Hela kvällen försökte jag packa, medan Dong-Mei gör som hon alltid gör: Ju tröttare hon är desto mer pratar hon och liksom växlar upp. Ingen hinner med henne i svängarna.
Jag strök det som skulle ner i väskan. Kanske lyssnade jag inte precis hela tiden, och kanske vet jag knappt vad jag svarade heller. Men det här var vad som sades:
Dong-Mei: -Jag blir i alla fall trött i händerna!
Mamman:- Ja, jaha, ja, jag är så trött nu så jag tror att jag ... kapsejsar.
Dong-Mei: -Och trött i fötterna! Kapsejsar, vad betyder det?
Mamman: -Det är när man går under med ett skepp.
Dong-Mei: -Har du ett skepp, mamma?
Mamman: -Eh, ja. Ja, det kanske jag har.
Dong-Mei: -Menar du ett skepp inombords?
Mamman: -Ja... ja, det gör jag.
Dong-Mei:- Jaja. Jag fattar ingenting.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar