Slipping through my fingers

Jag har alltid haft Abbas Slipping thorugh my fingers som en sorts varning. Det gäller att ta vara på den här tiden med barnen.

Eftersom Elsas gäng funderar på Stockholmsflytt har vi frågat nästan alla vi känner om input. Är det farligt för barn att flytta? Hur ska man tänka?

Det bästa tipset vi fick var det här: Tänk på att barn är små väldigt kort tid. De är snart borta. De beslut ni fattar ska göra att ni inte missar tid med barnen.

I stort sett har Abbas varningsklocka varit bra och jag ångrar inte att jag har prioriterat annat än barnen, för det har jag inte. Vi är med dem jämt. De har aldrig barnvakt om det inte är nån sorts krock med våra jobb och det är det sällan. D. har i sina nio år aldrig sovit utan åtminstone en av sina föräldrar förutom i åtta nätter, när min man och jag var i Taiwan och råddade inför adoptionen av Dong-Mei.

Frågan är om det innehade varit bra med lite mer barnvakt, tror inte alls att barn far illa av det heller. Det är nog mest jag som i varje ögonblick helst väljer att vara med dem.

Men nu är framtiden redan här. D. har blivit stor och slippar redan through my fingers. Inatt sov han över hos sin kompis på deras sommarställe. Det är ju väldigt roligt. Jag fick ett glass sms på morgonen med svar på min fråga om han hade sovit gott. Jaaa! Det hade han.

En liten liten självisk del av mig önskade nog att D. skulle ringa klockan halv tolv och att vi skulle få köra och hämta honom, åtta mil dit och åtta mil hem. Men nej. Det behövdes inte. Min man påstår i och för sig att det inte innebär att han inte behöver mig alls, som jag nu tror.