ett land där det hemskaste som händer barnen är att de blir uppuffade ur sömnen av en förälder som kommer med varm välling. Det är bättre än att huset rasar in över en.
Inte usch, alltså, utan tack för att jag får ha mina barn här.
Degen sover
-Nu ska degen sova, säger jag till Dong-Mei.
Jag bakar och har ställt en deg på jäsning. Dong-Mei vill äta deg. När jag säger att degen ska sova, frågar jag om hon vill hjälpa mig. Hon lägger över en bakduk som täcke, så långt är jag med. Men sen: hon släcker lampan över spisen och pussar degen godnatt.
Sötchock.
Fast nu undrar jag om om hon inte har väckt degen i alla fall. Hon nallar nog av den ute i köket as I write.
Jag bakar och har ställt en deg på jäsning. Dong-Mei vill äta deg. När jag säger att degen ska sova, frågar jag om hon vill hjälpa mig. Hon lägger över en bakduk som täcke, så långt är jag med. Men sen: hon släcker lampan över spisen och pussar degen godnatt.
Sötchock.
Fast nu undrar jag om om hon inte har väckt degen i alla fall. Hon nallar nog av den ute i köket as I write.
tisdag 25 oktober 2016
Kära nån
Vi läser en bok, jag och Dong-Mei. Den är alldeles sönderriven. Av unga fröken Dong-Mei.
-Men vad har hänt här? undrar jag. Den är ju helt sönder.
-Kära nån! utbrister min tvååring.
Så här är det ju: Dong-Mei har lärt sig prata av oss. Inte på dagis. Inte på gården, eller hos dagmamman. Har hon lärt sig det nördiga uttrycket kära nån så är det av oss.
Vi måste språkvårda lite mer här hemma.
-Men vad har hänt här? undrar jag. Den är ju helt sönder.
-Kära nån! utbrister min tvååring.
Så här är det ju: Dong-Mei har lärt sig prata av oss. Inte på dagis. Inte på gården, eller hos dagmamman. Har hon lärt sig det nördiga uttrycket kära nån så är det av oss.
Vi måste språkvårda lite mer här hemma.
söndag 23 oktober 2016
Rasism för åttaåringar
-Mamma, är det fint med platt näsa? undrar D.
-Platt näsa?
-Ja, som jag har.
-Du har väl egentligen inte platt näsa. Du har inte lika stor benbit mellan ögonen som jag har. Näsrygg brukar man kalla det.
-Är det fint att inte ha det?
-Alltså, har du hört att det finns folk som gör operationer för att de skall bli finare, eller som de tycker är finare?
-Ja...?
-Ja, de flesta som opererar sin näsa vill att den ska bli mindre, här i Europa.
-Jaha.
-Men vet du att det konstiga är att i Asien vill många operera in en extra plastbit i näsan så att den blir större. Man är aldrig riktigt nöjd, och vad som är finast går väl inte att säga.
-Kan de få ut plastbiten igen?
-Ja, jo, om de gör en ny operation.
-Vad tycker du är finast då?
-Jag tycker såklart att det är finast att ha sån näsa som du och A. och Dong-Mei har, ni är ju mina barn och det finaste jag vet.
Okej, tänker jag. Det här handlar om något. Men jag tänker inte trycka på så att han fattar att inom hans mamma mullrar en antirasistoperation av stora mått. Och sen kommer det:
-När Billy träffar mig brukar han trycka ner sin näsa, så att den blir platt som min.
Jävla Billy. Jag måste lägga klipulver i hans tröja. Minst.
-Jaha. Det var kanske inte så trevligt att kommentera andras utseende. Vad tänker du då?
-Jag bryr mig inte om det.
-Blir du inte ledsen?
-Nej.
-Du får väl säga att det inte spelar nån roll om han trycker till sin näsa, den blir ändå aldrig lika snygg som din.
Okej, massor av minuspoäng till mamman här.
-Vill du att jag ska säga till nån att man inte ska prata sådär om hur andra ser ut, undrar jag, men jag vet svaret.
-Nej!
Nej. Jag vet inte vad man ska göra. Trots den deppiga adoptionskursen där vi lärde oss allt om rasism, så lärde vi oss inte ett smack om det här. Om hur man gör i riktiga livet. Vi fick svara på frågan" Kan du hantera att ditt barn eventuellt utsätts för rasism?".
Eventuellt - ha! Det klart att de utsätts för det. Och kan jag hantera det?
Nej, om inte klipulver är en lösning. Såklart kan jag inte hantera rasism. Det kan väl ingen. Det är själva problemet.
På kursen var rätt svar "Ja, jajamen jag kan hantera rasism". Och alla adoptivföräldrar in spe hade strategin att de skulle stärka sina barn, så att de kunde stå emot.
Jag kan också ha yttrat följande i min diskussion med D:
-Har Billy aldrig sett en kines tidigare?
Inte så stärkande. Nej, det här går inte så bra.
-Platt näsa?
-Ja, som jag har.
-Du har väl egentligen inte platt näsa. Du har inte lika stor benbit mellan ögonen som jag har. Näsrygg brukar man kalla det.
-Är det fint att inte ha det?
-Alltså, har du hört att det finns folk som gör operationer för att de skall bli finare, eller som de tycker är finare?
-Ja...?
-Ja, de flesta som opererar sin näsa vill att den ska bli mindre, här i Europa.
-Jaha.
-Men vet du att det konstiga är att i Asien vill många operera in en extra plastbit i näsan så att den blir större. Man är aldrig riktigt nöjd, och vad som är finast går väl inte att säga.
-Kan de få ut plastbiten igen?
-Ja, jo, om de gör en ny operation.
-Vad tycker du är finast då?
-Jag tycker såklart att det är finast att ha sån näsa som du och A. och Dong-Mei har, ni är ju mina barn och det finaste jag vet.
Okej, tänker jag. Det här handlar om något. Men jag tänker inte trycka på så att han fattar att inom hans mamma mullrar en antirasistoperation av stora mått. Och sen kommer det:
-När Billy träffar mig brukar han trycka ner sin näsa, så att den blir platt som min.
Jävla Billy. Jag måste lägga klipulver i hans tröja. Minst.
-Jaha. Det var kanske inte så trevligt att kommentera andras utseende. Vad tänker du då?
-Jag bryr mig inte om det.
-Blir du inte ledsen?
-Nej.
-Du får väl säga att det inte spelar nån roll om han trycker till sin näsa, den blir ändå aldrig lika snygg som din.
Okej, massor av minuspoäng till mamman här.
-Vill du att jag ska säga till nån att man inte ska prata sådär om hur andra ser ut, undrar jag, men jag vet svaret.
-Nej!
Nej. Jag vet inte vad man ska göra. Trots den deppiga adoptionskursen där vi lärde oss allt om rasism, så lärde vi oss inte ett smack om det här. Om hur man gör i riktiga livet. Vi fick svara på frågan" Kan du hantera att ditt barn eventuellt utsätts för rasism?".
Eventuellt - ha! Det klart att de utsätts för det. Och kan jag hantera det?
Nej, om inte klipulver är en lösning. Såklart kan jag inte hantera rasism. Det kan väl ingen. Det är själva problemet.
På kursen var rätt svar "Ja, jajamen jag kan hantera rasism". Och alla adoptivföräldrar in spe hade strategin att de skulle stärka sina barn, så att de kunde stå emot.
Jag kan också ha yttrat följande i min diskussion med D:
-Har Billy aldrig sett en kines tidigare?
Inte så stärkande. Nej, det här går inte så bra.
Vänta mig
För andra gången idag kissar Dong-Mei på toaletten.
Det är så bra att de fattar och jag vill ju att de lär sig.
Men snart har jag kanske inte något blöjbarn längre. Det har jag haft i åtta år, och jag har gillat det, eller vad man ska säga.
Inte så fort, snälla Dong-Mei, vänta mig, som du brukar säga. Vänta mig, jag hinner inte med.
Det är så bra att de fattar och jag vill ju att de lär sig.
Men snart har jag kanske inte något blöjbarn längre. Det har jag haft i åtta år, och jag har gillat det, eller vad man ska säga.
Inte så fort, snälla Dong-Mei, vänta mig, som du brukar säga. Vänta mig, jag hinner inte med.
Snälla människor
Igår, på väg hem från att ha handlat ingredienser till middagen tillsammans med D., hör vi ett skrammel bakom oss. Det är en cyklist som har blivit påkörd. Jag ser mig om, finns det ingen som är lite mer kompetent än jag? Jag är språkvetare. Det är inte det bästa när någon ligger stilla på asfalten.
Det finns bara han som har kört på och så jag. Så jag springer fram. Men först lämnar jag kassen med middagsmaten och instruerar D. att stå kvar. Han står på en gångbana under en viadukt, där står han bra och säkert från trafiken.
Sedan kommer det folk, flickan på cykeln börjar sakta försöka röra sig och prata, en annan tjej kommer och jag ber henne ringa ambulans, för min mobil ligger hemma på laddning och de kommer på fyra minuter, vi är mitt stan, mellan stans två stora sjukhus. Bra.
Flera människor kommer så småningom förbi och det är glädjande att så många kollar med D. om han är okej. Är det hanns mamma som ligger på asfalten? Nej, nu är det ju hans mamma som står bredvid.
Det är också glädjande att alla förutsätter att han kan vara någon av de ljushåriga människornas barn, att de inte tänker att här finns inte en asiat i sikte, ungen är övergiven.
Jag är så glad att så många bryr sig om ett barn som står med en kasse vid fötterna under en viadukt. Bra, för att alla barn behöver nån som ser dem. Bra, för att alla barn tydligen är barn, även om de inte ser ut som de ljusa kvinnorna en bit bort.
Och det var så många som stannade till vid olyckan. Igår var en dag då det kändes som att det finns gott hopp om mänskligheten.
Vissa andra dagar undrar jag. Men inte igår.
Det finns bara han som har kört på och så jag. Så jag springer fram. Men först lämnar jag kassen med middagsmaten och instruerar D. att stå kvar. Han står på en gångbana under en viadukt, där står han bra och säkert från trafiken.
Sedan kommer det folk, flickan på cykeln börjar sakta försöka röra sig och prata, en annan tjej kommer och jag ber henne ringa ambulans, för min mobil ligger hemma på laddning och de kommer på fyra minuter, vi är mitt stan, mellan stans två stora sjukhus. Bra.
Flera människor kommer så småningom förbi och det är glädjande att så många kollar med D. om han är okej. Är det hanns mamma som ligger på asfalten? Nej, nu är det ju hans mamma som står bredvid.
Det är också glädjande att alla förutsätter att han kan vara någon av de ljushåriga människornas barn, att de inte tänker att här finns inte en asiat i sikte, ungen är övergiven.
Jag är så glad att så många bryr sig om ett barn som står med en kasse vid fötterna under en viadukt. Bra, för att alla barn behöver nån som ser dem. Bra, för att alla barn tydligen är barn, även om de inte ser ut som de ljusa kvinnorna en bit bort.
Och det var så många som stannade till vid olyckan. Igår var en dag då det kändes som att det finns gott hopp om mänskligheten.
Vissa andra dagar undrar jag. Men inte igår.
lördag 22 oktober 2016
Det goda hjärtat
A. sitter och ritar och pysslar vid köksbordet, medan jag omväxlande klär på mig, tar ut bröd ur ugnen och lirkar med Dong-Mei, för att hon inte ska spåra ur. A gör en ring till D. Plötsligt säger hon:
-Jag har ett jättegott hjärta.
-Ja, det har du.
-Det säger till mig hela tiden: ska du inte gör något fint till mamma eller D?
Det var ju näpet och så, men det låter inte riktigt som det kommer från henne själv. Det är hysteriskt lillgammalt.
Hon är den av våra barn som är galnast, vildast, mest oberäknelig, svårast att vända. Men också den som är mest empatisk, som alltid vill alla väl. Fast det ofta går helt fel.
Och det är helt riktigt, hon har ett gott hjärta.
-Jag har ett jättegott hjärta.
-Ja, det har du.
-Det säger till mig hela tiden: ska du inte gör något fint till mamma eller D?
Det var ju näpet och så, men det låter inte riktigt som det kommer från henne själv. Det är hysteriskt lillgammalt.
Hon är den av våra barn som är galnast, vildast, mest oberäknelig, svårast att vända. Men också den som är mest empatisk, som alltid vill alla väl. Fast det ofta går helt fel.
Och det är helt riktigt, hon har ett gott hjärta.
fredag 21 oktober 2016
Antibiotika
Jag var hos doktorn häromdagen, ett ganska odramatiskt besök, jag behövde ett förnyat recept. Det kom emellertid fram att jag inte var gravid, vilket hade varit en dålig kombo ihop med de här antibiotikan, men att jag hade tre adopterade barn.
Läkaren hade två. Och allt på vägen till de barnen var bara en transportsträcka, sa hon. Graviditeter och missfall och elände. En transportsträcka mot de rätta barnen.
Jag tänker också att det var tur att jag fick de här barnen och inga andra. Men jag hade väl älskat vilka barn som helst, det tror jag man gör om man är någorlunda frisk.
Men den analytiske D, den virvliga A, den doftande Dong-Mei, de är nog bättre än allt, ändå.
Läkaren och jag pratade om det underbara med adopterade barn. Och väldigt lite om antibiotika. För det var inte lika intressant, för någon av oss.
Läkaren hade två. Och allt på vägen till de barnen var bara en transportsträcka, sa hon. Graviditeter och missfall och elände. En transportsträcka mot de rätta barnen.
Jag tänker också att det var tur att jag fick de här barnen och inga andra. Men jag hade väl älskat vilka barn som helst, det tror jag man gör om man är någorlunda frisk.
Men den analytiske D, den virvliga A, den doftande Dong-Mei, de är nog bättre än allt, ändå.
Läkaren och jag pratade om det underbara med adopterade barn. Och väldigt lite om antibiotika. För det var inte lika intressant, för någon av oss.
torsdag 20 oktober 2016
Super duper
I födelsedagspresent i våras fick Dong-Mei en klänning som jag trodde hon skulle gilla. Det gjorde hon. Och nu ångrar jag den. Den är intressant ful. Den är gjorts av sladdrig, tunn jersey, vit i botten och med rosa, cerise och orange ränder. På bröstet står i paljetter "super super".
Den "kom bort" ett tag i somras, men sen fick jag dåligt samvete och den kom fram igen. Nu har hon haft den varje dag i fyra dagar, dag som natt. Det går inte att få av den. Ibland får jag på något ovanpå, men för det mesta bara denna fula klänning.
Den är fläckig, såklart, Dong-Mei håller aldrig mer än ett par timmar utan fläckar. Men de stör ju inte henne.
Ikväll måste jag på något sätt få av den och göra så att den kommer bort några dagar igen. T.ex. bör den tvättas.
Den "kom bort" ett tag i somras, men sen fick jag dåligt samvete och den kom fram igen. Nu har hon haft den varje dag i fyra dagar, dag som natt. Det går inte att få av den. Ibland får jag på något ovanpå, men för det mesta bara denna fula klänning.
Den är fläckig, såklart, Dong-Mei håller aldrig mer än ett par timmar utan fläckar. Men de stör ju inte henne.
Ikväll måste jag på något sätt få av den och göra så att den kommer bort några dagar igen. T.ex. bör den tvättas.
onsdag 19 oktober 2016
Tack
Min svärmor, som ändå har uppfostrat fyra barn, tycker att Dong-Mei är "envis som sju grisar på tvären".
Men nu har hon lärt sig att vägra artigt.
-Dong-Mei, säger jag, ska du ha overall eller jacka?
Som om det bara finns de två valen. Det har jag hört ska funka med barn. Då väljer de en av de två.
-Ingen, tack, svarar Dong-Mei.
-Nehej?!
-Tröja, tack.
Så i helgen var vi ute på lekplats i duggregnet och den märgkramande fukten i solklänning, igår var vi på stan i huvtröja. Själv hade jag linne, långärmad t-shirt, yllepolo och fodrad jacka och tyckte att det var bra kallt.
Ingen tendens till att samarbeta. Men en mycket trevligare förpackning på krånglet är det ju med tack på slutet.
Men nu har hon lärt sig att vägra artigt.
-Dong-Mei, säger jag, ska du ha overall eller jacka?
Som om det bara finns de två valen. Det har jag hört ska funka med barn. Då väljer de en av de två.
-Ingen, tack, svarar Dong-Mei.
-Nehej?!
-Tröja, tack.
Så i helgen var vi ute på lekplats i duggregnet och den märgkramande fukten i solklänning, igår var vi på stan i huvtröja. Själv hade jag linne, långärmad t-shirt, yllepolo och fodrad jacka och tyckte att det var bra kallt.
Ingen tendens till att samarbeta. Men en mycket trevligare förpackning på krånglet är det ju med tack på slutet.
tisdag 18 oktober 2016
Hoppa lugnt
Kanske är det det här barnkalaset som hänger sig fast som en boja runt fotleden eller så är det nåt annat. Men jag är trött.
Igår kväll tog jag för första gången på över två år (inte sant, jag är den som sätter på och stänger av Barnkanalen i lagom, eller ja, doser, men man skulle kunna tro att vår teve bara kan visa en kanal, nämligen just Barnkanalen), tror jag, över fjärrkontollen till teven och sade att nu blir det inte Barnkanalen, nu ska jag titta på nåt, vadsomhelst, som inte är för barn. I en halvtimme. Minst.
Jag vet inte vad det blev, jag zappade runt lite. Dong-Mei kröp upp bredvid mig och skulle börja studsa på min mage.
-Nej, jag vill faktiskt vila, sade jag.
-Hoppa? frågar hon förhoppningsfullt.
-Nej, inte hoppa på mig just nu.
-Hoppa lugnt?
Hon är omöjlig att inte gilla. Och det verkar inte vara något fel på hennes sätt att tänka.Men det är kanske inte kalaset, det kanske är hennes ständiga energi som gör mig lite trött.
Igår kväll tog jag för första gången på över två år (inte sant, jag är den som sätter på och stänger av Barnkanalen i lagom, eller ja, doser, men man skulle kunna tro att vår teve bara kan visa en kanal, nämligen just Barnkanalen), tror jag, över fjärrkontollen till teven och sade att nu blir det inte Barnkanalen, nu ska jag titta på nåt, vadsomhelst, som inte är för barn. I en halvtimme. Minst.
Jag vet inte vad det blev, jag zappade runt lite. Dong-Mei kröp upp bredvid mig och skulle börja studsa på min mage.
-Nej, jag vill faktiskt vila, sade jag.
-Hoppa? frågar hon förhoppningsfullt.
-Nej, inte hoppa på mig just nu.
-Hoppa lugnt?
Hon är omöjlig att inte gilla. Och det verkar inte vara något fel på hennes sätt att tänka.Men det är kanske inte kalaset, det kanske är hennes ständiga energi som gör mig lite trött.
söndag 16 oktober 2016
Pizza Hut
Idag är det dagen efter D:s födelsedagskalas på ett sånt där lekland. Tre timmar på lekland med hela årskurs två. De var så glada. Och så snälla mot varandra. Och så söta.
Ändå känner jag att jag hade behövt åka på spa idag (som nog är det tråkigaste jag kan tänka mig). Men istället är det ett konstant ösregn även Göteborg och jag har tre små ungar att sysselsätta. Tre små ungar, som har tröttnat på att vara inne och som bråkar, intrigerar och är allt annat glada, snälla och söta. Konstigt.
När man frågar andra föräldrar hur man sysselsätter tre små sura barn får man först idéer av typen göra waldorfdockor och dra upp biodynamiska gurkor i köksfönstret. Men sen finns det de modiga föräldrarna som erkänner att de ibland har tagit hjälp av Pizza Hut. Inte för att deras pizzor är godare än dem man gör själv eller som man beställer på pizzerian runt hörnet, utan bara för att komma ut, se andra vuxna och få en tröstlös eftermiddag att gå. Bil eller buss till Pizza Hut, promenad till restaurangen, beställa en stund, äta och kanske få sån där glass ur en glassmaskin där barnen får hälla på strössel efter eget huvud. Och så buss eller bil hem igen. Det tar några timmar från en tröstlös eftermiddag.
Det är kanske inte så kul. Det är kanske egentligen roligare med waldorfdockorna och gurkan. Men. Ibland måste man kombinera spa-vila med aktivering av barnaskara, och då är lösningen nog Pizza Hut.
Jag har aldrig varit på Pizza Hut med barnen. Jo, förresten, men inte i Sverige. (Vi har ett oförglömligt minne från Pizza Hut i Taipei. Det var vi och våra tre kids och ett annat par och deras nyadopterade tre ungar, som inte pratade samma språk som sina nya föräldrar. Pizza Hut i Taipei talar nog fortfarande om dessa omaka familjer och deras röra. Lyckliga röra, faktiskt, vi hade ju fått barn nyss allihop för sjutton.)
Kanske ska jag plocka ihop dem och köra till Donken, eller en glassbar eller vart som helst. För idag har jag ett barnkalas på lekland i kroppen och det kräver lite vila.
Men de får inte somna i bilen, för då övergår en tröstlös eftermiddag i en lång kväll med pigga barn som inte vill sova och en trött morsa som vill sova.
Ändå känner jag att jag hade behövt åka på spa idag (som nog är det tråkigaste jag kan tänka mig). Men istället är det ett konstant ösregn även Göteborg och jag har tre små ungar att sysselsätta. Tre små ungar, som har tröttnat på att vara inne och som bråkar, intrigerar och är allt annat glada, snälla och söta. Konstigt.
När man frågar andra föräldrar hur man sysselsätter tre små sura barn får man först idéer av typen göra waldorfdockor och dra upp biodynamiska gurkor i köksfönstret. Men sen finns det de modiga föräldrarna som erkänner att de ibland har tagit hjälp av Pizza Hut. Inte för att deras pizzor är godare än dem man gör själv eller som man beställer på pizzerian runt hörnet, utan bara för att komma ut, se andra vuxna och få en tröstlös eftermiddag att gå. Bil eller buss till Pizza Hut, promenad till restaurangen, beställa en stund, äta och kanske få sån där glass ur en glassmaskin där barnen får hälla på strössel efter eget huvud. Och så buss eller bil hem igen. Det tar några timmar från en tröstlös eftermiddag.
Det är kanske inte så kul. Det är kanske egentligen roligare med waldorfdockorna och gurkan. Men. Ibland måste man kombinera spa-vila med aktivering av barnaskara, och då är lösningen nog Pizza Hut.
Jag har aldrig varit på Pizza Hut med barnen. Jo, förresten, men inte i Sverige. (Vi har ett oförglömligt minne från Pizza Hut i Taipei. Det var vi och våra tre kids och ett annat par och deras nyadopterade tre ungar, som inte pratade samma språk som sina nya föräldrar. Pizza Hut i Taipei talar nog fortfarande om dessa omaka familjer och deras röra. Lyckliga röra, faktiskt, vi hade ju fått barn nyss allihop för sjutton.)
Kanske ska jag plocka ihop dem och köra till Donken, eller en glassbar eller vart som helst. För idag har jag ett barnkalas på lekland i kroppen och det kräver lite vila.
Men de får inte somna i bilen, för då övergår en tröstlös eftermiddag i en lång kväll med pigga barn som inte vill sova och en trött morsa som vill sova.
fredag 14 oktober 2016
Kavel
En del meningar kunde man inte förutse att man skulle säga i sitt liv.
-Nej, Dong-Mei kavla inte på katten, jag tror inte katter gillar kavling så mycket.
-Nej, Dong-Mei kavla inte på katten, jag tror inte katter gillar kavling så mycket.
onsdag 12 oktober 2016
Teckningar
Jag får så många teckningar. A. ger mig flera om dagen. Överst är det en smal rand med himmel, nederst ensmal rand med gräs. Längst till vänster är det ett träd, med eller utan koja i. Sedan en prinsessa med gult hår och krona. Till höger är det ett hus som ofta är tvärrandigt i rosa och lila. Ibland är huset ersatt av en rymdraket.
Jag får så många att jag blir blasé. Som om jag alltid skulle få teckningar.
I själva verket får jag dem i ett par år nu, sedan kan det vara slut. Om de inte blir konstnärer och dedicerar ett verk till mig, och det är väl inte det troligaste, om man ser på statistiken.
Jag måste passa på att känna att jag får teckningar, innan det är slut med teckningar.
Jag får så många att jag blir blasé. Som om jag alltid skulle få teckningar.
I själva verket får jag dem i ett par år nu, sedan kan det vara slut. Om de inte blir konstnärer och dedicerar ett verk till mig, och det är väl inte det troligaste, om man ser på statistiken.
Jag måste passa på att känna att jag får teckningar, innan det är slut med teckningar.
tisdag 11 oktober 2016
Nattligt facit
Man skulle kunna spela nattbingo. I varje ruta en potentiell händelse.
Så här blev det i natt:
D. kunde inte somna. Men gjorde det till slut. Dong-Mei vaknade och pep lite. A. kissade. A. gick och lade sig i sin säng. A. ändrade sig och lade sig i min säng. Dong-Mei tappade nappen. Dong-Mei kissade genom blöjan. Jag bytte blöja. Jag kunde inte somna om. Jag lyssnade på två dokumentärer på SR Play. Jag somnade om. Dong-Mei vaknade och krävde att få en Bamsetiding. Till slut gick jag upp och hämtade en. Dong-Mei hade somnat om. Jag kunde inte somna om. Klockan var fem. Jag somnade om. Jag vaknade lite väl sent. Det blev en stressig (fast glad) morgon.
Men ändå. Hellre det än att ligga vaken och tänka att det skulle vara roligt att ha barn.
Röra att sova i
Det här är en sån där kväll när jag är ensam med barnen. Jag har också hemskt ont i huvudet. Då bör jag helt enkelt bara se till att det ligger framme kläder att hoppa i i morgon bitti, att bilnycklar och husnycklar är på plats. Frukostporslinet är redan framdukat, bröd på tining, osthyveln redo på köksbordet. Inte lägga undan tvätthögarna, skorna, konstiga leksaker. Bara bums i säng.
För i natt, ja då händer det säkert saker.
Dong-Mei ska drömma mardrömmar. Inte ta den, D! ska hon skrika. Många nattliga oförätter begås.
A. ska kissa.
D. ska ha växtvärk.
Dong-Mei ska tappa nappen.
Jag ska ha vaknat så många gånger att jag inte kan somna om, utan börjar lyssna på dokumentärer på sr play.
Därför ska jag inte plocka i något, utan somna mitt i röran. Det kräver övning. Men jag kan lära mig det!
Vilken otrolig nåd att få leva i en röra som ens tre barn har skapat. Det ska jag tänka på.
För i natt, ja då händer det säkert saker.
Dong-Mei ska drömma mardrömmar. Inte ta den, D! ska hon skrika. Många nattliga oförätter begås.
A. ska kissa.
D. ska ha växtvärk.
Dong-Mei ska tappa nappen.
Jag ska ha vaknat så många gånger att jag inte kan somna om, utan börjar lyssna på dokumentärer på sr play.
Därför ska jag inte plocka i något, utan somna mitt i röran. Det kräver övning. Men jag kan lära mig det!
Vilken otrolig nåd att få leva i en röra som ens tre barn har skapat. Det ska jag tänka på.
Fattigdom
-Åh, vad fattigt jag har det! utbrister D.
-Har du det fattigt? frågar jag.
-Ja, jag gör läxor och när jag har paus får jag bara kissa.
Jag tycker att de har mycket läxor för att vara åtta, det tycker jag. Ingen flumskola här, inte.
-Har du det fattigt? frågar jag.
-Ja, jag gör läxor och när jag har paus får jag bara kissa.
Jag tycker att de har mycket läxor för att vara åtta, det tycker jag. Ingen flumskola här, inte.
måndag 10 oktober 2016
Hsia Yü
Taiwans nationaldag.
Jag firar med den här dikten av Hsia Yü, feministisk taiwanesisk poet. I översättning av Göran Malmqvist. Tyvärr skulle jag inte fatta nåt alls om jag läste originalet.
måste helt enkelt
måste helt enkelt
lämna fotavtryck
ödmjukt och fromt
i deras hjärtan
innan cementen har hunnit stelna
Jag antar att det är varje förälders mardröm att man inte hinner lämna rätt sorts avtryck.
Men jag gör vad jag kan.
Jag firar med den här dikten av Hsia Yü, feministisk taiwanesisk poet. I översättning av Göran Malmqvist. Tyvärr skulle jag inte fatta nåt alls om jag läste originalet.
måste helt enkelt
måste helt enkelt
lämna fotavtryck
ödmjukt och fromt
i deras hjärtan
innan cementen har hunnit stelna
Jag antar att det är varje förälders mardröm att man inte hinner lämna rätt sorts avtryck.
Men jag gör vad jag kan.
För mycket
Jag kramar A. Och så kommer jag på att min mamma brukar säga att man inte ska krama barn för mycket, det kan inte vara trevligt för dem.
-Kramar jag dig för mycket, A? frågar jag.
-Ja.
-Ska jag sluta krama och pussa så mycket?
-Nej. Du ska aldrig sluta krama mig och pussa mig.
Det var ett bra resultat. Jag kramar för mycket, men jag ska fortsätta med det. Det vill jag gärna.
-Kramar jag dig för mycket, A? frågar jag.
-Ja.
-Ska jag sluta krama och pussa så mycket?
-Nej. Du ska aldrig sluta krama mig och pussa mig.
Det var ett bra resultat. Jag kramar för mycket, men jag ska fortsätta med det. Det vill jag gärna.
torsdag 6 oktober 2016
Högra Sverige
A. studerar väderprognosen på baksidan av dagstidningen. Hon kan inte läsa.
-I högra Sverige blir det varmt.
Bra, då vet ni i högra Sverige vad ni har att vänta av vädret idag.
-I högra Sverige blir det varmt.
Bra, då vet ni i högra Sverige vad ni har att vänta av vädret idag.
onsdag 5 oktober 2016
Ekollon
Medan jag är ute på nätet och letar efter den där ekollonvasen, som kunde vara så trevlig att ha så här på höstkanten, så smiter Dong-Mei in i D:s och A:s rum. Och får tag i en sax.
När jag upptäcker henne står hon och försöker klippa sönder en smällkaramell som D. har gjort och är väldigt nöjd med. Lyckligtvis använder hon vänsterhanden, så det händer inget när hon klipper. Hon förstår att jag inte är nöjd med att hon är i syskonens rum, och inte heller med att hon har en sax. så när jag börjar med, nej, Dong-Mei, här ska du inte vara och inte ha sax, farligt, farligt, föregriper hon mig med ett käckt:
-Hej mamma! Hu må du?
Jag mår bra tack.
Hon är fortfarande kvar i rummet så charmoffensiven funkade. Men nu ska jag ta med mig henne ut. Vi kanske kan plocka ekollon.
När jag upptäcker henne står hon och försöker klippa sönder en smällkaramell som D. har gjort och är väldigt nöjd med. Lyckligtvis använder hon vänsterhanden, så det händer inget när hon klipper. Hon förstår att jag inte är nöjd med att hon är i syskonens rum, och inte heller med att hon har en sax. så när jag börjar med, nej, Dong-Mei, här ska du inte vara och inte ha sax, farligt, farligt, föregriper hon mig med ett käckt:
-Hej mamma! Hu må du?
Jag mår bra tack.
Hon är fortfarande kvar i rummet så charmoffensiven funkade. Men nu ska jag ta med mig henne ut. Vi kanske kan plocka ekollon.
måndag 3 oktober 2016
Uppfostran
För flera år sedan var jag och en tvåårig D. och handlade. Han hade tröttnat och låg och tjöt utanför kassorna. Jag minns att jag petade på honom med foten och sade att han skulle skärpa sig, för nu skulle vi gå till bilen. Då kom en äldre dam:
-Man ska ha oändligt tålamod med de små!
Ja, det ska man, det tycker jag också. Tålamod på det sättet att man inte tänker, nej, nu skiter jag i det här, nu lämnar jag den här ungen utan åtgärd i framtiden. Naturligtvis ska man fortsätta orka. Och fortsätta. Och fortsätta.
Men jag tror att det är ganska bra att lära barn att om de inte alls tar hänsyn till omgivningen så kommer det att bli jobbigt för dem själva, och för alla andra, och det kommer att funka dåligt. Och hellre att man får veta det av sin mamma utanför kassorna på ICA än av nån arbetsgivare när man är trettio år och impopulär på sin avdelning.
Precis som att jag uppskattar att någon snäll kompis säger att hoppsan, du har en konstig tvärp i håret när jag ska gå in på anställningsintervju. Mycket hellre det än att sitta där med tvärp.
Ibland tror jag att ingenting av vår uppfostran av D. har bitit. Men sen visar det sig, att när vi inte är med så stånkar han inte om han ombeds göra något, han nappar inte till sig en bok utan ett ord, utan tackar, och han fattar att man ska svara på tilltal.
Det måste vara tack vare vårt oändliga tålamod med de små.
-Man ska ha oändligt tålamod med de små!
Ja, det ska man, det tycker jag också. Tålamod på det sättet att man inte tänker, nej, nu skiter jag i det här, nu lämnar jag den här ungen utan åtgärd i framtiden. Naturligtvis ska man fortsätta orka. Och fortsätta. Och fortsätta.
Men jag tror att det är ganska bra att lära barn att om de inte alls tar hänsyn till omgivningen så kommer det att bli jobbigt för dem själva, och för alla andra, och det kommer att funka dåligt. Och hellre att man får veta det av sin mamma utanför kassorna på ICA än av nån arbetsgivare när man är trettio år och impopulär på sin avdelning.
Precis som att jag uppskattar att någon snäll kompis säger att hoppsan, du har en konstig tvärp i håret när jag ska gå in på anställningsintervju. Mycket hellre det än att sitta där med tvärp.
Ibland tror jag att ingenting av vår uppfostran av D. har bitit. Men sen visar det sig, att när vi inte är med så stånkar han inte om han ombeds göra något, han nappar inte till sig en bok utan ett ord, utan tackar, och han fattar att man ska svara på tilltal.
Det måste vara tack vare vårt oändliga tålamod med de små.
söndag 2 oktober 2016
Lus
Eftersom Dong-Mei häller ut alla hygienprodukter hon ser och når, så har jag slutat med flytande produkter, så gott det går. Jag har till och med bytt ut vanligt schampo mot schampobars. Det är något som inte funkar med de här små barsen. De löddrar fint och håret blir gnisselrent, men det kliar.
Jag konstaterade att det kliar av schampot redan efter ett par användningar, långt innan det var dags för höstens obligatoriska lusdrev.
Löss i skolan, löss på dagis.
Jag luskammar och kollar. Inga löss.
Men det kliar ju på mig! Jag påminner mig: det är schampotvålen, det kliade förra veckan också.
Parasiter är inte min grej. Men bättre än kräksjukan, förstås. Jag tror faktiskt inte att jag skulle flippa alls om det dök upp en lus. Jag skulle tvätta, men inte tappa det helt. Men än så länge är det alltså bara schampobaren som är problemet. Jag kanske får anledning att återkomma i frågan.
Jag konstaterade att det kliar av schampot redan efter ett par användningar, långt innan det var dags för höstens obligatoriska lusdrev.
Löss i skolan, löss på dagis.
Jag luskammar och kollar. Inga löss.
Men det kliar ju på mig! Jag påminner mig: det är schampotvålen, det kliade förra veckan också.
Parasiter är inte min grej. Men bättre än kräksjukan, förstås. Jag tror faktiskt inte att jag skulle flippa alls om det dök upp en lus. Jag skulle tvätta, men inte tappa det helt. Men än så länge är det alltså bara schampobaren som är problemet. Jag kanske får anledning att återkomma i frågan.
Finito
Dong-Meis ljuvlighet, ja. Möjligen är det över med den nu.
Jag hade en liten förhoppning om att de senaste dagarnas NEJ skulle vara nån liten grej, bara, kanske nån förkylning eller något. Men det är nej, det är tårar, oftast av krokodilart, för när hon ändå inte får som hon vill slutar tårarna rinna, det är korslagda armar över bröstet. Inte ens D. får pussar.
Det är trotsåldern.
Den kom till Dong-Mei också.
Och det är tröttsamt, det är tjatigt, men det är också roligt. Gudars vad tvååringar tar i.
Tursamt nog är Dong-Mei väl etablerad i våra hjärtan. Hon är fortfarande oemotståndlig, medan hon sprattlar, vägrar och totalkrånglar.
Jag hade en liten förhoppning om att de senaste dagarnas NEJ skulle vara nån liten grej, bara, kanske nån förkylning eller något. Men det är nej, det är tårar, oftast av krokodilart, för när hon ändå inte får som hon vill slutar tårarna rinna, det är korslagda armar över bröstet. Inte ens D. får pussar.
Det är trotsåldern.
Den kom till Dong-Mei också.
Och det är tröttsamt, det är tjatigt, men det är också roligt. Gudars vad tvååringar tar i.
Tursamt nog är Dong-Mei väl etablerad i våra hjärtan. Hon är fortfarande oemotståndlig, medan hon sprattlar, vägrar och totalkrånglar.
lördag 1 oktober 2016
Visst ja
Jag ser på teve, ett lätt snöfall över en europeisk stadskärna i medeltidsstil.
Visst ja, tänker jag. Det var ju sånt vi gjorde före barnen. Vi gick långa promenader i europeiska städer i dåligt väder. Ingen kastade sig ner på gatan. Ingen frös/var kissnödig/trött/muckade gräl med annan familjemedlem eller ville gå hem.
I flera dagar har jag funderat över vad jag ska göra med mitt liv när jag inte har några små, små människor att ägna mig åt. Jag tror att Dong-Mei är vår sista lilla människa, och hon är ju så stor att hon kan säga R. Vad ska det bli av all framtid?
Men nu vet jag: vi ska ta långa promenader i storstäder, även när det inte är sommar.
Storstäder är inte någon given succé med små barn. Vi har ändå provat. Det går, för vi lockar med lekplatser, glassar och mutpyssel. Och de är tappra på att äta mat de inte känner igen. Men det är ganska mycket man inte hinner se i de här storstäderna.
Och när det inte ens är sommar så att de kan springa runt på lekplatser i timmar - då är det svårt.
Man kan åka skidor, man kan göra utflykter till små ställen, man kan till och med åka ganska långt i bil. Men lätta snöfall över gamla statyer, det är inte grejen just nu.
Men det kan det alltså bli igen.
Det är inte lika roligt som att se hur Dong-Mei umgås med en annan tvååring, eller att se hur A. ritar en teckning med kropp och själ, eller att höra D. sjunga.
Men det är vilsamt och vackert.
Visst ja, tänker jag. Det var ju sånt vi gjorde före barnen. Vi gick långa promenader i europeiska städer i dåligt väder. Ingen kastade sig ner på gatan. Ingen frös/var kissnödig/trött/muckade gräl med annan familjemedlem eller ville gå hem.
I flera dagar har jag funderat över vad jag ska göra med mitt liv när jag inte har några små, små människor att ägna mig åt. Jag tror att Dong-Mei är vår sista lilla människa, och hon är ju så stor att hon kan säga R. Vad ska det bli av all framtid?
Men nu vet jag: vi ska ta långa promenader i storstäder, även när det inte är sommar.
Storstäder är inte någon given succé med små barn. Vi har ändå provat. Det går, för vi lockar med lekplatser, glassar och mutpyssel. Och de är tappra på att äta mat de inte känner igen. Men det är ganska mycket man inte hinner se i de här storstäderna.
Och när det inte ens är sommar så att de kan springa runt på lekplatser i timmar - då är det svårt.
Man kan åka skidor, man kan göra utflykter till små ställen, man kan till och med åka ganska långt i bil. Men lätta snöfall över gamla statyer, det är inte grejen just nu.
Men det kan det alltså bli igen.
Det är inte lika roligt som att se hur Dong-Mei umgås med en annan tvååring, eller att se hur A. ritar en teckning med kropp och själ, eller att höra D. sjunga.
Men det är vilsamt och vackert.
torsdag 29 september 2016
Om inte
Ibland frågar människor mig, oftast, eller alltid, de som fött sina barn, vad vi hade gjort om vi inte hade känt att barnen var våra. Om vi kände att de var främlingar. Om vi inte kunde älska dem.
Ja, jag vet inte. Jag tänker att det finns ingen sån möjlighet, för de här tre ungarna råkar vara så himla lätta att älska, så de gjorde det hela väldigt enkelt för oss.
Men sen vet jag ju att det finns hur fina barn som helst i olyckliga omständigheter som gör att det är svårt för föräldern att känna att det är ett alldeles eget barn hen har fått att älska. Jag har stor respekt för människor som känner så och ändå klarar upp det hela. Eller inte klarar upp det, för den delen, det är knappast av elakhet som man misslyckas med att älska sitt barn.
Vi har haft tur.
Vårt enda trick är möjligen att vi, särskilt när vi hämtade D, som är vårt första barn, hade väldigt lågt ställda förväntningar på hur vi skulle känna och hur det skulle bli. Jag utgick ifrån att jag skulle vara magsjuk, jetlaggad, olycklig och inkompetent som förälder och möta ett barn som inte var intresserad av att få en familj, för att han inte visste vad det var. Och min man och jag bestämde oss för att nu var vi på uppdrag.
Vi skulle hämta pojken, ge honom god omvårdnad, fixa alla papper (magsjuka eller ej) och sedan flyga med barnet hem. Vi skulle fullständigt strunta i hur det kändes. Om det inte kändes bra när vi kom hem skulle vi gå till psykolog och få hjälp. Men innan dess: bara jobba på.
Men sen behövdes inte den strategin, men det är möjligt att den ändå hjälpte lite. Vi hade inte köpt några fina saker till D innan vi åkte, mer än något enstaka mjukdjur. Vi hade såklart skaffat säng och ett minimum av kläder och blöjor, men inte ens en vagn väntade på honom.
Kanske var de lågt ställda förväntningarna bästa vaccinet mot besvikelse eller otillräcklighetskänslor. Fast i efterhand tänker jag också att vi hade kunnat unna oss att glädjas mer medan i väntade. Jag blir glad när jag hör om andra som fyller sin väntan med att fixa barnrum och bygga upp ett litet barnboksbibliotek och fundera ut roliga utflykter.
Nej, det behövdes inga strategier. D. traskade in i våra hjärtan med en pansardivision, vi älskade honom direkt, så vitt jag minns. Dessutom var han en rolig unge, vi hade faktiskt direkt roligt ihop. Han var också jättebra på att göra oss till föräldrar. Han behövde blöja, han behövde mat, han ville bli lyft, han hade tråkigt. Vi behövde inte själva komma på hur man gjorde - han grejade det åt oss.
Så inte vet jag vad vi hade gjort. Förhoppningsvis det som vi tänkte oss i Planen: Ta hand om barnet, se till att han är ren, trygg, mätt och fixa sedan dig själv om det behövs.
Men gäller inte det alla föräldrar, även de som föder sina barn? Fixa barnet först, dig själv sen.
Förresten, om någon är orolig: han fick en vagn så fort vi kom hem. Och leksaker. Och böcker. Och ett rum, fast det ville han inte ha, han ville sova hos oss i hur många år som helst.
Ja, jag vet inte. Jag tänker att det finns ingen sån möjlighet, för de här tre ungarna råkar vara så himla lätta att älska, så de gjorde det hela väldigt enkelt för oss.
Men sen vet jag ju att det finns hur fina barn som helst i olyckliga omständigheter som gör att det är svårt för föräldern att känna att det är ett alldeles eget barn hen har fått att älska. Jag har stor respekt för människor som känner så och ändå klarar upp det hela. Eller inte klarar upp det, för den delen, det är knappast av elakhet som man misslyckas med att älska sitt barn.
Vi har haft tur.
Vårt enda trick är möjligen att vi, särskilt när vi hämtade D, som är vårt första barn, hade väldigt lågt ställda förväntningar på hur vi skulle känna och hur det skulle bli. Jag utgick ifrån att jag skulle vara magsjuk, jetlaggad, olycklig och inkompetent som förälder och möta ett barn som inte var intresserad av att få en familj, för att han inte visste vad det var. Och min man och jag bestämde oss för att nu var vi på uppdrag.
Vi skulle hämta pojken, ge honom god omvårdnad, fixa alla papper (magsjuka eller ej) och sedan flyga med barnet hem. Vi skulle fullständigt strunta i hur det kändes. Om det inte kändes bra när vi kom hem skulle vi gå till psykolog och få hjälp. Men innan dess: bara jobba på.
Men sen behövdes inte den strategin, men det är möjligt att den ändå hjälpte lite. Vi hade inte köpt några fina saker till D innan vi åkte, mer än något enstaka mjukdjur. Vi hade såklart skaffat säng och ett minimum av kläder och blöjor, men inte ens en vagn väntade på honom.
Kanske var de lågt ställda förväntningarna bästa vaccinet mot besvikelse eller otillräcklighetskänslor. Fast i efterhand tänker jag också att vi hade kunnat unna oss att glädjas mer medan i väntade. Jag blir glad när jag hör om andra som fyller sin väntan med att fixa barnrum och bygga upp ett litet barnboksbibliotek och fundera ut roliga utflykter.
Nej, det behövdes inga strategier. D. traskade in i våra hjärtan med en pansardivision, vi älskade honom direkt, så vitt jag minns. Dessutom var han en rolig unge, vi hade faktiskt direkt roligt ihop. Han var också jättebra på att göra oss till föräldrar. Han behövde blöja, han behövde mat, han ville bli lyft, han hade tråkigt. Vi behövde inte själva komma på hur man gjorde - han grejade det åt oss.
Så inte vet jag vad vi hade gjort. Förhoppningsvis det som vi tänkte oss i Planen: Ta hand om barnet, se till att han är ren, trygg, mätt och fixa sedan dig själv om det behövs.
Men gäller inte det alla föräldrar, även de som föder sina barn? Fixa barnet först, dig själv sen.
Förresten, om någon är orolig: han fick en vagn så fort vi kom hem. Och leksaker. Och böcker. Och ett rum, fast det ville han inte ha, han ville sova hos oss i hur många år som helst.
onsdag 28 september 2016
Knacka på
Min man har vittnat om att när han läser Knacka på med Dong-Mei, så namnger hon alla de små björnarna bakom en av dörrarna. Björnarna är fem till antalet. De är mamma, pappa D, A och Dong-emi. Hon pekar ut alla.
Jag var tvungen att testa. Vi har så många exemplar av Knacka på hemma. Först hade vi ett som försvann och så köpte vi ett nytt, men då kom väl det första fram igen. Eller så är vi inne på vårt tredje exemplar. Hur som helst, det finns minst två hemma.
Och visst - björnfamiljen är vår familj.
Det är balsam för en nojjig mamma, som hela tiden tror att mer borde ha gjorts (men hur?! och vad?!) för att Dong-Mei skulle bli anknuten och - rätt.
Hon tar det i alla fall som en självklarhet att om det finns en familj på fem, så är hon en del av den.
Jag var tvungen att testa. Vi har så många exemplar av Knacka på hemma. Först hade vi ett som försvann och så köpte vi ett nytt, men då kom väl det första fram igen. Eller så är vi inne på vårt tredje exemplar. Hur som helst, det finns minst två hemma.
Och visst - björnfamiljen är vår familj.
Det är balsam för en nojjig mamma, som hela tiden tror att mer borde ha gjorts (men hur?! och vad?!) för att Dong-Mei skulle bli anknuten och - rätt.
Hon tar det i alla fall som en självklarhet att om det finns en familj på fem, så är hon en del av den.
Inte gott lukta
Först kom det enstaka ord, redan under vår första tid tillsammans i Taipei. Och sedan rasslade det ut ord efter ord.
När Dong-Mei började sätta ihop ord till små meningar var det först med mycket stor möda. Hon nästan stönade och vi såg hur det roterade inne i huvudet för att få ut rätt saker. Ganska ofta fick hon också ta isär en inlärd fras för att ersätta delar av den. Dumma mamma, sade hon när hon var arg på D. Så hörde hon att det var fel, hon skärpte sig och sen kom det Dumma mamma D. Dumma D.
Men på sista tiden går det mycket lättare att sätta ihop orden. Det kräver inte koncentration som på ett matteprov längre.
Fast idag fick hon ändå tänka. Hon hittade en nästan tom kaffekopp.
-Är te?
-Nej, det är kaffe.
-Gaffe.
Jag lät henne lukta.
-Inte lukta.
Men, nej, det var fel, hon ville lukta, men det luktade inte bra. Koncentration.
-Inte gott lukta.
Hur det kan gå så fort. Det gör det då inte när jag försöker lära mig mandarin.
När Dong-Mei började sätta ihop ord till små meningar var det först med mycket stor möda. Hon nästan stönade och vi såg hur det roterade inne i huvudet för att få ut rätt saker. Ganska ofta fick hon också ta isär en inlärd fras för att ersätta delar av den. Dumma mamma, sade hon när hon var arg på D. Så hörde hon att det var fel, hon skärpte sig och sen kom det Dumma mamma D. Dumma D.
Men på sista tiden går det mycket lättare att sätta ihop orden. Det kräver inte koncentration som på ett matteprov längre.
Fast idag fick hon ändå tänka. Hon hittade en nästan tom kaffekopp.
-Är te?
-Nej, det är kaffe.
-Gaffe.
Jag lät henne lukta.
-Inte lukta.
Men, nej, det var fel, hon ville lukta, men det luktade inte bra. Koncentration.
-Inte gott lukta.
Hur det kan gå så fort. Det gör det då inte när jag försöker lära mig mandarin.
tisdag 27 september 2016
R
Både D. och A. lärde sig att säga r efter att de var medvetna om att de inte kunde säga r. Därför blev då båda väldigt glada när de plötsligt kunde, och vi jublade tillsammans.
Så blir det inte med Dong-Mei. Grön, säger hon.
Inte om något grönt, men det är ett r.
Det var ju bra. Men äsch. Det går så fort. Snart kan hon allt. Inte behövdes det redan ett r.
Så blir det inte med Dong-Mei. Grön, säger hon.
Inte om något grönt, men det är ett r.
Det var ju bra. Men äsch. Det går så fort. Snart kan hon allt. Inte behövdes det redan ett r.
måndag 26 september 2016
Havregrynsgröt, forts.
Aha, hon hade hällt i lite jordnötsolja också. I göten alltså, tillsammans med peppar, salt och lite sylt och vatten.
Hon är lite åt det smalare hållet, Dong-Mei, eftersom hon sällan sitter still och äter och alltid fräser runt som en gräsklippare. Så lite extra olja är bara bra.
Om ens barn är fött i Sverige antar jag att man inte får ge jordnötsolja. Inget med jordnöt. Men det här är Dong-Mei, och hon är från Taiwan. Inte för att jag tror att själva genuppsättningen skyddar mot jordnötsallergi, men vi har ju vistats Taipei och lite runtomkring med Dong-Mei i över en månad och ätit lite här och där. Och då ingår jordnötsolja, helt enkelt.
Jag ska lämna lite gröt och olja framme imorgon också, så kanske hon får i sig en och annan extra kalori.
Hon är lite åt det smalare hållet, Dong-Mei, eftersom hon sällan sitter still och äter och alltid fräser runt som en gräsklippare. Så lite extra olja är bara bra.
Om ens barn är fött i Sverige antar jag att man inte får ge jordnötsolja. Inget med jordnöt. Men det här är Dong-Mei, och hon är från Taiwan. Inte för att jag tror att själva genuppsättningen skyddar mot jordnötsallergi, men vi har ju vistats Taipei och lite runtomkring med Dong-Mei i över en månad och ätit lite här och där. Och då ingår jordnötsolja, helt enkelt.
Jag ska lämna lite gröt och olja framme imorgon också, så kanske hon får i sig en och annan extra kalori.
Havregrynsgröt
Havregrynsgröt är sådär, tycker Dong-Mei.
Men om man flyttar sin stol till spisen när frukosten är över, klättrar upp, saltar och pepprar på gröten som kallnat i kastrullen och sedan äter den med slev, så är det gott. Men "stakkt". Peppar är ju lite stakkt.
Men om man flyttar sin stol till spisen när frukosten är över, klättrar upp, saltar och pepprar på gröten som kallnat i kastrullen och sedan äter den med slev, så är det gott. Men "stakkt". Peppar är ju lite stakkt.
söndag 25 september 2016
Underbar
Alla är så kära i Dong-Mei här i huset att det förmodligen inte är nyttigt. Hon kommer undan med nästan allt. Två gånger hittills tror jag att vi har försökt säga åt henne på skarpen, när hon hittat på något riktigt dumt. Det funkar dåligt. Hon blundar så att hon inte ser att vi är arga. Det är så sött att man har svårt att fortsätta den lilla uppfostringen.
Men hur ska man kunna bli arg på en som man varje dag upptäcker är sötare än dagen innan. Imorse låg Dong-Mei och sov bredvid mig i slängen, med armarna utsträckta. Vilka korta armar barn i den åldern har. Vad det är gulligt. Små korta, lite bulliga, armar.
Och igår fattade hon hur man blåste i ett munspel. Man ska alltså inte sjunga i det, utan blåsa och suga. Hon blåste och sög fyra gånger i rad och krävde därefter en applåd, stolt som en tupp över sitt musicerande. Hur ska man inte kunna tycka att hon bara är - underbar?
Men hur ska man kunna bli arg på en som man varje dag upptäcker är sötare än dagen innan. Imorse låg Dong-Mei och sov bredvid mig i slängen, med armarna utsträckta. Vilka korta armar barn i den åldern har. Vad det är gulligt. Små korta, lite bulliga, armar.
Och igår fattade hon hur man blåste i ett munspel. Man ska alltså inte sjunga i det, utan blåsa och suga. Hon blåste och sög fyra gånger i rad och krävde därefter en applåd, stolt som en tupp över sitt musicerande. Hur ska man inte kunna tycka att hon bara är - underbar?
lördag 24 september 2016
Syster
-Har du Elisabeth som din lillasyster nuförtiden också? frågade A. över frukosten.
Vi träffade moster Elisabeth i onsdags, så A. undrade kanske om det hade hänt nåt på den fronten sen dess. Och som sagt, man vet aldrig riktigt vad det blir med A.
Tänker hon sig att vissa syskon slutar vara syskon? De gör ju inte det. Det är det som är det fina, bland annat, med syskon. Därför har A. fått två syskon. För att vi tror att det är viktigt. Och roligt.
Vi träffade moster Elisabeth i onsdags, så A. undrade kanske om det hade hänt nåt på den fronten sen dess. Och som sagt, man vet aldrig riktigt vad det blir med A.
Tänker hon sig att vissa syskon slutar vara syskon? De gör ju inte det. Det är det som är det fina, bland annat, med syskon. Därför har A. fått två syskon. För att vi tror att det är viktigt. Och roligt.
fredag 23 september 2016
Money, money
När min svärfar för många år sedan fattade att det här med adoption, det är inga billiga saker, så utbrast han, lite nymornat:
-Men då är det ju en klassfråga om man kan adoptera!
Ja, det är det verkligen. Och det är inte lyckat. Man blir inte en bättre förälder för att man har råd. Eller för att man måste jobba som en galning för att få råd.
Men nu, äntligen, alla ni som får vårdnaden om ert barn efter den 1/1 2017: nu höjs adoptionsbidraget. Grattis till det!
Det kommer fortfarande att vara en klassfråga om man kan adoptera. 75 000 låter som mycket. Men i sammanhanget hjälper det knappast någon som inte har råd att adoptera.
Klassfrågor handlar ju heller inte bara om pengar. Det finns lite kvar att göra i frågan.
-Men då är det ju en klassfråga om man kan adoptera!
Ja, det är det verkligen. Och det är inte lyckat. Man blir inte en bättre förälder för att man har råd. Eller för att man måste jobba som en galning för att få råd.
Men nu, äntligen, alla ni som får vårdnaden om ert barn efter den 1/1 2017: nu höjs adoptionsbidraget. Grattis till det!
Det kommer fortfarande att vara en klassfråga om man kan adoptera. 75 000 låter som mycket. Men i sammanhanget hjälper det knappast någon som inte har råd att adoptera.
Klassfrågor handlar ju heller inte bara om pengar. Det finns lite kvar att göra i frågan.
onsdag 21 september 2016
Köpa barn.
Ni borde bara ha köpt mig!, säger A. Hon är arg på sina syskon. Det är inte så anmärkningsvärt att hon är det. Det hade ju varit skönt för var och en av dem att vara ensamma med oss lite mer kanske.
Men: köpt. Var har hon fått det ifrån?
Hon vet ju att vi betalade pengar när vi åkte till Taiwan för att hämta Dong-Mei. Jag förklarar. Men det var för resan, för hotell, för taxi, för översättningar, för dem som fyller i alla papper. Inte för dig. Man köper inte barn.
Man kan kritisera internationell adoption. Men det är trots allt inte så att vi har köpt ett barn. Eller tre. Vi har fått dem. Och betalat för en del kringkostnader. Men vi har inte betalat organisationen som tar hand om barnen. Deras verksamhet är beroende av donationer, och inte från de länder som de adopterar barn till, utan från USA.
Det finns mycket att säga om internationell adoption, och jag borde kanske prata mer om det. Men tills dess säger jag:
Vi har inte köpt några barn. Verkligen inte.
Fått.
A., vi har fått dig. Lyckligtvis.
Men: köpt. Var har hon fått det ifrån?
Hon vet ju att vi betalade pengar när vi åkte till Taiwan för att hämta Dong-Mei. Jag förklarar. Men det var för resan, för hotell, för taxi, för översättningar, för dem som fyller i alla papper. Inte för dig. Man köper inte barn.
Man kan kritisera internationell adoption. Men det är trots allt inte så att vi har köpt ett barn. Eller tre. Vi har fått dem. Och betalat för en del kringkostnader. Men vi har inte betalat organisationen som tar hand om barnen. Deras verksamhet är beroende av donationer, och inte från de länder som de adopterar barn till, utan från USA.
Det finns mycket att säga om internationell adoption, och jag borde kanske prata mer om det. Men tills dess säger jag:
Vi har inte köpt några barn. Verkligen inte.
Fått.
A., vi har fått dig. Lyckligtvis.
Adoptionsångest 2.0
Idag var jag på mammografi. Jag hade tänkt skita i det, och tänka att jag är odödlig. Jag är är rädd för kräksjukan, inte för riktiga, farliga sjukdomar.
Men det vore ansvarslöst. Så jag masade mig och Dong-Mei till mammografin och fick veta att hon fick INTE komma in, det var strålning.
Då tänkte jag så här. Det brukar vara kvinnor med lägre inkomst som inte kommer till preventiva undersökningar. Och som har ökad dödlighet i allt, typ. Sådana kvinnor är också oftare ensamstående. De måste ta med sina barn. Om man vill göra en insats för folkhälsan, så kan väl nån människa på den där mammografin ta sig an ett barn i fyra och en halv minut.
Nej.
Men det kunde mina medsystrar i västsoffan. Dong-Mei klättrade efter en liten protest upp i ett knä och spelade spel på mobilen. Det var ursnälla av min medsystrar. De kollade i mobilen och konstaterade, när jag var färdigundersökt, att Dong-Meis pappa har skägg.
Men varför satt hon så fint hos nån annan? Var det helt förkastligt av mig att lämna henne där? Borde jag gått, ostrålad? Betyder det här att hon är helt gränslös och inte känner sig hemma hos oss som jag tror, att vem som helst i vilken soffa som helst är lika bra?
Det gör inte något för mig, men det gör något för henne. Hon måste veta hatt hon är speciell för just oss, att det är vi som tänker vara med henne oavsett allt, alltid.
Ångest.
Hur ska man vara funtad för att orka vara förälder till adopterade barn?
Men det vore ansvarslöst. Så jag masade mig och Dong-Mei till mammografin och fick veta att hon fick INTE komma in, det var strålning.
Då tänkte jag så här. Det brukar vara kvinnor med lägre inkomst som inte kommer till preventiva undersökningar. Och som har ökad dödlighet i allt, typ. Sådana kvinnor är också oftare ensamstående. De måste ta med sina barn. Om man vill göra en insats för folkhälsan, så kan väl nån människa på den där mammografin ta sig an ett barn i fyra och en halv minut.
Nej.
Men det kunde mina medsystrar i västsoffan. Dong-Mei klättrade efter en liten protest upp i ett knä och spelade spel på mobilen. Det var ursnälla av min medsystrar. De kollade i mobilen och konstaterade, när jag var färdigundersökt, att Dong-Meis pappa har skägg.
Men varför satt hon så fint hos nån annan? Var det helt förkastligt av mig att lämna henne där? Borde jag gått, ostrålad? Betyder det här att hon är helt gränslös och inte känner sig hemma hos oss som jag tror, att vem som helst i vilken soffa som helst är lika bra?
Det gör inte något för mig, men det gör något för henne. Hon måste veta hatt hon är speciell för just oss, att det är vi som tänker vara med henne oavsett allt, alltid.
Ångest.
Hur ska man vara funtad för att orka vara förälder till adopterade barn?
tisdag 20 september 2016
Någon annan stans
Tänk om vi inte hade fått dem. Eller snarare, om det inte hade varit vi som fått dem.
Så tänker väl alla föräldrar, såna där som föder sina barn: tänk om inte Emma/Lasse/Evin hade hade funnits. Men då hade de ju inte Emma/Lasse/Evin funnits helt enkelt.
D., A. och Dong-Mei hade funnits oberoende av mig. Jag kände inte till dem, och deras föräldrar som födde dem kände inte till mig, de kom till ändå.
De kunde, det hade till och med varit minst lika troligt, vuxit upp i Norge, Australien eller Holland. Det kan jag få panik av att tänka på. D. som går ut ur en färgglad dörr i Amsterdam, på väg till sin skola där alla pratar holländska och har med sig smörgåslunch. Eller A. i solskyddsmössa i en park i Sydney. För det hade ju kunnat bli precis så.
Jag vet, jag hade inte känt dem då.
Så jag tänker att jag har fått ett enormt ansvar. Vi fick dem, trots att det fanns andra som kunde ha fått dem. Vi fick dem, så nu är jag skyldig att vara världens bästa förälder. Och det är jag naturligtvis inte.
Så tänker väl alla föräldrar, såna där som föder sina barn: tänk om inte Emma/Lasse/Evin hade hade funnits. Men då hade de ju inte Emma/Lasse/Evin funnits helt enkelt.
D., A. och Dong-Mei hade funnits oberoende av mig. Jag kände inte till dem, och deras föräldrar som födde dem kände inte till mig, de kom till ändå.
De kunde, det hade till och med varit minst lika troligt, vuxit upp i Norge, Australien eller Holland. Det kan jag få panik av att tänka på. D. som går ut ur en färgglad dörr i Amsterdam, på väg till sin skola där alla pratar holländska och har med sig smörgåslunch. Eller A. i solskyddsmössa i en park i Sydney. För det hade ju kunnat bli precis så.
Jag vet, jag hade inte känt dem då.
Så jag tänker att jag har fått ett enormt ansvar. Vi fick dem, trots att det fanns andra som kunde ha fått dem. Vi fick dem, så nu är jag skyldig att vara världens bästa förälder. Och det är jag naturligtvis inte.
måndag 19 september 2016
Röra igen
Jaha. Man får se det som terapi. En övning i tålamod.
Jag hatar röra. Nu är det röra överallt. I hallen står den ouppackade väskan från helgen, för vi kom hem sent i söndags. I barnens rum totalt kaos med pysselsaker överallt. I vardagsrummet, min heliga zon, ligger det högar med ren, vikt tvätt, som snart är ovikt igen, eftersom jag inte har lagt in den.
Men nu gör jag inget åt detta. Jag lagar lunch. Det kräver enormt mycket av mig, men jag vadar genom eländet och gör lunch. Häller upp mjölk i glas.
I natt, kanske, som mag inte är medvetslös av trötthet då, så ska jag städa. I alla fall lite av allt ska jag städa. Nu ska jag uthärda, gnola på en visa och äta mat ovanpå röran.
Jag hatar röra. Nu är det röra överallt. I hallen står den ouppackade väskan från helgen, för vi kom hem sent i söndags. I barnens rum totalt kaos med pysselsaker överallt. I vardagsrummet, min heliga zon, ligger det högar med ren, vikt tvätt, som snart är ovikt igen, eftersom jag inte har lagt in den.
Men nu gör jag inget åt detta. Jag lagar lunch. Det kräver enormt mycket av mig, men jag vadar genom eländet och gör lunch. Häller upp mjölk i glas.
I natt, kanske, som mag inte är medvetslös av trötthet då, så ska jag städa. I alla fall lite av allt ska jag städa. Nu ska jag uthärda, gnola på en visa och äta mat ovanpå röran.
Oro
Jamen hur ska man få balans i livet, fattar nån annan det?
Ibland hinner vi inte träffa någon alls. Jag tänker att det är sorgligt att vi inte umgås med folk. Sen kommer det en vecka, som den här, när vi träffar folk varenda dag. Det är fikor, middagar, luncher och födelsedagar. Det blir lite mycket, kanske, för Dong-Mei tänker jag då. Och för alla, förmodligen.
Fast jag vet inte. Vet nån om man förstör sina adopterade barn om det springer runt massor av andra människor när de har varit hemma ett år?
Ibland hinner vi inte träffa någon alls. Jag tänker att det är sorgligt att vi inte umgås med folk. Sen kommer det en vecka, som den här, när vi träffar folk varenda dag. Det är fikor, middagar, luncher och födelsedagar. Det blir lite mycket, kanske, för Dong-Mei tänker jag då. Och för alla, förmodligen.
Fast jag vet inte. Vet nån om man förstör sina adopterade barn om det springer runt massor av andra människor när de har varit hemma ett år?
fredag 16 september 2016
Klimat
Fattar inte det här om att det var en så varm sommar, den varmaste någonsin.
Där vi var spöregnade det, sans cesse!, hela tiden. Dong-Meis regnkappa möglade, för att den aldrig hann torka mellan skurarna.
Där vi var spöregnade det, sans cesse!, hela tiden. Dong-Meis regnkappa möglade, för att den aldrig hann torka mellan skurarna.
torsdag 15 september 2016
Orättvisor
Jag har köpt en sorts tvålmodellera i kanske åtta olika färger som ligger i en rulle. Man bryter en bit och så tvålar man eller schamponerar sig med den. Eller gör den till ett litet djur. Den luktar skumt, som rökelse, men frånsett det är den kul.
När man är barn i vår familj och badar får man välja två färger åt gången, för att det liksom inte ska förhandlas i evighet. En gång gjorde jag fel. När A. hade valt lila och blå, sade jag att det var okej att välja grön också. A. ville inte ha grön. Hon tog bara två färger.
D. hörde det hela. När han duschade (han kan inte bada, han har tejpade sår på armarna på grund av skärolyckan härom veckan) ville han ha tre färger.
Nej, sade jag, vi tar två. A. hade två.
- Ja, men hon hade chansen att välja tre.
Jag är så orättvis.
Men jag kan inte bättre än så här. Jag gör faktiskt mitt bästa.
När man är barn i vår familj och badar får man välja två färger åt gången, för att det liksom inte ska förhandlas i evighet. En gång gjorde jag fel. När A. hade valt lila och blå, sade jag att det var okej att välja grön också. A. ville inte ha grön. Hon tog bara två färger.
D. hörde det hela. När han duschade (han kan inte bada, han har tejpade sår på armarna på grund av skärolyckan härom veckan) ville han ha tre färger.
Nej, sade jag, vi tar två. A. hade två.
- Ja, men hon hade chansen att välja tre.
Jag är så orättvis.
Men jag kan inte bättre än så här. Jag gör faktiskt mitt bästa.
Goji
Vet nån hur man gör för att ha tre barn i två olika omsorger och lite fritidsaktiviteter och samtidigt arbeta?
Jag har varit hemma så länge att jag har glömt att man måste vara på jobbet ibland. Morgonstress har vi redan, för alla ska ju till skola och dagis, men om jag ska jobba måste vi nog ha eftermiddagsstress och kvällsstress också.
Jag tror att vi ska börja med att inte laga middag. Kanske kan man göra nån sorts proteinshake med gojibär och alger, så att alla får i sig rätt mängd näring.
Jag har varit hemma så länge att jag har glömt att man måste vara på jobbet ibland. Morgonstress har vi redan, för alla ska ju till skola och dagis, men om jag ska jobba måste vi nog ha eftermiddagsstress och kvällsstress också.
Jag tror att vi ska börja med att inte laga middag. Kanske kan man göra nån sorts proteinshake med gojibär och alger, så att alla får i sig rätt mängd näring.
onsdag 14 september 2016
Helsyskon
Idag var det nog rekord i konstig fråga på lekplatsen.
-Är de helsyskon?
Alltså. Om man tänker "från början", som frågeställande förälder vid gunga nog gjorde, så är det väl troligast att de är helsyskon eller inte syskon alls. Skulle det troligaste vara att vi åkte och adopterade två, tre barn till en mamma (förmodligen inte en pappa) som hon hade med två, tre olika män? Tja, det är kanske tänkbart. Men inte vanligt.
Eller tänker hon på hur läget är nu? Hur skulle då då kunna vara halvsyskon? De kunde vara helsyskon, alltså barn till två föräldrar som har fler barn med varandra. Så som läget alltså är i vårt gäng. Och de skulle kunna vara inte syskon alls, genom att några av barnen var adopterade av mig som ensamstående, innan jag träffade min man, och några av min man, medan han hade annan fru (ensamstående män får nog inte adoptera så där i brådrasket, inte från Taiwan). Bonussyskon alltså. Men halvsyskon?
Så jag sade ja, de är helsyskon.
De har samma mamma och pappa.
Den var jag inte beredd på, faktiskt. Härligt att livet fortfarande kan överraska mig.
-Är de helsyskon?
Alltså. Om man tänker "från början", som frågeställande förälder vid gunga nog gjorde, så är det väl troligast att de är helsyskon eller inte syskon alls. Skulle det troligaste vara att vi åkte och adopterade två, tre barn till en mamma (förmodligen inte en pappa) som hon hade med två, tre olika män? Tja, det är kanske tänkbart. Men inte vanligt.
Eller tänker hon på hur läget är nu? Hur skulle då då kunna vara halvsyskon? De kunde vara helsyskon, alltså barn till två föräldrar som har fler barn med varandra. Så som läget alltså är i vårt gäng. Och de skulle kunna vara inte syskon alls, genom att några av barnen var adopterade av mig som ensamstående, innan jag träffade min man, och några av min man, medan han hade annan fru (ensamstående män får nog inte adoptera så där i brådrasket, inte från Taiwan). Bonussyskon alltså. Men halvsyskon?
Så jag sade ja, de är helsyskon.
De har samma mamma och pappa.
Den var jag inte beredd på, faktiskt. Härligt att livet fortfarande kan överraska mig.
måndag 12 september 2016
Månfestival
Nu är det månfestival i Taiwan!
Hemma äter vi yue bing. Månkakor.
Som D. har fått av sin inget mindre än mirakulöst duktiga och fantastiska modersmålslärare. Tack vare henne lär vi oss alla en del mandarin.
I min fantasi åker D. och resten av familjen till Taiwan och firar månfestival om sådär 8 år och träffar alla dessa mammor. Och då pratar vi mandarin med dem.
Hemma äter vi yue bing. Månkakor.
Som D. har fått av sin inget mindre än mirakulöst duktiga och fantastiska modersmålslärare. Tack vare henne lär vi oss alla en del mandarin.
I min fantasi åker D. och resten av familjen till Taiwan och firar månfestival om sådär 8 år och träffar alla dessa mammor. Och då pratar vi mandarin med dem.
söndag 11 september 2016
366 dagar
För 366 dagar sedan träffade vi Dong-Mei för första gången. Vi blev hämtade på ett svalt och väldigt modernt hotell i norra Taipei och sedan åkte vi högre upp i den bergiga förorten för att träffa det som var, eller skulle bli, vårt tredje barn.
Hon var rädd, hon var tyst. Men hon somnade på min arm på hotellet, förmodligen av rädsla och önskan att bara försvinna från den skräcksituation hon var försatt i. Två andra människor, som hon aldrig sett kom och tog med henne ut på stan. Såsmåningom åt vi cheesecake på café, men ärligt talat, under vår första vecka i Taipei, när min man och jag egentligen var där för att vara med på en domstolsförhandling om Dong-Mei, men fick träffa henne varje dag och lämna tillbaka henne varje kväll på barnhemmet, så tyckte Dong-Mei att det var ganska förfärligt.
Men ett år senare vaknar jag inte på ett hotellrum, utan i vår vanliga säng. D. ligger på min ena sida, A. på den andra. När Dong-Mei vaknar klättrar hon ur spjälsängen och studsar bort och kryper ner mellan D. och mig. Och gosar in sig. Hon är inte rädd alls. Hon vet var hon hör hemma. Och vi vet också.
Det är nåt fel med den senaste laddningen blöjor vi har köpt, det läcker och pyjamasen är blöt. Ungen varm och på myshumör.
Det händer väldigt mycket på ett år. Hur kan hon ha varit vår ett helt år? Vad minns hon av det som hände innan?
Hon var rädd, hon var tyst. Men hon somnade på min arm på hotellet, förmodligen av rädsla och önskan att bara försvinna från den skräcksituation hon var försatt i. Två andra människor, som hon aldrig sett kom och tog med henne ut på stan. Såsmåningom åt vi cheesecake på café, men ärligt talat, under vår första vecka i Taipei, när min man och jag egentligen var där för att vara med på en domstolsförhandling om Dong-Mei, men fick träffa henne varje dag och lämna tillbaka henne varje kväll på barnhemmet, så tyckte Dong-Mei att det var ganska förfärligt.
Men ett år senare vaknar jag inte på ett hotellrum, utan i vår vanliga säng. D. ligger på min ena sida, A. på den andra. När Dong-Mei vaknar klättrar hon ur spjälsängen och studsar bort och kryper ner mellan D. och mig. Och gosar in sig. Hon är inte rädd alls. Hon vet var hon hör hemma. Och vi vet också.
Det är nåt fel med den senaste laddningen blöjor vi har köpt, det läcker och pyjamasen är blöt. Ungen varm och på myshumör.
Det händer väldigt mycket på ett år. Hur kan hon ha varit vår ett helt år? Vad minns hon av det som hände innan?
lördag 10 september 2016
Besparing
Jag blir röd, kliig och prickig i ansiktet om jag inte använder svindyr tvål. I somras hade jag åkt ifrån min dyra tvål och det fanns inte en butik i sikte från sommarstugan som sålde svindyr tvål. Jag hade alltså att välja på att inte tvätta ansiktet alls, använda bara vatten, eller handtvål.
Eller barnens top-to-toe wash.
Den är dokumenterat mild står det och den utlovar no more tears. Så när barnen har sagt att det svider i ögonen har jag haft måttligt med förståelse för det.
Jag tog barntvålen. Och jag kan konstatera det här:
Den svider verkligen i ögonen. Numer är jag mycket mer empatisk när de klagar på det.
Jag blir inte prickig av den.
Och det, det är en besparing värd namnet. Annars kostar en liten tub tvål 300 kronor och nu kostar en stor pumpflaska kanske fyrtio. Jag tjänar ju in en tusenlapp om året. Därför gick jag omedelbart och liksom belönade barnen för deras existens genom att köpa nån sorts tvålmodellera. Flera färger av nåt klet i cellofan och man kan ha det som bubbelbad, tvål eller schampoo.
(Det ledde genast till en "orättvisa". Som jag kanske ska berätta om senare.)
Eller barnens top-to-toe wash.
Den är dokumenterat mild står det och den utlovar no more tears. Så när barnen har sagt att det svider i ögonen har jag haft måttligt med förståelse för det.
Jag tog barntvålen. Och jag kan konstatera det här:
Den svider verkligen i ögonen. Numer är jag mycket mer empatisk när de klagar på det.
Jag blir inte prickig av den.
Och det, det är en besparing värd namnet. Annars kostar en liten tub tvål 300 kronor och nu kostar en stor pumpflaska kanske fyrtio. Jag tjänar ju in en tusenlapp om året. Därför gick jag omedelbart och liksom belönade barnen för deras existens genom att köpa nån sorts tvålmodellera. Flera färger av nåt klet i cellofan och man kan ha det som bubbelbad, tvål eller schampoo.
(Det ledde genast till en "orättvisa". Som jag kanske ska berätta om senare.)
tisdag 6 september 2016
måndag 5 september 2016
Svenska
Om man kunde klistra in ljudfiler här (det kanske man kan?) så skulle jag bjuda på Dong-Meis "ja".
Ett tydligt j och sedan det finaste a-ljud man kan tänka sig (å-haltigt, för det som tänker så) och med en prydlig tonkurva.
Hon pratar svenska. Fast en del är kvar. Varenda vovve heter fortfarande gougou. Till alla gougouägares förvåning.
-Klappa gougou!
Ett tydligt j och sedan det finaste a-ljud man kan tänka sig (å-haltigt, för det som tänker så) och med en prydlig tonkurva.
Hon pratar svenska. Fast en del är kvar. Varenda vovve heter fortfarande gougou. Till alla gougouägares förvåning.
-Klappa gougou!
lördag 3 september 2016
Tillbud
Häromkvällen, när jag var själv med barnen, hade vi ett Tillbud.
D. och A. var sura och bråkade på var sin sida om en dörr med glas i. Och så sade det rassel, och jag vände mig om, för jag var själv bara tre steg bort, och där låg glas på hela golvet. A. stod i en liten blodpöl och om D. droppade det.
Och D. var hysteriskt rädd, ångerfull, och hade nog ganska ont. (Vet någon hur man lugnar ett barn som på riktigt är hysteriskt? Jag började fundera på det jag har lärt mig i livräddning i vatten, att man får klippa till folk som inte samarbetar - men han lugnade sig till slut utan ruskningar.)
När jag lyckades fiska upp dem ur glaset och inspektera skadorna ringde jag 1177 som sade att det var OK att sätta på förband (man trycker inte in glasbitarna längre) och att duscha av dem splittret.
Mitt i detta klättrade Dong-Mei upp ur spjälsängen och hoppade runt på golvet för att också få en chans att skära sig i fötterna. Jag satte fast henne i stokkestolen med sele till slut, medan hon recenserade förloppet: -Blo, blo!
Sedan akutmottagning. De var otroligt hjälpsamma. Vi fick komma in direkt och så plockade en extremt tålmodig läkare glassplitter ur D:s hand och armar och sedan lite bedövningsspruta och lite skära och så tejp och förband.
Tänk vad bra att de inte skar av ett stort kärl. Tänk vad bra att de inte skar sig i ansiktet. Tänk vad bra att de inte skar sig i ögonen. Och tänk vad bra att bo i ett land där man får vård, även om tillståndet inte är livshotande, utan mer hotar att lämna fula ärr och kanske nån infektion av kvarblivet splitter.
Men nu vill jag inte ha mer tur. Nu vill jag ha lugn och ro ett tag.
D. och A. var sura och bråkade på var sin sida om en dörr med glas i. Och så sade det rassel, och jag vände mig om, för jag var själv bara tre steg bort, och där låg glas på hela golvet. A. stod i en liten blodpöl och om D. droppade det.
Och D. var hysteriskt rädd, ångerfull, och hade nog ganska ont. (Vet någon hur man lugnar ett barn som på riktigt är hysteriskt? Jag började fundera på det jag har lärt mig i livräddning i vatten, att man får klippa till folk som inte samarbetar - men han lugnade sig till slut utan ruskningar.)
När jag lyckades fiska upp dem ur glaset och inspektera skadorna ringde jag 1177 som sade att det var OK att sätta på förband (man trycker inte in glasbitarna längre) och att duscha av dem splittret.
Mitt i detta klättrade Dong-Mei upp ur spjälsängen och hoppade runt på golvet för att också få en chans att skära sig i fötterna. Jag satte fast henne i stokkestolen med sele till slut, medan hon recenserade förloppet: -Blo, blo!
Sedan akutmottagning. De var otroligt hjälpsamma. Vi fick komma in direkt och så plockade en extremt tålmodig läkare glassplitter ur D:s hand och armar och sedan lite bedövningsspruta och lite skära och så tejp och förband.
Tänk vad bra att de inte skar av ett stort kärl. Tänk vad bra att de inte skar sig i ansiktet. Tänk vad bra att de inte skar sig i ögonen. Och tänk vad bra att bo i ett land där man får vård, även om tillståndet inte är livshotande, utan mer hotar att lämna fula ärr och kanske nån infektion av kvarblivet splitter.
Men nu vill jag inte ha mer tur. Nu vill jag ha lugn och ro ett tag.
Pengar
-Är min pengar! Är min pengar!
Dong-Mei har två blöta enkronor i handen, som hon har knyckt i min väska.
Nej, det är inte dina pengar. Och även om det vore det ska man inte ha dem i munnen.
Dong-Mei har två blöta enkronor i handen, som hon har knyckt i min väska.
Nej, det är inte dina pengar. Och även om det vore det ska man inte ha dem i munnen.
onsdag 31 augusti 2016
Rebus
D:s slingrande för att slippa sova nådde nya, oanade höjder ikväll.
-Jag gör en rebus, mamma, lyssna här, om man har en ek och tar bort k, då har man e, och sen har man allas och tar bort a, då har man namnet Ella, fast med s på, alltså Ellas, då, nåt som hon har och sen...
och så höll det på. Jag stod och hängde blöt tvätt på galgar inne i hans rum för att sällskapa och till slut gick jag för att hänga upp alltihop, men då höjde han bara rösten och pratade genom rummen så att jag inte skulle missa nåt.
Alltså. Egentligen är det underbart. Men varför alltid vid halv nio?
-Jag gör en rebus, mamma, lyssna här, om man har en ek och tar bort k, då har man e, och sen har man allas och tar bort a, då har man namnet Ella, fast med s på, alltså Ellas, då, nåt som hon har och sen...
och så höll det på. Jag stod och hängde blöt tvätt på galgar inne i hans rum för att sällskapa och till slut gick jag för att hänga upp alltihop, men då höjde han bara rösten och pratade genom rummen så att jag inte skulle missa nåt.
Alltså. Egentligen är det underbart. Men varför alltid vid halv nio?
tisdag 30 augusti 2016
Barnkalas
Nu har vi haft kalas för A. som har fyllt fem. Barnkalas med femton barn.
Och nu är det över för i år.
Men: snart fyller D. åtta.
Det här är de svåraste dagarna i mitt föräldraskap.
Så ni fattar, va, att det inte har hänt så mycket hemskt ändå, trots adoptioner, kontinuitetsbrott, skilsmässor och anknytningsoro.
Barnkalas är värst. Finns det någon som faktiskt gillar det?
Och nu är det över för i år.
Men: snart fyller D. åtta.
Det här är de svåraste dagarna i mitt föräldraskap.
Så ni fattar, va, att det inte har hänt så mycket hemskt ändå, trots adoptioner, kontinuitetsbrott, skilsmässor och anknytningsoro.
Barnkalas är värst. Finns det någon som faktiskt gillar det?
måndag 29 augusti 2016
Minne
Vi äter rester av klassisk söndagsmiddag med stek och kantarellsås. A. ber att få sås, utan svamp för de är "äckliga".
Dong-Mei reagerar på stickordet äcklig. Och så berättar hon en historia, något hon minns från förra veckan och faktiskt kan berätta om:
-Äss, lukta äcklig. Hon håller för näsan.
När vi gick förbi ett stall i förra veckan berättade jag att det bodde hästar där, fast hon såg inga. Och hon tyckte att det inte luktade bra.
Jag trodde inte riktigt att de kunde minnas och återge sådär.
Dong-Mei reagerar på stickordet äcklig. Och så berättar hon en historia, något hon minns från förra veckan och faktiskt kan berätta om:
-Äss, lukta äcklig. Hon håller för näsan.
När vi gick förbi ett stall i förra veckan berättade jag att det bodde hästar där, fast hon såg inga. Och hon tyckte att det inte luktade bra.
Jag trodde inte riktigt att de kunde minnas och återge sådär.
Kaffe - lösningen på allt
När jag kommer in i sovrummet efter en sån här natt tänker jag två saker samtidigt:
-De här väggarna orkar jag inte se på mer!
och
-Härinne vill jag ligga och sova ett par timmar, NU!
Jag såg alldeles för mycket av taket och tapeten i halvmörker i natt. Först somnade inte Dong-Mei, utan jag stirrade i väggen en timme i går kväll. Sen vaknade D. Sen gick D. upp och kissade. Sen hostade Dong-Mei, en hemsk kruppig hosta som jag var tvungen att kolla, och sen drömde hon en mardröm. Sen var det trevligare, för då drömde hon en glad dröm och skrattade högt, men jag vakande ju av det också, naturligtvis. Sen lade sig D. bredvid mig. Sen hade han växtvärk. Sen började han blöda näsblod. Det var själva dödsstöten mot min nattsömn. Den som har gått upp, tänt, rotat fram ett pappersrulle och en påse att slänga tussar i, den har vaknat lite för mycket.
När det slutligen var dags att gå upp hade jag liksom stirrat ut i mörkret många timmar och var sugen på omväxling. Eller sömn, men det är ju inte alternativ, barn ska till skolan, upp och fram med filmjölken.
Så jag gjorde det alla människor på hela jorden gör. De som har råd. Jag drack starkt kaffe.
-De här väggarna orkar jag inte se på mer!
och
-Härinne vill jag ligga och sova ett par timmar, NU!
Jag såg alldeles för mycket av taket och tapeten i halvmörker i natt. Först somnade inte Dong-Mei, utan jag stirrade i väggen en timme i går kväll. Sen vaknade D. Sen gick D. upp och kissade. Sen hostade Dong-Mei, en hemsk kruppig hosta som jag var tvungen att kolla, och sen drömde hon en mardröm. Sen var det trevligare, för då drömde hon en glad dröm och skrattade högt, men jag vakande ju av det också, naturligtvis. Sen lade sig D. bredvid mig. Sen hade han växtvärk. Sen började han blöda näsblod. Det var själva dödsstöten mot min nattsömn. Den som har gått upp, tänt, rotat fram ett pappersrulle och en påse att slänga tussar i, den har vaknat lite för mycket.
När det slutligen var dags att gå upp hade jag liksom stirrat ut i mörkret många timmar och var sugen på omväxling. Eller sömn, men det är ju inte alternativ, barn ska till skolan, upp och fram med filmjölken.
Så jag gjorde det alla människor på hela jorden gör. De som har råd. Jag drack starkt kaffe.
onsdag 24 augusti 2016
Bort, bort!
Häromdagen var jag och de tre barnen på en lekplats. En sån där där det finns roliga leksaker och cyklar och sånt att låna. Ett barn körde på Dong-Mei och hennes trehjuling. Inte nåt konstigt med det, hon körde på andra också, de verkar vara lika goda kålsupare allihop i den åldern.
Men föräldrarna reagerar ändå lite olika när deras älsklingar attackerar andra barn. Min favorit:
-Nej, Viggo, du får inte köra på flickan. Man ska säga bort, bort!
Ska man säga bort, bort, verkligen, till andra människor? Vad hände med ursäkta, eller att helt enkelt vänta tills kusten är klar?
Man lär sig mycket om sig själv och mänskligheten på lekplatser. Det är roligt.
Men föräldrarna reagerar ändå lite olika när deras älsklingar attackerar andra barn. Min favorit:
-Nej, Viggo, du får inte köra på flickan. Man ska säga bort, bort!
Ska man säga bort, bort, verkligen, till andra människor? Vad hände med ursäkta, eller att helt enkelt vänta tills kusten är klar?
Man lär sig mycket om sig själv och mänskligheten på lekplatser. Det är roligt.
tisdag 23 augusti 2016
Roligare?
A. har fyllt fem år och skulle bjuda dagis på glass idag, som traditionen kräver på vårt dagis. Alltså packade vi in oss i bilen extra tidigt och körde förbi mataffären för att köpa glasspinnar innan D. skulle vara i skolan.
Jag frågar A. om det blir bra med Frostglass. Den är blå (ja, jag vet, hur konstigt som helst med BLÅ fruktsmak) med Elsa, Anna och Olof på paketet, för den som undrar. Ja, det tror hon verkligen blir bra. D. är förbluffad.
-Har du blivit en sån mamma nu!?
-Vadå för mamma? undrar jag.
-En sån som gör så som barn vill!
-Ja? Är det bra eller dåligt?
-Jag vet inte, svarar D.
Tydligen har jag varit för tråkig tidigare, eftersom lite trevliga glasspinnar utgör en chock för mina barn. Tydligen gjorde det heller inte så mycket att jag var tråkig.
Tror att jag ska gå tillbaka till Polarn och Pyret, glass i enochenhalvliterslåda (med hemkokt chokladsås vid högtidliga tillfällen, sås som ingen gillar, den är inte tillräckligt söt), och aldrig läsk, utom på nyår eller nåt.
De var tydligen nöjda med det, ändå.
Jag frågar A. om det blir bra med Frostglass. Den är blå (ja, jag vet, hur konstigt som helst med BLÅ fruktsmak) med Elsa, Anna och Olof på paketet, för den som undrar. Ja, det tror hon verkligen blir bra. D. är förbluffad.
-Har du blivit en sån mamma nu!?
-Vadå för mamma? undrar jag.
-En sån som gör så som barn vill!
-Ja? Är det bra eller dåligt?
-Jag vet inte, svarar D.
Tydligen har jag varit för tråkig tidigare, eftersom lite trevliga glasspinnar utgör en chock för mina barn. Tydligen gjorde det heller inte så mycket att jag var tråkig.
Tror att jag ska gå tillbaka till Polarn och Pyret, glass i enochenhalvliterslåda (med hemkokt chokladsås vid högtidliga tillfällen, sås som ingen gillar, den är inte tillräckligt söt), och aldrig läsk, utom på nyår eller nåt.
De var tydligen nöjda med det, ändå.
måndag 22 augusti 2016
Inte bitas!
När jag sitter och petar med datorn kommer Dong-Mei fram till mig och ger mig en förmaning:
-Inte bita!
-Inte bita?
-Nej! Onnn!
Nu brukar jag verkligen inte bita mina barn. Men det är bra att hon har lärt sig, i alla fall i teorin, att man inte får bitas. I praktiken vill jag minnas att hon faktiskt bet D. så sent som igår.
-Inte bita!
-Inte bita?
-Nej! Onnn!
Nu brukar jag verkligen inte bita mina barn. Men det är bra att hon har lärt sig, i alla fall i teorin, att man inte får bitas. I praktiken vill jag minnas att hon faktiskt bet D. så sent som igår.
Gilla inte
Får man reta sina barn? Lite?
-Ska du ha lite yoghurt, Dong-Mei, frågar jag. Hon avskyr yoghurt. Och ägg. Men äter numer ost med god aptit.
Jag ser hur hon koncentrerar sig för att producera en lång mening med mycket ord. Sen kommer det, med eftertryck:
-Nej, gilla inte den!
Det är många ord. men så var det viktigt att få slippa den där hemska yoghurten.
-Ska du ha lite yoghurt, Dong-Mei, frågar jag. Hon avskyr yoghurt. Och ägg. Men äter numer ost med god aptit.
Jag ser hur hon koncentrerar sig för att producera en lång mening med mycket ord. Sen kommer det, med eftertryck:
-Nej, gilla inte den!
Det är många ord. men så var det viktigt att få slippa den där hemska yoghurten.
lördag 20 augusti 2016
Hela handen
Jag har nån flummig pedagogisk idé om att man inte ska tvinga barn att lära sig saker, för då lär de sig inte. De ska lära av lust! Jajemän.
Det gjorde D. när han var liten, men nu - icke så.
Han väljer alltid minsta motståndets väg, som i sommar har inneburit att sitta kvar när Sommarlov på teve är slut och se den ena serien efter den andra. Han har tråkigt, och det syns på hela hans knyckliga, spattiga lilla kropp. Jag tycker Barnkanalen är ganska bra, men det finns ju gränser.
Häromkvällen tvärtröttnade jag, kanske inte så mycket på Barnkanalen och de animerade serierna som är skitkonstigt översatta från engelska och där alla gubbar skriker gällt, oavsett vad de säger.
Men mest tröttande jag nog på denna D:s ovilja att sätta igång saker. När han väl är igång så tycker han att många saker är väldigt roliga: cykla, spela instrument, spela spel, bygga kojor, leka fantasilekar, lego.
Så jag tvingar honom numer att spela instrument i 15 minuter och därefter läsa, vad han vill, i minst 20.
Precis så som jag tror att man inte ska göra. Fast det konstiga är att han är väldigt nöjd efter varje påtvingat musikpass.
-Jag har spelat alla låtar jag kan!
Jaha. Lite hederligt auktoritativt föräldraskap är bra för barns utveckling, tydligen. Och de blir mindre uttråkade.
Det gjorde D. när han var liten, men nu - icke så.
Han väljer alltid minsta motståndets väg, som i sommar har inneburit att sitta kvar när Sommarlov på teve är slut och se den ena serien efter den andra. Han har tråkigt, och det syns på hela hans knyckliga, spattiga lilla kropp. Jag tycker Barnkanalen är ganska bra, men det finns ju gränser.
Häromkvällen tvärtröttnade jag, kanske inte så mycket på Barnkanalen och de animerade serierna som är skitkonstigt översatta från engelska och där alla gubbar skriker gällt, oavsett vad de säger.
Men mest tröttande jag nog på denna D:s ovilja att sätta igång saker. När han väl är igång så tycker han att många saker är väldigt roliga: cykla, spela instrument, spela spel, bygga kojor, leka fantasilekar, lego.
Så jag tvingar honom numer att spela instrument i 15 minuter och därefter läsa, vad han vill, i minst 20.
Precis så som jag tror att man inte ska göra. Fast det konstiga är att han är väldigt nöjd efter varje påtvingat musikpass.
-Jag har spelat alla låtar jag kan!
Jaha. Lite hederligt auktoritativt föräldraskap är bra för barns utveckling, tydligen. Och de blir mindre uttråkade.
torsdag 18 augusti 2016
Stackars dagis
Vad ska man inte stå ut med? Eller vad ska inte dagispersonalen stå ut med.
Det är A:s andra dag på dagis. Och redan då känner hon att hon vill stoppa in handen i munnen för att se om det finns något i halsen. Det måste man ju kolla upp, tydligen.
Men vad händer om man stoppar ner handen i halsen? Nu vet A. det också. Hon kom hem i andra kläder än dem vi tog på henne i morse och de gamla i en plastpåse som jag inte har vågat öppna än.
I vanliga fall skickas barn som kräks på dagis hem med raketfart. Utmärkt, tycker jag. Det har gällt A och hennes astmahosta som ibland har lett till kräks. Ofarligt kräks, men ändå. Jag förstår dagis. Men nu var det tydligen uppenbart att kräkset berodde på- ja, vad kallar vi det?- manuell manipulering av gomseglet?
Lilla A. Det blir ofta väldigt konstigt med dig. Och snart fyller du fem. Kanske infaller en ny era då?
Det är A:s andra dag på dagis. Och redan då känner hon att hon vill stoppa in handen i munnen för att se om det finns något i halsen. Det måste man ju kolla upp, tydligen.
Men vad händer om man stoppar ner handen i halsen? Nu vet A. det också. Hon kom hem i andra kläder än dem vi tog på henne i morse och de gamla i en plastpåse som jag inte har vågat öppna än.
I vanliga fall skickas barn som kräks på dagis hem med raketfart. Utmärkt, tycker jag. Det har gällt A och hennes astmahosta som ibland har lett till kräks. Ofarligt kräks, men ändå. Jag förstår dagis. Men nu var det tydligen uppenbart att kräkset berodde på- ja, vad kallar vi det?- manuell manipulering av gomseglet?
Lilla A. Det blir ofta väldigt konstigt med dig. Och snart fyller du fem. Kanske infaller en ny era då?
onsdag 17 augusti 2016
Hört i hallen
-Ta på dig skorna, D., säger min man.
Det är morgon och första riktiga skoldagen och nu ska alla iväg igen. Utom jag och Dong-Mei.
- Ta på dig skorna, D!
-Ja, jag vet!
-Det räcker inte att veta det, du får nog göra det också!
Härligt med rutiner. Jag och Dong-Mei har återinfört fruktstunden. Det blev ganska många glassar i sommar. Men nu är det vardag igen.
Tjat i hallen, frukt vid halv tio-tiden, olika uppdrag från skolan (medtag kudde?) och arbete på kvällar för min del.
Det kanske inte är perfekt på alla sätt, men det är ett ganska bra liv.
Det är morgon och första riktiga skoldagen och nu ska alla iväg igen. Utom jag och Dong-Mei.
- Ta på dig skorna, D!
-Ja, jag vet!
-Det räcker inte att veta det, du får nog göra det också!
Härligt med rutiner. Jag och Dong-Mei har återinfört fruktstunden. Det blev ganska många glassar i sommar. Men nu är det vardag igen.
Tjat i hallen, frukt vid halv tio-tiden, olika uppdrag från skolan (medtag kudde?) och arbete på kvällar för min del.
Det kanske inte är perfekt på alla sätt, men det är ett ganska bra liv.
tisdag 16 augusti 2016
Charader
-Vilket djur är jag nu, frågar A. och hoppar upp och ner med händerna nedböjda i brösthöjd.
-Kanin, säger jag och min man.
-Rätt! Och nu? hon hoppar likadant, fast lite högre.
-Häst?
-Ja, ni har rätt! Vad är jag nu då? Hon hoppar, men nu med händerna i golvet.
-Groda?
-Rätt! Nu då?
Ja, nu kör det ihop sig. Hon går runt, runt med fötterna och händerna i golvet.
-Det börjar på S!
Alltid bra med bokstavsledtrådar från fyraåringar som inte kan läsa.
-Ehhh, hund?
-Nej!
-... katt?
-Nej, noshörning! Eller sengångare.
Sengångare börjar ju faktiskt på S! Bravo, A.
-Kanin, säger jag och min man.
-Rätt! Och nu? hon hoppar likadant, fast lite högre.
-Häst?
-Ja, ni har rätt! Vad är jag nu då? Hon hoppar, men nu med händerna i golvet.
-Groda?
-Rätt! Nu då?
Ja, nu kör det ihop sig. Hon går runt, runt med fötterna och händerna i golvet.
-Det börjar på S!
Alltid bra med bokstavsledtrådar från fyraåringar som inte kan läsa.
-Ehhh, hund?
-Nej!
-... katt?
-Nej, noshörning! Eller sengångare.
Sengångare börjar ju faktiskt på S! Bravo, A.
måndag 15 augusti 2016
Utanför
Inget av barnen använder "som" i "det känns som att". Istället säger de "det känns att". Det känns att jag har badat, fast det inte har det, de är blöta av regnet.
Häromdagen sade A., älskade lilla A., som är mittemellan och dessutom har känslorna all over the place.
-Det känns att jag är utanför!
Efter det har jag förvandlats ditt en förintelsemaskin. Alla tendenser till att A. är utanför har jag slagit ner på som en hök.
I morse kändes det som att A. var utanför igen, när D. och Dong-Mei satt och mysade och lekte att "platerna" kom med sina platskepp. Jag sade till D. att här gällde det att bjuda in. Det gjorde han inte först, men sen sade han kom A.!
Och då apade Dong-Mei efter, gommm, gommm, me!
Det blev så bra, så jag kommer att vara en nöjd och glad mamma hela dagen.
(En halvtimme senare snodde A. Dong-Meis täcke - japp, en snart femåring snodde från tvååringen. Så jag kan ju förstå att att A. känner att hon är utanför ibland, för det bör hon väl vara om hon är en sån kompis. Men det är nog bättre at försöka jobba med inkludering av alla, även små A:n.)
Häromdagen sade A., älskade lilla A., som är mittemellan och dessutom har känslorna all over the place.
-Det känns att jag är utanför!
Efter det har jag förvandlats ditt en förintelsemaskin. Alla tendenser till att A. är utanför har jag slagit ner på som en hök.
I morse kändes det som att A. var utanför igen, när D. och Dong-Mei satt och mysade och lekte att "platerna" kom med sina platskepp. Jag sade till D. att här gällde det att bjuda in. Det gjorde han inte först, men sen sade han kom A.!
Och då apade Dong-Mei efter, gommm, gommm, me!
Det blev så bra, så jag kommer att vara en nöjd och glad mamma hela dagen.
(En halvtimme senare snodde A. Dong-Meis täcke - japp, en snart femåring snodde från tvååringen. Så jag kan ju förstå att att A. känner att hon är utanför ibland, för det bör hon väl vara om hon är en sån kompis. Men det är nog bättre at försöka jobba med inkludering av alla, även små A:n.)
lördag 13 augusti 2016
Överraskning
Vi åker hem från sommarstugan på morgonen, så jag är uppe tidigt och samlar ihop saker. Men vid sju, halvåtta ropar A. och vill att jag ska krypa ner hos henne en stund. Så gärna. Dels är det faktiskt skittråkigt att packa, dels är A. mjuk och varm och har rentvättat hår sedan kvällen före och luktar schampo. Vi pratar om ditt och datt. Plötsligt säger hon:
-Nu vet jag, målartejpen!!
- Jaa..?
-Den ligger i lådan längst ner! (Där alla mejslar och tejpar och färgpytsar och plastic padding ligger. Ingen överraskning. Och vi har inte pratat om någon potentiellt försvunnen målartejp heller.)
Man vet aldrig vad det blir med A.
-Nu vet jag, målartejpen!!
- Jaa..?
-Den ligger i lådan längst ner! (Där alla mejslar och tejpar och färgpytsar och plastic padding ligger. Ingen överraskning. Och vi har inte pratat om någon potentiellt försvunnen målartejp heller.)
Man vet aldrig vad det blir med A.
onsdag 10 augusti 2016
Mer kärlek från A.
-Mamma, säger A. när vi ligger i hennes säng och jag tror att hon har somnat.
-Mamma, jag älskar nästan D., men han skojar med mig ibland och jag tycker inte om det.
-Gör du inte?
-Jag kunde bli elva år än D. och då skulle jag vara storasyster, och jag gillar inte det.
Elva år än D. Nej, du A. jag följde inte med helt, nu igen. Men jag hoppas att du inte bara behöver nästan älska din bror. Jag vet att han retas. Men det gör syskon.
-Mamma, jag älskar nästan D., men han skojar med mig ibland och jag tycker inte om det.
-Gör du inte?
-Jag kunde bli elva år än D. och då skulle jag vara storasyster, och jag gillar inte det.
Elva år än D. Nej, du A. jag följde inte med helt, nu igen. Men jag hoppas att du inte bara behöver nästan älska din bror. Jag vet att han retas. Men det gör syskon.
torsdag 4 augusti 2016
Smart
Det här är ett inlägg i genren "mitt barn är väldigt smart". Den som tycker att sånt är tjatigt rekommenderas att hoppa över det här.
Jag gick och muttrade att jag hade tappat bort min bok. Var hade jag lagt den nu då?
Dong-Mei reste sig ur soffan och sade sitt gommm. Jag följde efter henne, och där, i sovrummet, låg boken, och det visste hon. Hur visste hon det? Och hur kunde hon fatta att det var den jag letade efter? Hur mycket koll har den här lilla människan som har varit här i inte ens ett år?
Det är läskigt. Men tänk att jag får vara med och se vad hon gör. Det har jag inte förtjänat.
Jag gick och muttrade att jag hade tappat bort min bok. Var hade jag lagt den nu då?
Dong-Mei reste sig ur soffan och sade sitt gommm. Jag följde efter henne, och där, i sovrummet, låg boken, och det visste hon. Hur visste hon det? Och hur kunde hon fatta att det var den jag letade efter? Hur mycket koll har den här lilla människan som har varit här i inte ens ett år?
Det är läskigt. Men tänk att jag får vara med och se vad hon gör. Det har jag inte förtjänat.
Snickarbyxor
Nu är Dong-Mei verkligen två år. Idag försökte jag få på henne ett par mörkblå jeanssnickisar med små broderade rugbybollar på av det schyssta retromärket Oshkosh. Det här nog ett av de få par kläder som är köpta till Dong-Mei och inte till syskon, bekantas barn eller annan.
Helt kassa brallor, om man frågar Dong-Mei.
-Nej ha! Nej ha!
Det var ju tydligt.
onsdag 3 augusti 2016
Match
-Har de nån relation från början? undrar en bekant. Tillräckligt mycket bekant för att jag ändå ska svara. Nej, de är syskon nu.
Men då har nån matchat bra, säger min bekant. De har något gemensamt.
Ja, det har de. Det kan mycket väl vara så att någon har matchat med avseende på utseende (nej, det tror jag väl ändå inte), ålder (ja, det har nån absolut gjort) och kanske karaktärsdrag (men det är ju svårt att veta vad det så småningom blir av en som är tre veckor vid matchningen).
Men det de har gemensamt är oss, min man och jag, och varandra. Normer, regler, rum, tid, minnen, händelser och sånger.
Jag tror att det är det som gör matchningen.
Men då har nån matchat bra, säger min bekant. De har något gemensamt.
Ja, det har de. Det kan mycket väl vara så att någon har matchat med avseende på utseende (nej, det tror jag väl ändå inte), ålder (ja, det har nån absolut gjort) och kanske karaktärsdrag (men det är ju svårt att veta vad det så småningom blir av en som är tre veckor vid matchningen).
Men det de har gemensamt är oss, min man och jag, och varandra. Normer, regler, rum, tid, minnen, händelser och sånger.
Jag tror att det är det som gör matchningen.
måndag 1 augusti 2016
Irritationsmoment numero due
Jag ber barnen städa sitt rum. Det mest uppenbara. Pappersremsorna på golvet, pärlorna på bordet.
Sen ska de ta på sig ytterkläder och skor. De står i hallen och är knöliga, irriterade, muckar med varandra och klagar, medan jag försöker packa ner det allra viktigaste. Pengar. Blöjor. Nycklar.
De har tråååkigt. Det är feeel.
Men ser man på, när jag går in i deras rum för att sno åt mig något, så är det fortfarande pappersremsor och pärlor överallt. D:s pyjamas slängd i badrummet, inte lagd i säng. En uppgift som jag tror att en snart åttaåring klarar utmärkt.
Varför klåda i hallen när det finns uppgifter att sköta?
Sen ska de ta på sig ytterkläder och skor. De står i hallen och är knöliga, irriterade, muckar med varandra och klagar, medan jag försöker packa ner det allra viktigaste. Pengar. Blöjor. Nycklar.
De har tråååkigt. Det är feeel.
Men ser man på, när jag går in i deras rum för att sno åt mig något, så är det fortfarande pappersremsor och pärlor överallt. D:s pyjamas slängd i badrummet, inte lagd i säng. En uppgift som jag tror att en snart åttaåring klarar utmärkt.
Varför klåda i hallen när det finns uppgifter att sköta?
Omfördelning
Livet, jag har en idé. Den handlar om omfördelning.
Just nu, när A. och D. har tröttnat på lediga dagar på bryggor, grillkorv, Sommarlov på teve, bad i för kallt väder, oändliga glasspauser och fikastunder i det gröna och därför börjat tjalla på varandra, gnabbas eller helt enkelt slåss lite, när tvättberget från alla utflykter växer, för att vi inte är inne, bara ute, när alla krukväxter dött, när Dong-Mei har kissat på golvet för att jag fick avstyra bråk innan jag fick på henne en ny blöja, när hon har hällt ut all tvål i badkaret, för att jag (min galning) lagade lite frukost, då längtar jag efter en enda liten timme för mig själv, kanske på café, men hellre nånstans där det är helt tyst.
En bok, en kopp te, kanske lite citronkaka till det. Bara det.
Och så vet jag, att när jag sitter på hemmet med min bok, min kopp te och min citronkaka (inte hembakt, kletig ur plast, men ändå), då kommer jag att längta efter att D. eller A. eller Dong-Mei ska komma på besök, bara en timme. Och röra runt i mina byrålådor på hemmet, kissa lite på mattan, spilla lite saft i min teve.
Så, livet, kan vi byta en timme nu mot en timme sen?
Just nu, när A. och D. har tröttnat på lediga dagar på bryggor, grillkorv, Sommarlov på teve, bad i för kallt väder, oändliga glasspauser och fikastunder i det gröna och därför börjat tjalla på varandra, gnabbas eller helt enkelt slåss lite, när tvättberget från alla utflykter växer, för att vi inte är inne, bara ute, när alla krukväxter dött, när Dong-Mei har kissat på golvet för att jag fick avstyra bråk innan jag fick på henne en ny blöja, när hon har hällt ut all tvål i badkaret, för att jag (min galning) lagade lite frukost, då längtar jag efter en enda liten timme för mig själv, kanske på café, men hellre nånstans där det är helt tyst.
En bok, en kopp te, kanske lite citronkaka till det. Bara det.
Och så vet jag, att när jag sitter på hemmet med min bok, min kopp te och min citronkaka (inte hembakt, kletig ur plast, men ändå), då kommer jag att längta efter att D. eller A. eller Dong-Mei ska komma på besök, bara en timme. Och röra runt i mina byrålådor på hemmet, kissa lite på mattan, spilla lite saft i min teve.
Så, livet, kan vi byta en timme nu mot en timme sen?
lördag 30 juli 2016
Inte bra
Dong-Mei undersöker släktingar med leksaksdoktorsgrejor. Jag visste inte att hon kunde leka med sånt, vem har lärt henne det?
Hon lyssnade på hjärtan och gav sedan domen:
-Inte bla.
Ingen var frisk. Oavsett undersökning var det inte bla.
Hon har annars inte genomgått så mycket medicinska tester själv, inte med mig i alla fall. Och i den mån det har varit inte bla (inälvsparasit, vad ska man inte stå ut med), så var det ju jag som fick beskedet på telefon, inte hon. Dessutom mådde hon prima, parasiter till trots.
Fast nu har hon snuva och lite feber och pekar på öronen och säger onn. Jag har provtryckt dem några gånger när hon inte är beredd för att se om det är något som gör ont hela tiden, och hon gillar det inte, så jag är rädd att det är inte bla i hennes förtjusande små öron. Vi hoppas på bättring.
Hon lyssnade på hjärtan och gav sedan domen:
-Inte bla.
Ingen var frisk. Oavsett undersökning var det inte bla.
Hon har annars inte genomgått så mycket medicinska tester själv, inte med mig i alla fall. Och i den mån det har varit inte bla (inälvsparasit, vad ska man inte stå ut med), så var det ju jag som fick beskedet på telefon, inte hon. Dessutom mådde hon prima, parasiter till trots.
Fast nu har hon snuva och lite feber och pekar på öronen och säger onn. Jag har provtryckt dem några gånger när hon inte är beredd för att se om det är något som gör ont hela tiden, och hon gillar det inte, så jag är rädd att det är inte bla i hennes förtjusande små öron. Vi hoppas på bättring.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)