Ska det vara så här, att tiden rusar på? dagr och veckor försvinner in i månader och år. Snart flyttar D. ut.
Nej, han är 14. Men om fem år kanske. Vad gjorde vi för fem år senda, som jömförelse i tid? För fem år sedan planerade vi just för att flytta till Stockholm. Vi bodde på hotell och D. fick göra sångprov för musikklass. Han hatade det. Under tiden gick jag med Dong-Mei och A. på Nordiksa museéet.
Det har i och för sig hänt mycket på fem år också. Vi flyttade till Stockholm, packade ner hela alltet och körde massor av gånger en flyttbil upp. Fixade ett litet hus. Bodde i två år. Pckade ihop det hela och körde tillbaka det, lika många gånger, men lite trevligare. Vi körde långsammare och gjorde utflykter. Det var covid.
Sen var det covid i Göteborg. Sen tog covid slut. Sen blev det krig. Jag pendlar. D. gick från liten plutt till stor. Dong-mei från nästan bebis till rejält barn. A. från liten skolvägrare till estet.
Så det är inte det att inget händer. Det är bara det att så mycket händer och får plats, men tiden verkar ändå flyga och jag vill hindra den.
Vissa nätter sover Dong-Mei hos mig. Hennes lilla hand i min, och hennes tunga huvud mot min axel. Men hon sover ju själv också. A. drömmer aldrig mardrömmar. När hon gör det en gång om året blir jag glad, för hon kryper ner hos mig då. Fast bara i tio minuter, sen är rädslan borta och hon går tillbaka till sin säng.
Men det är dumt att ägna all tid med dem åt att älta en framtid utan dem. Slöseri.
