Kärlek och tunnbröd

A. känner sig igenom livet. Igår var det synd om någon på teve. 

-Åh, säger A. Jag skulle bara vilja krama honom!

D. skriver uppsats om sina luciatåg. Den går ut på hur dags väckarklockan ringde, vad han därefter åt till frukost (tunnbröd och päronyoghurt) och vilken placering i ledet han hade. Inte en känsla i sikte.

Man kunde tro att man blir en bättre förälder av att ha flera barn. Men ingen kunskap om barn kan generaliseras. Varenda en av dem är hels sin egen.

Prydnadskål

Dong-Mei och jag går över Medborgarplatsen. Hon pekar på en plantering i en stor cementkruka. Och fortfarande är B bättre än P. Hon pekar:

-Det där är Brydnadskål!

Japp. Bra att veta. Lite detaljnivå, men bra att veta.

Lång tid

Läggdags.

-Har du kissat, Dong-Mei?

-Ja!

- När då?

- I förrgår.

För länge sedan, Dong-Mei. Det blir en kiss till innan du får krypa till kojs.

Sten, sax, klo

Dong-Mei och jag leker sten, sax påse. Hon gör mest sax, och det gör det ju lättare för mig att inte vinna för mycket.

Men rätt som det är gör hon varken sten eller sax eller påse. Hon kröker fingrarna till något annat.

-Dong-Mei, vad är det där? frågar jag
-Det är en klo. Den river alla andra.

Smart. Klon.

A. är som hon är. Det är det som gör henne till vårt märvärdigaste och intressantaste och underbaraste barn.

Varje morgon spelar hennes lärare lugn musik och så får barnen sitta och läsa. Inte så kul för A. antagligen, för hon kan inte läsa. Eller nästan, nu men inte tillräckligt för att det ska vara nån större poäng att sitta där med musik och mysläsa.

Men det fanns tydligen fler problem:

-Det går inte att läsa när fröken har på musik.
-Nehej?
-Nä, för då börjar jag sjunga.

Liksom av sig själv.

Att finnas

Alltså, finns barn bara för att vuxna ska bli så himla lyckliga av dem?

Det känns ju som ett konstigt skäl att finnas - för att ens föräldrar ska känna att de hade mest tur i hela världen.

Jag petade lite på Dong-Meis öra i morse. Det är fortfarande mjukt, vuxnas öron blir hårda med tiden. Men hennes: mjukt och varmt och så doften av sovande barn.

Det kan inte finnas nåt bättre någon stans än de där öronen.

Tänka

Dong-Mei satt med en trasig pryl i handen.

-Men, Dong-Mei, sa jag, har du gjort sönder den?

Jag kunde se hur en lång rad undanflykter passerade genom Dong-Meis mycket välfungerande hjärna. Hur skulle hon ta sig ur det här?

Kanske säga att den redan var trasig? Nej, hon bedömde att vi visste att den nyss var hel.
Kanske säga att det inte var hon? Nej, hon var tagen på ganska bar gärning, det skulle inte heller funka.
Men det här då (och hon säger hellre d än t, fortfarande):

-Jag dror den var lite sliten ...

Inte riktigt hennes fel ändå, alltså. Hon kan tänka, det är bra.

Lydnad

Dong-Mei fick idag i slutet av dagen på dagis redogöra för om hon tillhörde den grupp av barns "som lydde" eller den grupp av barn som "inte lydde".

Okej. Inte det mest pedagogiska jag har hört talas om. Antingen lär hon och de andra som hör till gruppen som inte lyder att de är dåliga. Hur hjälper det? Eller så lär de sig att de inte lyder och då behöver de ju aldrig lyda, eftersom det redan är fastslaget att hon är en sån som inte lyder.

Man måste inte lyda alltid. Men jag fattar att Dong-Mei är lite mer än ett heltidsjobb för en dagmamma. Det tycker jag också. Hon är jobbig. Festlig, smart, knasig, full av idéer, men inte direkt lätt att sköta om.

Nåja. Eftersom det knappast är bättre på ett jättedagis med hundrafemtio barn på en pedagog så är det den barnomsorg hon har nu som gäller. Istället försökte jag kompensera genom att säga att jag tycker att hon är bra. Det spelar ingen roll om andra säger att hon gör fel. Jag och pappa kommer alltid att älska henne.

Jag provade lite fler samtal:

-Ibland är man lydig, ibland inte, det kan vara olika. Man är inte alltid samma. Ibland är man arg, ibland glad.

Dong-Mei hade fattat:

-Ja, och ibland är man mitt emellan.

Precis.

Sen tror jag inte att det funkar att säga till barn att man kan vara lydig ibland, olydig ibland, att olydnad också är värdefullt och allt möjligt. Det är ju om de känner sig dömda eller bedömda som är problemet. Man kan inte skademinimera via intellektuellt arbete.

Dong-Mei lyder inte. Verkligen inte. Men hon är en sköning. Jag hoppas att fler ser det. Också.

Skador

Dong-Mei redogör för handlingen i Disneyfilmen Trassel. Rapunzels pojkvän blir dödad av den elaka styvmoderns kniv.

-Han får ett så här, säger hon och pekar på magen. Som jag! Men mitt är högt upp, så jag dog inte, säger hon och pekar på sitt lilla lilla ärr som hon fick när hon repade upp lite skinn på styret på trehjulingen. Inte den typ av skada man tar till akuten, så kan man säga.

Nej, tur at den lilla skadan inte tog så illa, Dong-Mei. Men jag tror inte att det var skadans placering som var avgörande.

Utanför

Dong-Mei blir rasande över en orättvisa som bygger på att de två äldre syskon får varsin glass av en utomstående och Dong-Mei missar chansen. Hon får en chokladbit av mig som tröst, men det räcker inte. Hon marscherar ut ur rummet och smäller igen dörren till sitt rum.

Vi andra fortsätter med mer glass, som vi har köpt. Dong-Mei inser att hon missar. Allt.

Hon kommer tillbaka in i köket.

-Det känns som att jag är utanför! säger hon anklagade.

Och det är hon ju, eftersom hon själv tågade ut. Men fyraåringar är så söta att de inte har nån stolthet alls.

Något gemensamt

Vi är ju nya i stan och på jobbet, dagis, skolan.

Så nu finns det nya personer som kan fråga oss om barnen är adopterade.

Det hände häromdagen.

-Är de adopterade?

(Ja, JA, JAHH, vad ser det ut som?!)

Men: då sa frågeställaren så här:

-Vi har en nioåring hemma, från Korea. Och två småsyskon. De kom med ivf. Men ni har adopterat TRE alltså?!
-Ja, jo, sade jag. Det blev lite mycket ibland.

Hon sänkte rösten:

-Man kunde bli tokig. Och alla pengar det har kostat, det kan man ju inte ens säga till nån som inte vet. Först trehundratusen och sen femtio, och så femtio till.

Jag vet. Det spelar viss roll. Det betyder att vi inte kan köpa ett stort och snajdigt hus i Stockholm. Vi verkar också vara ekonomiska slarvrar, ingen bank skulle fatta hur man kan ha så lite besparingar, trots att man har jobb och verkar pålitlig och tråkig.

Men mamman och jag var överens om att det gjorde - ingenting. Det är en erfarenhet vi delar med ganska få. Och som genast gör att vi hör ihop litegrann.

Syskonkärlek

Eftersom min man och Dong-Mei inte var hemma sov A. och D. i vår säng. Morgonen efter hade A. samlat ihop D:s gosedjur och bar över dem till hans rum. Hon gjorde det så gulligt med söt nalleröst, att D., som är svårflörtad, faktiskt log.

-Här D., sade hon, ser du att jag visst tycker om dig jättemycket!

Men det hade ju varit för bra. Så hon lade till:

-Ibland. Och ibland inte.

Rädd

Dong-Mei och hennes syskon ser på film på Barnkanalen. Den är lite för otäck för henne.

-Men se inte på den, då! säger D. och jag samtidigt.
-Den är lite för läskig, men den är så spännande! säger Dong-Mei.
-Följ med mig ut i köket istället, säger jag.
-Nej, då missar jag, den är spännande!

Men så kom jag på lösningen.

-Håll D. eller A. i handen då, om du är rädd.

A. sträckte genast upp en hand från sin position på golvet framför teven till Dong-Mei i soffan. Och Dong-Mei rann ner från soffan och tog A:s hand.

Man får minnas att de är varandras trygghet också, när de bankar leksaker i huvudet på varann. Det är  mest Dong-Mei som står för det. Och så är hon så liten att hon behöver en hand framför Barnkanalen.

Inte stula

Sje-ljudet är svårt. Man kan säga h istället. För då kan man dela med sig av denna livsvisdom:

-Man ska in hhhäla. Och inte stula.

Nej, det ska man inte.

Kommer hon snart att säga allt helt rätt? Det vill jag inte.

Någon här? Ja, jag.

Antagligen läser precis ingen det här längre. Men själva poängen är, som jag har fattat när jag har skrivit, inte att någon läser. Poängen är att jag sparar Dong-Meis barndom. Mycket bättre än på alla andra sätt jag har försökt spara på barndomar.

Och jag har provat.

Listor över ord de erövrar.

Brev till dem i framtiden.

Dagar jag har skrivit ner så noga jag har kunnat.

Men inget funkar. Utom det här. Här skriver jag.

Så nu kör jag igen.

Det är fullt möjligt att jag verkligen har förstört dem med flytten. Men de har det inte så illa. Värst är det förra älskade A., precis som vi trodde. Hon går inte på en kull musikklass, hon är inte så liten som Dong-Mei, och hon har hamnat i en STOR klass. Jätteduktiga lärare. Men för många barn.

Men hon har det inte dåligt. Kanske är jag inte så dålig, ändå.

Kanske är jag en okej chef i Elsas gäng.

Jag skriver vidare. Nu från Stockholm.

Dålig morsa

A. vägrade gå till skolan i morse, för igår vad D. hemma. D. var sjuk, det är inte A, inte så värst. Men förklara det för en irrationellt men ovanligt kärleksfull unge.

Som skäl för att inte vilja gå till skolan anförde A. att hon kunde börja blöda näsblod, för det gjorde hon faktiskt igår. Ingen fick se hennes näsblod.

Dong-Mei är gränslös. Andra säger charmig, men gränslös är hon.

D. finns det säkert något skäl att oroa sig för också, jag kommer bara inte ihåg vilket just nu. Jo, kanske något med hur han relaterar till jämnåriga. Kan han skaffa, "skaffa" vänner, eller måste de skaffa honom?

Orsaken bakom alla dessa problem: mamman.

Såklart.

Misslyckad.

Vi nöper vidare

-Mamma, tio meter, är det kallt?

Farligt

Och medan jag skrev inlägget om ketchupen, som tog kanske en halv minut att skriva, så fräste det till i köket. Ketchupen skulle vara till pyttipanna. Och så låg det några ägg på diskbänken.

Det var Dong -Mei som hade klättrat upp och knäckt ett av äggen i pannan. Det stektes fint.

Det finns inget denna kompetenta treåring inte kan göra. Men lite vådligt är det.

Ketchupeffekten

Jag (muttrar in i kylskåpet):-Men jag köpte ju ketchup..?

Dong-Mei:- Ja, och poff! så var den borta!

Hjärta

A. kommer springande från teven där hon har tittat på Sagan om Ylvania.  Hon har sprungit så fort att hon är andfådd och pratar för fort och osammanhängande. Programledarylva har tydligen fått ett meddelande från någon på en annan planet. Någon som är ensam och, enligt A. inte har "något syskon, kusin eller kompis".

-Får jag, får jag, får jag skriva en lapp och skicka till Ylva?
-En lapp? Vad ska det stå?
-Att jag kan vara kompis! Han var helt ensam, han hade inte någon kompis!
-Tyckte du synd om honom?
- Ja! Jag kan vara hans kompis!

Hon har ett hjärta av guld, den tösen. Det har hon inte fått av mig, det har hon, som Emil, av sin godhet.

Knäskada

Dong-Mei pekar på sitt knä.

-Jag har ont på mitt knä, säger hon.
-Vad har du gjort då? frågar jag.
-Jag vet inte.
-Du kan ha ramlat och slagit dig, säger jag.

Dong-Mei tänker, ser riktigt eftertänksam ut.

-Du har nog rätt, säger hon.

Det är härligt att under en kort tid av sina barns liv verka som en riktigt listig problem solver.

Inget konstigt

Var på fest med barnen.

Inte en enda konstig kommentar om barnen. Om att de är lika oss eller inte lika oss. Om att de är syskon eller inte. Om att det är på något visst sätt med något. Om nåns kusin som inte kunde få barn. Om nån annans kusin som adopterade med sen fick egna barn. Om nån kusins adoptivbarn som hittade sin riktiga mamma. Elle helt enkelt nån som sett på Spårlöst på teve och därför tror sig veta mer om adoption än t.ex. jag. Av något skäl.

Inget. Det var konstigt.

Finns det familjer som har det så här jämt?

Treårstrots, trots allt

Jag är en mamma som kan bli arg. Väldigt arg. Men det där som folk säger om att deras barn tar fram ilska och känslor i dem som de inte trodde fanns, det har jag inte upplevt. Hade jag inte upplevt. Jag trodde ett tag att det faktum att jag blir arg liksom kanske vaccinerade mig mot de där avgrundskänslorna.

Jag har också tänkt att man inte kan låta sig provoceras av en treåring. Det är att förlora. Treåringars provokationer får man bara stå över.

Så tänkte jag med mitt första barn och mitt andra barn.

Men för att jag skulle få äta en bit humble pie: enter Dong-Mei. Sen Dong-Mei började trotsa har det trotsats något fullständigt fenomenalt. Hon skriker och stampar med sitt arga högerben i golvet. Knyter de fina nävarna och har dem rätt ned mot marken. Hon slår till en med en ganska effektiv höger.

Och jag blir rasande på ett helt nytt sätt. Inte arg och skrikig. Avgrundsarg. Så här kan man säga: The kid annoys the everliving f*** out of me.

Och det är väl utmärkt så. Då får jag uppleva den föräldrakänslan också. Man vill ju inte bli utan.

Det var alltså inte så att jag hade hittat vaccinet mot avgrunder. Har hade bara råkat få två mycket behändiga barn (nåja, de har ju en del talanger de med) innan jag fick ett som trotsar ordentligt.

Men jobba på, Dong-Mei. Jag lovar att stå ut med avgrunder också, bara jag ibland får pussa på dina ögonlock när du sover.

Älskat dem i tusen år

Den där dagen när man får sina adopterade barn är ju fin. Men kanske inte för barnet som ju rimligtvis är jätterädd. Därför är den kanske inte så fin för föräldrarna heller, när man får lite distans till den. Ser jag pop bilder från en dagen nu, ser jag en mycket, mycket ledsen Dong-Mei. Läser jag vad jag skrev den dagen säger jag också att det faktiskt inte är kul, att det är förknippat med sorg, för alla inblandade.

Jag följder en amerikansk familj på Insta och man ser att deras nya dotter Mila är rädd, kanske inte när hon får sin mamma och pappa, men hon blir livrädd för sina nya syskon på flygplatsen på hemvägen. Kolla in henne här: https://www.youtube.com/watch?v=GSgU27ryrLc

Men sen blir det bra, det är jag ganska säker på. Hon har fått familj, och det hade hon knappast fått i Kina, för hon har Downs syndrom. Och är så himla söt.

I alla fall. I bakgrunden, när förtjusande Mila får sin familj, spelas Christina Perrys A Thousand years.

I've loved you for a thousand years, I'll love you for a thousand more.

Så är det att adoptera. Vi älskade dem innan de kom. Först i teorin, men sedan längtade vi efter och älskade den lilla person som fanns på bild. Som vi läste om. Nya bilder varje månad. Vi såg dem växa. När de kom var det bara att stoppa in ett barn i den där färdiga kärleken.

Det låter som att jag hittar på eller rationaliserar. Men det gör jag inte. Jag blir arg på trotsiga Dong-Mei, argare än jag någonsin blivit på nån, men jag har älskat henne mycket länge.

Frågan är: hade jag älskat ett barn jag fött for a thousand years? Först tänker jag att det klart att jag hade. Men sen kommer jag på att jag inte är helt utan erfarenheter från det som på Familjeliv kallas "bebisverkstaden", och jag älskade inte något barn for a thousands years då. Det gjorde jag inte. Det är inte samma sak.

Så alla som förklarar för mig att adoption och biologiska barn är samma sak: nej, det är det inte. Och alla som förklarar för mig att adoption ändå aldrig kan bli samma sak som ett riktigt barn: you're darn right it isn't.

De här tre (och den som inte kom): de tre, de fyra faktiskt, älskade jag for a thousand years. Och alla fyra for a thousand more.

Mäta ångest

Dong-Mei klättrar upp bakom mig på stolen. Hon har någon sorts pinne i handen och ska nöpa mig. Mäta heter nöpa. Fortfarande. Förtjusande.

Hon måttar med pinnegrejen och så säger hon:

-Du är ...

Jag förväntar mig "tio kronor" eller "sura meter". Nej.

-Du är förkrossad!

(Det är jag nästan av ångest över den här flytten, men jag brukar nog inte använda det ordet.)

Ansvar

D. och A. underkänner Dong-Meis roll i rolleken de leker. Jag ber dem att låta henne leka som hon vill.

A: -Men mamma! Dong-Mei vill altid vara katt eller bäbis och D. och jag kan faktiskt inte ta så mycket ansvar om henne!

Människor

Dong-Mei: -Ja!! Vi klär ut oss! Till människor!

Ångest och glasögon (av plast)

Tystnaden på bloggen beror på att den här adoptivmamman ska flytta med sina barn och sin man och är orolig att hon därmed förstör dem. Jag har alltså heltidsångest. Inte så konstruktivt. Inte hjälper det någon heller.

I alla fall: barnen tycks fortfarande tro att jag är en auktoritet. Det slår mig ibland att de verkligen tror att jag kan fixa grejer.

Idag kom DOng.Mei springande till mig i köket och meddelade:

-Mamma! D. slängde glasögon som var gjorda av plast (japp, jag fick all denna information) på A:s fooot!

Sedan sprang hon in till sin syskon igenoch meddelade:-Jag sade till mamma!

Som om jag skulle kunna ställa till rätta det orättvisa att glasögonkastning.

Jag är en helt vanlig person. Knappt. Upptagen som jag är med att älta flytt.

Ändå anses jag vara kompetent chef.

Adrienne

Maken, en aning mer rojalistiskt lagd än jag, konstaterade att den nya prinsessan hade fått sina namn.

-Jag tror hon skulle heta ... Citadell?
-Adrienne, tror jag, sa jag.

Det är inte bara Dong-Mei som kommer att behöva bokstavera ditt namn. Hon är i gott sällskap. I kungligt sällskap, i alla fall.

Katapultsoppa

Dong-Mei lagade katapultsoppa. Eller kackapultsoppa, kanske. Det slamrade mycket med kastrullen och vispen och träbocken som låg i.

-Vad är det i soppan? undrade jag.
-Det är kottar, kackapult, vatten, blåbär och sånt, svarade Dong-Mei redigt, som om hon faktiskt redogjorde för ett riktigt recept.

Jag gillar att det tydligen finns en tydlig relation mellan ingredienserna: kottar, katapult, vatten, blåbär och sånt. Sånt? Som t.ex. vaddå?

Censur

-Nej, sade maken. Det här kan du inte blogga om.
-Har vi censur i familjen? frågade jag.

Nej, det har vi inte, och så här var det:

Dong-Mei satt i mitt knä och undrade om hon skulle få större bröst. Hennes var så små. Jag sade att de skulle bli större med tiden.

-Bra. För då kan jag ta en kniv och skära dem i bitar, som fruktsallad.

Jag vet, det låter inte som hon har en så lycklig barndom. Men jag tror mest att hon associerade till äpplen och sånt. Hon har inte upplevt något som skulle föranleda oro.

För alltid

Trots rå Göteborgskyla gick jag och Dong-Mei till lekplatsen i morse. Där finns ett skepp och gungor. När hon hade gungat en stund sade ho:

-Nu ska jag gå till mitt hepp, och reser bort för alltid!

-Åh nej, sade jag, med i leken, inte för alltid väl?

Sen tänkte jag, liksom förutsättningslöst, på hur hemskt det skulle vara om hon försvann från mig för alltid. Och så, som en spark i magen, kom jag på att just hon försvann ju för alltid från en annan mamma för några år sedan.

Jag måste sätta ihop massa foton och skicka en fotobok och filmer så att den mamman får se att hennes flicka inte är borta för alltid. Hon finns någon annan stans, hon mår bra, hon ska till ett låtsashepp och resa bort, hon pratar, hon leker. 

Hon är någon annans också. För alltid.

Stress

Varje morgon och varje kväll häver Dong-Mei i sig sin flaska välling. Varje morgon och varje kväll säger hon att hon har fått ont i magen. Och varje morgon och varje kväll ber jag henne ta det lite lugnt, och säger att det inte är bråttom att dricka upp.

Nu har hon fattat, men hon tänker inte göra något åt det tror jag.

-Jag har ont i magen. Jag tror att jag har stressat med vällingen igen.

Faser

Jag har varit bortrest och kommer hem på lördag morgon.

-Jaha, nu kommer du hem och tjatar ihjäl alla, säger D. surt.

Kanske måste jag sluta tjata? Men det visade sig att jag tydligen mest tjatar om att det är kallt i lägenheten, inte på någon. Men ändå. Kanske ska dra ner på det. Fast en kompis till mig säger att barn som ska fylla sex år och tio år plötligt blir hemska. De rår inte för det. Man ska tänka att de har en skylt på pannan som lyder: Ursäkta röran, vi bygger om. Det är en stor utvecklingsfas. Jag hoppas på det.

Y. är vänligare. Ingen fas där. Hon placerar högtidligt ett litet klistermärke på mina jeans, som en utmärkelse, och säger:

-Du är väldigt bra.

Det kändes lite bättre. Två minuter senare krävde hon att jag skulle tilltala henne med ers höghet, för hon är prinsessa.

Tiokompisar

A. har gått igenom tiokompisar i förskoleklassen. Hon har absolut fattat det här med kompisar. Tio-delen, maybe not so much. Det går ut på att om man får för många ska man dela med sig. Det känns som en regel man ofta kan hålla sig till i förskoleklass, men den har kanske i så mycket med matte att göra.

Vi övar lite på tiokompisar över middagens potatismos.

-Om man har nio då, säger jag, vem fattas då?

-Tiokompisen!

Ja. Jo.

Slipping through my fingers

Jag har alltid haft Abbas Slipping thorugh my fingers som en sorts varning. Det gäller att ta vara på den här tiden med barnen.

Eftersom Elsas gäng funderar på Stockholmsflytt har vi frågat nästan alla vi känner om input. Är det farligt för barn att flytta? Hur ska man tänka?

Det bästa tipset vi fick var det här: Tänk på att barn är små väldigt kort tid. De är snart borta. De beslut ni fattar ska göra att ni inte missar tid med barnen.

I stort sett har Abbas varningsklocka varit bra och jag ångrar inte att jag har prioriterat annat än barnen, för det har jag inte. Vi är med dem jämt. De har aldrig barnvakt om det inte är nån sorts krock med våra jobb och det är det sällan. D. har i sina nio år aldrig sovit utan åtminstone en av sina föräldrar förutom i åtta nätter, när min man och jag var i Taiwan och råddade inför adoptionen av Dong-Mei.

Frågan är om det innehade varit bra med lite mer barnvakt, tror inte alls att barn far illa av det heller. Det är nog mest jag som i varje ögonblick helst väljer att vara med dem.

Men nu är framtiden redan här. D. har blivit stor och slippar redan through my fingers. Inatt sov han över hos sin kompis på deras sommarställe. Det är ju väldigt roligt. Jag fick ett glass sms på morgonen med svar på min fråga om han hade sovit gott. Jaaa! Det hade han.

En liten liten självisk del av mig önskade nog att D. skulle ringa klockan halv tolv och att vi skulle få köra och hämta honom, åtta mil dit och åtta mil hem. Men nej. Det behövdes inte. Min man påstår i och för sig att det inte innebär att han inte behöver mig alls, som jag nu tror.

Vokabulär

När jag ligger och pratar med D. i sängen säger han att han tycker att en figur i en bok är lite kuslig. Jag säger att jag aldrig har använt det ordet, hur har han lärt sig det?

-Mamma! Jag har jättestort ordförråd. Jag bara säger inte alla orden hela tiden.

Bra med självförtroende.

Insikt

Jag har en bild av barnen på jobbet. När jag ser dem så tänker jag att just de där tre vill jag ha i famnen, helst hela tiden. Och så tänker jag på hur mycket jag vill vill vill ha dem.

Och då kommer jag på det här. De vill inte ha mig lika mycket. De behöver mig för de är barn och behöver en vuxen, och de älskar mig. Men på det sättet som jag älskar dem älskar de inte mig, för de är mina barn och det är barnen man älskar sådär, inte sina föräldrar.

Orättvist. Lite hemskt. Men bra, förstås.

För de ska ju vidare utan mig. Jag, däremot, ska ingenstans nånsin utan dem i första rummet.

Överdos

Kanske kramade jag Dong-Mei lite för länge. Hon är så varm och mjuk och luktar så gott, och sista bebisen, nåja hon är tre, är hon ju, så här gäller det att samla på sig allt detta ljuvliga innan det är slut forever.

Fast det kan bli för mycket, kanske.

-Jag är inte ditt gossedjur! sade hon i morse.

Får nog dra ner lite på snuffandet. Eller passa på när hon sover eller nåt.

Pärla

A. har länge kämpat med en pärlplatta. Hon hade en mall och var så omsorgsfull och noggrann. Svårt var det också. Jag har hjälpt henne lite, och det är väldigt många väldigt lika nyanser av färger som inte har något namn. Rosabeige, ljust gulbrun, gulvit utan glitter.

När hon bara hade några få rader kvar att lägga ville hon visa det för mig och balanserade ut pärlplattan. Då kom Dong-Mei in i rummet. I D:s och A:s rum, som hon inte får gå in i utan att var inbjuden. Men hon sprang  in och krockade med A. Pärlorna flög över hela golvet och en stolt A. förvandlades till en förkrossad A.

Hon grät så att hon ylade och inte kunde berätta vad som hade hänt. Fast det såg man ju ändå.

Så: igår kväll lade jag en pärlplatta. Det tog väldigt lång tid. Men nu är den klar och jag har strukit den på båda sidor. Nu kan A. vara stolt igen.

Babybjörn

Dong-Mei vill ha "en sån där som nallen har sina små barn i".

Det tog lång tid för mig att fatta.

-Som man sitter i?
-Ja!
-Babybjörn?
-Ja!

Naturligtvis.

Bad, bad adoptivmamma

Elsas gäng, a.k.a. Dong-Meis gäng, var på vintersemester.

Vi, eller mest mamman, hade en riktigt usel dag. Ungarna tjoade, bråkade och härmades och lite annat blandat ohyfsat i baksätet, och när mamman skällde backade hon in i en snödriva. Det tog 45 minuter att gräva fram bilen och det krävdes tre spadar, grus och ett spett för att komma iväg.

Sedan var mamman irriterad av andra skäl också. Och när då Dong-Mei vägrade stå på sina skidor för att hon inte hade lust utan sprattlade, så att mamman upprepade gånger, svettig och eländig, fick lyfta upp henne, så fräste mamman: -Men skärp dig, stå på benen.

De som hörde på kan mycket väl ha trott att den här galna morsan krävde av en treåring att hon skulle kunna åka skidor. Så var alltså inte fallet. Mamman krävde bara att treåringen inte upprepade gånger skulle sursätta sig, så att mamman inte kunde forsla sina andra två barn upp till liften, där de ville åka skidor i stora backen. Samtidigt som hon hade en jacka, och två par barnslalomskidor på axeln.

När mamman stånkade runt sin obstruerande treåring och fyra slalomskidor, med slalomskidor på sina egna ben, kom sexåringen förbi och valde att dra ur sig följande replik:

-Men varför är du så långsam, mamma, du slösar faktiskt bort skiddagen!

så blev mamman väldigt arg, och krävde att sexåringen förklarade hur hon kunde vara så otacksam och oförskämd. Vilket nog kan ingå i normal uppfostran: man får faktiskt försöka se till helheten även om man är sex år och att fyra skidor och en treåring gör även en mamma lite långsam, det få man försöka fatta. Kanske kan man överväga att bära sina skidor själv, till exempel.

Men då kom ändå tanken: folk ser att jag är arg. De tror att jag inte kan hantera mina barn, och de tror att det beror på att jag är adoptivmamma, d.v.s. en inte så riktig mamma, d.v.s. en som inte mödrar fram sina barn på rätt sätt.

Det kan hända att nån tänkte det, det är lite skit samma. Det är bara synd att jag ska tänka det. Det händer sällan, för mina barn är väldigt uppenbart väldigt vanliga barn (treåringar som obstruerar, sexåringar som tror att de är omnipotenta - inget nytt under solen), men ibland ser jag ändå hela situationen utifrån och eftersom det ändå händer en del att folk tar fasta på adoptivdelen av vår familj, så ligger den tanken nära till hands.

Så synd.

Adoptivmamma orsak till mord?

Ett dygn efter skolskjutningen i Miami hade nyheterna på radio mer information om skytten.

Hans adoptivpappa hade dött för fyra år sedan, och bara några månader före dådet hade också adoptivmamman, som han hade en mycket nära relation till, gått bort.

Jag förutsatte att man skulle söka (rimliga eller mer fantasifulla) förklaringar till dådet i den unge mannens bakgrund, före adoptionen, att det var därför man fick veta att det var en adoptivmamma och en adoptivpappa som hade gått bort. I synnerhet i USA är det inte helt ovanligt med inhemsk adoption av äldre barn, i situationer som skulle föranleda familjehemsplacering i Sverige. Det kan ha förekommit olika trauman i mannens första familj.

Men det kom inte någon sådan förklaring. Och eftersom det inte gjorde det, så får man anta att det ansågs vara ett slags förklaring att en ung människa förlorat två föräldrar på kort tid, föräldrar som dessutom var välfungerande, eftersom de hade en god relation till sonen.

Så vad adoptiv gjorde före mamman och pappan i nyhetsrapporteringen, det förstår inte jag. Det är precis lika illa som att ge information om vilken sexuell läggning personen hade eller vilken etnisk bakgrund. Det hade inte varit möjligt. (Tänk er: Pojkens afrikanska pappa och kinesiska mamma hade gått bort kort före dådet. Inte rimlig rapportering, eftersom det också skulle implicera att det afrikanska och kinesiska arvet utgjorde en delförklaring. Precis som det nu implicerades att det var adoptionen, fullständigt oklart hur, som skulle vara den meningsfulla information som kunde ligga bakom massmord.)

På vilket sätt är det faktum att man har en adoptivförälder, som man har en bra relation till, en rimlig förklaring till en skolskjutning?

Jag börjar irritera mig på den oreflekterade användningen av adoptiv-förledet. 

Skärp er, Ekot och TT. Bara skärp er.

Klockan

-Jag ska bara gå och kolla vad klockan är, säger A.

-Okej, vad är den? frågar jag.

-Den är sju.

Sen tänkte jag inte mer på det, såvitt jag vet kan inte A. klockan. Men: den var sju, ungefär.

-Men A., kan du klockan?

-Nä. Men jag har lärt mig den.

-Hur då?

-Jag har tittat på sjuan på min egen klocka och lärt mig var den sitter.

-Ja, men då kan du ju klockan?

-Ja, jag har ju lärt mig den.

Jaha. Det var ganska otippat. Man ska inte utgå från saker när det gäller barn.

Skedar

Titta, en samling skedar. Nio stycken, närmare bestämt.

Dong-Mei ville smaka på frukostpannkakssmeten. Och eftersom man inte får sticka ner samma sked i  bakbyttor två gånger, en regel, som konstigt nog sjunkit in, så får man ta en ny sked varje gång. Då går det åt en hel del skedar.

Lillgammal

Dong-Mei har blivit för lillgammal. Hon är som en liten pastor.

Hon har fått lödder i ögonen i badet och ber mig torka bort det med handduken. Det gör jag.

-Åh tack, säger Dong-Mei, 3. Tack och lov!

Bus

Jag ägnar mig åt tvätten, det gör jag ju nästan alltid. Jag har tagit ner hängd tvätt för att få tillgång till galgar att hänga ny tvätt på. Men när jag ska hänga nya tvätten är alla galgar borta. Dem har Dong-Mei tagit och hängt på sina syskons stege till våningssängen.

Hon strålar av lycka över detta fiffiga tilltag.

-Jag ha gjort ett bus! säger hon, hon läspar så fint på s:et.

Då har jag inte hjärta att förstöra det smarta, roliga buset för henne. Så nu har vi en hög våt tvätt som man inte kan hänga.

Måste komma ihåg att instruera A. och D. att de ska bli väldigt förvånade och kommentera att det hänger galgar på stegen till våningssängen. Annars kanske de bara hänger tillbaka dem, utan att fatta vilket jättekul prank det i själva verket är.

Vi ler

Det gäller bara att ha en gemensam front. Min man och jag börjar bli rätt bra på det.

-Är de syskon.
-Ja.
-Fantastiskt ändå!
-Ja ...

Och så alla tillfällen när man inte ska prata.

"Ja, jag och min kille, vi fick kämpa för Anna/Arne." "Jag vet inte hur det var för er, men vi är så glada att det blev Anna/Arne." "Det gick först med ivf, på andra försöket, jag grät i två år innan." "Läkaren sa att jag aldrig skulle kunna få barn, men så blev jag gravid med Anna/Arne när vi bara hade varit ihop i två veckor!"

Svaret på allt detta är ett empatiskt "hm" och nickar från vår sida, samstämmiga vänliga nickar. Vi kan inte identifiera oss med alla människors historier om barnens tillkomst. Jo, de som handlar om adoption. Men alla dem som handlar om att de inte adopterade. På vilket sätt ska vi identifiera oss med det? undrar jag.

Annat än att det handlar om barn. Och det har vi verkligen gemensamt.

(Sen finns det historier som går ut på att andras barn är så mycket mer speciella för dem än våra är för oss, där man kan tycka att de borde se vissa paralleller. Mer om det annan gång.)

Vatten

Dong-Mei badar. Det är vatten överallt. Hon skvätter högt och lågt.

-Nu är det vatten överallt, börjar jag för att försiktigt leda in oss på att hon kanske kan ta det lite lugnare. Dong-Mei ser sig bekymrat omkring.
-Det är ett väldigt litet rum.

Vem är Jim?

- Kom nu, nu går vi ut! ropar jag.
- Ska vi hälsa på Jim? undrar Dong-Mei.
-Jim?
-Din kompis.
-Jag har ingen kompis som heter Jim.
-Är det pappas?

Vi känner ingen Jim.

Adoptionsdebatt

Ny debatt om adoptioner. Jag kan inte säga annat än att det är förfärligt. Barn ska inte bli stulna. Föräldrar ska inte bli avlurade sina barn. Adoptionsorganisationer ska ta ansvar för det de har gjort.

Kanske kommer eftervärlden att tycka att de adoptioner jag har genomfört också är horribla. Jag vet att jag kollade så bra jag kunde. Valde land med omsorg, drog i tåtar kring barnens bakgrund, kring deras första föräldrars beslut, ställde frågor och tjatade. Men de föräldrar som adopterade på 70- och 80-talen trodde inte heller att gjorde fel. Tvärtom. De gjorde i tidens anda en solidarisk handling. De adopterade barn som på grund av dikaturer och annan orättvisa inte hade några föräldrar. De bidrog till den globala rättvisan. Inte var de med och skapade den.

Men det hjälper ju inte de första föräldrarna och inte barnen.

Adoption är att bli bortvald

Adoptionsdebatten pågår för fullt, med all rätt.

Men varifrån kommer berättelsen, som också många psykologer skriver under på, att adopterade barn är "bortvalda"? Det ingår som ett obligatoriskt inslag i berättelsen om adoptioner. De här barnen är bortvalda och sedan utvalda av sina nya föräldrar, men det är en sorg för dem att de blev bortvalda. Och nu har det visat sig att de kanske aldrig blev bortvalda av sina mödrar i ursprungslandet, de blev bortrövade.

Men så här är det: väldigt, väldigt få blev bortvalda, även av dem som inte blev bortrövade, eller avlurade av sina föräldrar. Ingen väljer bort sitt barn. Ingen tänker, som "bortvald" implicerar, att "jaha, nu fick jag ett barn, det var lite mycket för mig i det här läget, det väljer jag bort. Bra att det fanns ett sånt smidigt val för mig idag".

De personer som lämnar ifrån sig sina barn till adoption har så få resurser, och det är också därför de är lätta att utnyttja, så att tala om val i deras liv är inte rimligt. De ser ingen annan väg än att inte själva ta hand om barnet. För att ha råd med mat till andra barn, för att inte som de ser det förstöra livet för sina föräldrar, för att få behålla jobbet, för att inte bli utstött ur sammhället, så måste de lämna sina barn. De valde inte. Omständigheterna valde. Det fanns inget val för dem.

Det betyder att barn som adopterats aldrig är bortvalda. De är offer för förfärliga omständigheter. Kanske, i värsta fall, för människorov, men annars för lika förfärliga saker: intolerans, ensamhet, utsatthet, svek, fattigdom, missbruk, sjukdom. Sedan fick barnen en ny familj. De blev oftast inte alls valda heller, det är en annan lögn. En familj fick dem, som man får barn, man får det man får.

Bortvald-utvald-berättelsen vill jag att vi skrotar för alltid, även psykologer som talar om adopterade barns förluster. Förlusten för adopterade är en förlust av ett ursprung. Förlusten av en genetisk linje, möjligheten att se hur man kommer att se ut som äldre eller möjligheten att fråga om hur sjukdom och begåvning sett ut tidigare i släkten. Möjligheten att fråga varför man kom till, hur det var när man låg i magen, hur det var när man föddes. Men inga adopterade barn behöver utgå från att de inte var älskade från start. Det var de helt, helt säkert.

Kamprads dotter

Ingvar Kamprad har gått bort. I rapporteringen kring hans livsverk får vi bland annat veta det här:

Kamprad var gift två gånger. I första äktenskapet har han en adoptivdotter. I det andra äktenskapet har han tre söner, som numer sköter företaget.

Det är något fel på rapporteringen. Eller på verkligheten. Men det kan ju vara så att Kamprads dotter inte ville arbeta i företaget, eller fullständigt saknade talang för business. Så kan det vara. Eller så har hon köpts ut, och fått en schysst deal. Eller är jättenöjd med att inte vara förknippad med sin pappas företag. Då är verkligheten okej.

Då är det fel på rapporteringen om den första hustrun och adoptivdottern. Jag skulle vilja justera:

Kamprad var gift två gånger och har i de två äktenskapen fyra barn.

Fyra barn.

Adoptionsutredningar

När vi adopterade D., vårt första barn, var vi inte riktigt bekanta med den parad av absurda situationer som skulle uppstå under utredningen.

En gång skulle vi ha ett intyg på vår goda hälsa. Eftersom vi just hade gjort en läkarundersökning sökte vi upp den läkaren och bad honom skriva ett intyg. Han satte sig omedelbart på tvären. Han kunde inte veta, sade han, om vi skulle bli bra föräldrar (trots att han tidigare rundhänt uppmuntrat oss att skaffa barn, för det var kul för alla. Nåja, kanske måste man ställa högre krav på dem som adopterar än dem som "skaffar barn". Fast jag skulle gilla om alla barn fick drägliga hem, i och för sig.)

Jag: -Nä, fast det är inte det du intygar. Du ska intyga att vi har bra syn, bra hörsel, lagom blodtryck och inga kända allvarliga sjukdomar, enligt det här formuläret.

Läkaren: -Ja, men jag vet ju inte hur ni har det hemma.

Jag: (med tillämpat tålamod och ett professionellt leende): -Det finns andra som utreder det. Det behöver inte du ta ansvarar för (eftersom du, praktpucko, inte är utbildad för att ta reda på sånt, vilket framgår tydligt. Däremot kan du nog bemästra en blodtrycksmätare, det är lagom handfast för dig. Mät, för höge farao!).

Läkaren: Jag tror inte att vi skriver såna intyg här.

Jag: -Hälsointyg? Det står ju på dörren här att ni gör det. Och vaccinationer.

Då kommer en undersköterska som grejat med journaler i bakgrunden i i bilden, välsignade smarta person:

-Jo, vi skriver såna intyg. Skriv ett intyg åt dem nu!

Och så fick vi ett intyg, utfärdat av en läkare, om att vi hade god syn, hörsel, fina tänder (kanske en tandläkare skulle avgjort?), inga fel på skelettet, organen, inte socker i urinen, inte högt blodtryck (ja, han kunde använda blodtrycksmätaren, den blåste upp sig själv så fint), inga kända neurologiska sjukdomar, ingen mental ohälsa (kanske också borde avgöras på annat sätt, men det klart, att vi inte var totalt psykotiska kan man kanske avgöra fort), inte hiv eller gulsot. Eller epilepsi. Eller tbc.

Och sen, sen kom det socionomer, som kunde avgöra hur vi hade det i vårt hem. Och jurister och präster, vänner och släktingar, som alla kunde intyga olika saker om vårt liv. Men ingen av dem, inte ens läkeren behövde vara allvetande. Fastän han nog ville .

Lycklig

Dong-Mei och min man sparkar boll, eller kökshandduk eller vad det är mot en stol. Dong-Mei tröttnar fort.

-Nu får du leka lite själv, pappa!

Jag älskar det. Hon är övertygad om att hon gör oss en tjänst när hon leker med oss. Hon gör oss en tjänst när hon nådigt äter maten vi lagar. Hon gör oss en tjänst som sover med oss varje natt. Och så är det kanske också. Jag tror att jag blir lyckligare av henne än hon blir av mig.

Döda

Dong-Mei ritade huvudfotingar. Jag har faktiskt aldrig sett några huvudfotingar från henne innan, och blev glad. De var väldigt fina.

En huvudfoting var liten och en var större. 

-Den här är storasyster till den här, sa Dong-Mei.

-Jaha.

-Och de hade inga föräldrar.

-Vad hade hänt med dem då? sa jag.

-De var döda.

-Ojdå. Varför det?

-De klarade sig inte.

Så trist, att föräldrarna inte klarade sig. Det är väldigt mycket dödslekar med alla barn.

Bli gravid med en bott

Något som måste vara en galen bott har trålat nätet efter gravid- och adoptionssajter och lämnat en tokig maskinöversatt kommentar här. Som jag inte publicerar.

Men den var lite kul.

Om man ville bli gravid skulle man höra av sig till nån kvacksalvare, som talade om vad man skulle göra och så blev man gravid, vips!

Det vore dumt. Då hade man gått miste om D. och A. och Dong-Mei.

Nätet är en märklig, märklig plats.

Kiss- och bajsåldern

Bajskorv, bajskorv. Och sen gurglande skratt ända från botten av magen. Det är ju så kul!

Min man, pappan, alltså, och jag tröttnade.

Bajskorv, prutt och fis och bajs och bajs! sjöng vi och dansade.

Dong-Mei skickade dödsblickar. Vi är så fel och pinsamma. 

En kopp te

Att jag numer sover två nätter i veckan i Stockholm har gjort mig till en tålmodigare mamma. 

Men den här helgen var jag ensam med barnen. Jag älskar att vara med dem. Men denna eftermiddag. Allt jag ville för egen räkning var att få en kopp te, en ynka kopp under dagen. Tillsammans med barnen gjorde jag i ordning en deg till semlor och satte på vatten. D. behövde hjälp att öva på cellon.

Vattnet kallnade. Satte på igen. Dong-Mei bajsade. Det kom kladd över halva kroppen. Jag ordnade bad. 

Vattnet kallnade. Satte på igen. Dong-Mei fick vatten i ögonen. Torkade. Grejade lite mer med den lille cellisten.

Vattnet kallnade. Satte på igen. A. kom hem från lek med grannflickan. Lite russel kring det.

Vattnet kallnade. Satte på igen.  A. ramlade ner från soffan och slog sig. Tröst. Samt lite skäll på D. som visserligen meddelade att A. fallit baklänges från soffan i golvet, men som avbröt sig för att fråga om chokladkexet var till honom, så oron var ju inte så djupt känd.

Vattnet kallnade. Satte på igen. Dong-Mei ville upp ur badet. Torkade, borstade, klädde på.

Vattnet kallnade. Satte på igen. Alla hungriga. Inte längre läge för te, måste fixa mat istället. Och semmeldegen måste ju rullas till bullar och gräddas.

Dong-Mei

-Vad heter dina barn?

-D., A. och Dong-Mei.

-Va?

-Dong-Mei.

-Dong ..?

-Mei, Dong-Mei.

-Är det kinesiskt?

-Ja. 

-Men ska hon inte ha nåt svenskt namn då?

-Det är hennes kinesiska namn. Hon har fått behålla det. Hon visste vad hon hette när vi träffade henne. Vi kunde inte gärna byta då, väl? 

-Men ni har nåt smeknamn?

-Nej.

-Vad kallar ni henne då?

-Dong-Mei. Det är ganska lätt att uttala på svenska också: Dong-Mei.

Därmed blev jag knäppförklarad. Vem har ett barn som heter Dong-Mei?

(Svar: De som har specialtur i livet.)

Äggdonation och bonus

Jag är på en tillställning och träffar en ganska avlägsen bekant, som har en dotter, som också är en mycket avlägsen bekant till mig. Dottern är också jämnårig med mig. När jag frågar hur det står till berättar mamman om dottern: hon har äntligen, äntligen, efter många års misslyckanden blivit gravid och fått ett barn med hjälp av äggdonation. Det var ju roligt att höra.

Jag vet inte om mamman vet att jag har adopterade barn, men hon visste att jag har tre, och rimligtvis känner hon väl till hur de kom hit. Hon kan ha glömt. Hon är lite vimsig. Men ändå. Hör här:

-Och vet du, den lilla är precis likVera! På pricken.
-Jaha, säger jag.
-En kompis till Vera som är läkare sa att man vet inte så mycket om vad som händer under graviditeten, vad som överförs och så.
-Nehej.
-Och då kom det ut en liten tös som var på pricken lik Vera!
-Jaha. (Jag har börjat fatta: bebis liknar mamman, okej, vad bra, eller skit samma, faktiskt.)
-Och vi blev så glada, det hade tagit så lång tid!
-Jamen vid det laget hade ni väl varit glada om bebisen var grönrandig, föreslår jag, som nu slutligen tröttnat på upplägget. Mamman ger sig inte:
-Ja, jo, men det var ju en bonus att hon var så lik Vera!

Nu ska jag berätta om bonus: D., A. och Dong-Mei är inte alls lika mig, Det är skitkonstigt, faktiskt, för de är verkligen mina barn, men ändå är jag lila-grön i ansiktet i mars, men de är brun-rosa. De liknar inte mig ett smack. Bonus.

Hänga tavlor

Jag hänger upp tavlor. Eller, det är barnens teckningar i svarta ramar. Jag har kommit på att om jag sätter in några teckningar i ramar så sparar vi åtminstone dem. Alla teckningar kan ju inte sparas, då får man ta hjälp av Landsarkivet, de producerar enorma mängder. Men risken finns då att man inte sparar något. Därför en vägg full med teckningar i ramar.

Dong-Mei erbjuder sig att hjälpa till. Hon kan hålla spiken och ge mig. Först tänker jag säga nej, för jag är utmanad av tavelhängning; tumstocken är inte min vän. Men sen kommer jag på att hon snart, eller om femton år, och hur fort går inte det, kommer att flytta. Det är min nya ångest nu när jag inte längre ska adoptera fler barn som jag kan noja över. Nu är jag redan ledsen för att de ska flytta. Alltså: Dong-Mei utses till spikhållare. En babblande spikhållare som inte gör det ett dugg lättare att dela 33,7 cm på två och så markera lite med blyerts.

Eftersom jag mäter långsamt och opraktiskt för varje tavla, så tröttnar Dong- Mei fort på sitt nya yrke och går till pappa och får honom att sätta på en viss låt i en sån där sångbok med inbyggd digital speldosa. När jag äntligen har mätt färdigt ropar jag på henne, för att hon ska få delta:

-Dong-Mei, nu kan du ge mig en spik!
-Åhh! Jag kan inte hjälpa alla samtidigt! säger Dong-Mei.

Hon kan alltså inte hjälpa pappa att lyssna på hennes sångbok och mig att spika i spikar som jag hade klarat bra utan hjälp. Jag undrar om det kan vara så att jag har sagt den där frasen nån gång när alla ropat mamamama!! och jag har tröttnat på att springa från det ena till det andra (varav minst hälften är uppgifter som de kan lösa själva, men som de tycker är schysstare att få utförda av någon annan).

Julgransplundring

Tjugondag Knut och julgransplundring. Barnen får klä av några torra enar som de pyntade före jul och hade i krukor.

Dong-Mei kommer inbärande på sin kruka.

-Mamma, min kruka heter Blixten. Hej då, Blixten!

Hur många jular är med och skapar en barndom? När jag står och känner mig trött över att adventspåsen och julpåsen är ihopblandade och jag vräker ner kulorna som inte är av glas i en påse - är det någons barndom då? Borde jag göra något med de här jularna så att de blir blir minnesvärda och kan vara med och konstituera en barndoms minnen? Och inte vräka ner dem i påsar.

Barnen har egna julgranskulor. De får en varje år. Eller det är tanken. Vissa år får de en. I år gick Dong-Meis första kula sönder. Det stod E. 2015 under den. Vi hade varit hemma i en månad och trodde att hon kanske skulle heta Elsa ändå. Ett minne från något som redan är en annan tid.

Nästa år ska jag köpa kulor åt dem igen. Och det ska stå Dong-Mei 2018 under. Och när hon flyttar hemifrån om femton år ska hon ta med kulorna. Och sätta dem i sin egen gran.

Det blir kanske bra.

Fantastisk

-Du är tanfastsik, mamma! säger Dong-Mei.

Åh, tackar!

Vanmakt

En gång per år, i lyckliga fall två, packar vår familj ihop sig för att åka skidor. Det går inte i Göteborg. Om man har en ofantlig tur är det snö som ligger kvar ett par dagar och när alla stjärnor står rätt infaller detta en helg då man t.ex. inte arbetar eller alla barn är genomfebriga. Då kan man åka ett varv på nån spårad golfbana i en timme i konkurrens med arga vasaloppsgubbar, som ska utnyttja den lilla rimfrosten för att vara redo för Smögan eller vad det heter.

Därför packar vi ihop oss ett par gånger om året och åker till Norge.

Jag tror att jag måste ta paus från det i ett par år. Aldrig känner jag mi så insufficient. Jag stirrar i vanmakt på det som ska packas. Vantar, och reservvantar. Dvs minst 20 stycken vantar. Som har tappat bort sin partner. Detsamma vad gäller sockar.

Och så har vi skidor. 20 stycken skidor, som ett gigantiskt plockepinn. Jag står i hallen, hallen är full, man kommer inte fram och så inser jag att vi också ska få med lite fika att ha på resan, termos vore trevligt att ta med ut i skidspåret, vi måste kanske ha med något för barnen att göra i bilen.

Varje gång tänker jag: det här går inte, den här gången kommer vi inte iväg, vi får bara backa in i lägenheten igen och knöla tillbaka skidor och pjäxor och små väskor med valla i vindsförrådet.

Men sen, varje gång, varje gång med ungefär fyra till sex timmars försening, kommer vi ju iväg. Och vi kommer fram. Sedan vidtar kampen med treåringen om att ta på sig underställ, overall och vantar, varje gång man ska ut en kort runda. 

Men ändå. Till slut leker de i snön och bygger grottor så att man får användning för alla vantarna, reservvantarna torkar på ett element. De blir glada när vi tar paus i backen eller i spåret. De är stolta för att de har lärt sig åka i liften eller för att de vågar stå på utför i längdspåret. De lär sig göra lappkast och strålar.

Det är den bästa sortens semester som finns, och alla som klagar över att de har råd att göra en sån semester, må vara med lite budgetboende och inte liftkort alla dagar, de skulle ha stryk.

Mäta

Dong-Mei har en bricka, en sån där som man mäter tjockleken på stickor på, med hål i. Hon ska använda den och en virknål för att "nöpa" mig. Det ska bli en klänning som i Snövit. Hon menar Askungen, de har sett på dvdfilm i bilen.

Hon mäter, eller nöper då, och kommer fram till att jag är "tusentals". Ett intressant mått på ett bakhuvud.