Provokation

Så bra, idag åt Dong-Mei både välling och en pepparkaka till frukost. Då är hon nog bättre. Så då kan vi nog sluta med fjäskdieten.

Men om blåsorna i Dong-Meis mun är bättre så verkar det som om D., åtta år, har fått nån sorts giftblåsor á la huggorm i sin mun. Han kan inte säga snälla saker med sin mun längre. Han kan inte vara trevlig. Det är som om han var besatt eller hade en sjukdom. Som en tonåring utan kontroll på kropp och känslor.

Mina ögons ljus och mitt hjärtas sång är förvandlad till en vandrande förolämpningsmaskin, som kräver att få min telefon när han och pappa ska promenera till skolan, så att han kan spela pokemon go. Han gör inget, nada, av det vi ber honom om. Typ lägga pyjamasen i sängen, plocka upp pappersspill på golvet under sitt skrivbord. Han sjunger högt och gällt (han är gosskorist, så tro mig, han kan sjunga fint) för att störa alla. Han är på toaletten i tio minuter när han borde ha gått för två minuter sedan för att hinna. Han segar. Han provocerar. Han får utbrott.

D. tyckte att det var jobbigt när vi hämtade Dong-Mei i Taiwan förra hösten. Det var lätt att förstå. Men det här? Vad gäller det?

Vet nån om åttaåringar ska vara extra otrevliga?