Internationell, eller transnationell, adoption är på väg att ta slut, är det inte så? Svt gör program om stulna barn i Chile. En utredning kommer, den omfattar många länder, ända fram till nu. Pengar har styrt många adoptioner. Och barn har stulits, mödrar lurats.
Organisation efter organisation i Sverige läggs ner. Det är för att färre ansöker om att få adotpera. Jag vet inte om det låter riktigt sant. Det blev ju svårare och svårare att FÅ adotpera. Vi märkte det, vart tredje år, med våra barn. Fler papper, fler krav, fler resor, fler intyg, mer pengar. För massor av människor går ju inte det.
Snart är alla adoptioner i Sverige knutna till Adoptionscentrum, samtidigt som Adoptionscentrum är ikraftigt blåsväder, ganska välförtjänt ser det ut som. Man måste ha koll på varifrån barnen kommer.
Vuxna människor har inte rätt till barn. Det är ganska grymt, men sant. Men barn har fortfarande rätt till föräldrar. Om det inte sker adoptioner så blir massor av barn kvar på barnhem eller i tillfälliga lösningar permanent. De blir ingens barn. De blir kvar i sin kultur (fast vad betyder det?), sitt land, sitt språk, sin mat. Men de missar att vara den som två eller en eller flera vuxna går tidigare från jobbet och kör tjugofem mil för att inte missa när hen har avslutning på godesjursjudon, när hen lär sig simma tre simtag med tårna i botten, eller när hen redovisar sitt konstprojekt på förskolan. Det är ganska mycket kärlek att gå miste om för ett barn.
Jag önskar att alla barn fick ett tryggt hem nära där de föddes. Med möjlighet att återknyta till det första hemmet under trygga omständigheter om det ordnar upp sig där. Men nu funkar det ju sällan så. Det funkar inte så i Sverige heller. I Sverige dog Lilla Hjärtat.
Så jag tycker fortfarande att adoption är bra, förutsatt att alternativen är dåliga. Nu kommer våra barn att vara bland de sista som kommer till Sverige. Det kommer att bli konstigt at vara adopterad. Det är synd för vår familj på ett särskilt sätt. Och det är synd för barn som inte blir någons barn.
