Vi ler

Det gäller bara att ha en gemensam front. Min man och jag börjar bli rätt bra på det.

-Är de syskon.
-Ja.
-Fantastiskt ändå!
-Ja ...

Och så alla tillfällen när man inte ska prata.

"Ja, jag och min kille, vi fick kämpa för Anna/Arne." "Jag vet inte hur det var för er, men vi är så glada att det blev Anna/Arne." "Det gick först med ivf, på andra försöket, jag grät i två år innan." "Läkaren sa att jag aldrig skulle kunna få barn, men så blev jag gravid med Anna/Arne när vi bara hade varit ihop i två veckor!"

Svaret på allt detta är ett empatiskt "hm" och nickar från vår sida, samstämmiga vänliga nickar. Vi kan inte identifiera oss med alla människors historier om barnens tillkomst. Jo, de som handlar om adoption. Men alla dem som handlar om att de inte adopterade. På vilket sätt ska vi identifiera oss med det? undrar jag.

Annat än att det handlar om barn. Och det har vi verkligen gemensamt.

(Sen finns det historier som går ut på att andras barn är så mycket mer speciella för dem än våra är för oss, där man kan tycka att de borde se vissa paralleller. Mer om det annan gång.)