Om mig

Mitt foto
Vi adopterar Elsa. Vi är i Taiwan och väntar på att papper ska bli klara, medan vi lär känna Elsa. Och hon oss.

lördag 25 februari 2017

Tou fang

Tou fang är hår på kinesiska och ett av säkert trettio ord Dong-Mei kunde för ett år sedan.

Ibland repeterar jag de där orden med henne, och hon glömmer fler och fler.

-Har du tou fang? frågar jag.
-Nä, jag har bara hår, svarar hon.

Lite tvåspråkighet sitter i, alltså.

Svärd och sköld

Jag städar badrummet och när jag kommer ut har alla barnen försetts med vikta pirathattar av tidningar, svärd av rullade tidningar på vilka en papperstallrik är fäst och sköldar tillverkas just i ritpapper.

De vrålar. Det är som att själva svärdet tvingar dem att vråla.

A. har gått helt in i rollen:

-Mitt svärd är fullt av ooondksaaa! ropar hon med ödesdiger stämma.

I vår familj har vi en icke-våldsleksakspolicy. Innan vi fick barn var jag osäker på hur man skulle göra, men första gången D, då några år gammal, tog upp en pinne och använde den som en pistol råkade vara dagen efter Utöya.

Då bestämde jag en gång för alla att det bara inte går att leka att man dödar någon. Och så har det varit, faktiskt i stort sett utan protester från barnen. Men nu har alltså maken försett barnen med våldsleksaker i papp. Kreativt, men ändå.

-Asså John, vrålar jag med Ajaxen droppande från städhandskarna, John, hur kommer det sig att alla tre har svärd?
- Ja, eh, vi började med hattar, men sen spårade det liksom ur.

Nu har de i alla fall fått prova det här, och nu får vi hoppas att de bearbetat alla aggressioner de har, för det blir inte mer nu. Det var alldeles för högljutt. 



onsdag 22 februari 2017

Hemskt

Om man jobbar hinner man inte träffa sina barn.

Så då finns inget att berätta.

Det är hemskt.

tisdag 21 februari 2017

Jörn Donner

Jag smyger upp tidigt på morgonen och hinner slå upp tidningen och börja smutta på kaffet innan A. kommer upp. Hon kryper upp i mitt knä och vips är lite kaffe utspillt på kulturdelen. Nåja. A. får lite över sig också, men det är inte så varmt, för det är mjölk i. A. är inte oroad. Det torkar säger hon. Fläckar är inget hon fäster sig vid.

Så pekar hon på bilden det kom kaffe över. Det är en stor bild av Jörn Donner.

-Han är cool! säger A.

Jörn Donner? Är han ett exempel på en som är cool?


söndag 19 februari 2017

Process och produkt

Jag och de tre barnen var i Skåne. Där fanns det snö under veckan. Vi åkte till en lekplats, men slutade snart med rutschkanor och övergick till att göra snögubbar och snöhus och snöbord.

Men varför ska allt förstöras som de skapar? Det gäller när de pysslar också. Först färdigställer de något fint. Sedan ska det pysslas vidare med det, eller plockas isär för att användas till något annat när de blivit tröttade i pysselprocessen och det därför blir - inget. Varje pyssel lämnas utan produkt.

Detsamma alltså vad gäller snögubbar. De tillverkades, fick ögon och det ena med det andra - och monterades ner för att bli snöbord för att bli - en snöhög.

Jag fattar att det handlar mycket om själva processen. Den ska man ju bejaka, förstås. Men lite produkt - är inte det också fint?

Men vi fick i alla fall snö, några bilturer runt i Skåne, lite kloster, ingen shopping (det hade varit roligt) och ingen fin fika på kredit Österlenfik.

Det är bra med barn. Om man arbetar och har barn hinner man absolut inget alls, så man tjänar in storkovan där. Och är man ledig har man ju tre barn och då kan man ju inte shoppa.

Billigt. Och varken process eller produkt, vad gäller shoppingen, faktiskt.




onsdag 15 februari 2017

Bondgård

Dong-Mei har hittat en frigolitbit.

-Lägga den min gogogål, mamma?
-Jaa... vad är gogogål?
-Gogogål!

Jag byter strategi.

-Var är din gogogål?
-Borta!

Så jag blev inte så orienterad i frågan om gogogålen.

Men sen såg jag vad det var. En bondgård.

Klar att man måste ha frigolit i sin Fischer-Price-gogogål.

tisdag 14 februari 2017

Månen i Skåne

-Vi ska åka till mormor i Skåne, säger jag till hela barnaskaran.
-Jag KAN åka sevv månen, svarar Dong-Mei blixtsnabbt.

Dong-Mei kan allting sevv nuförtiden. Men månen är ju ganska långt bort. Fast förmodligen skulle hon klara det, min mycket kompetenta tvååring.

söndag 12 februari 2017

Ajaj, kapten

Dong-Mei pruttar med tungan och styr en farkost med hjälp av kökssoffans armstöd. Mycket ljudligt.

-Kan du vara lite tystare? undrar jag
-Jag kör båt! svarar hon, och så tittar hon på mig och förklarar, för jag fattar så långsamt, tycker hon:

-Jag kaktén!

 En väldigt näpen kapten är du, Dong-Mei.


onsdag 8 februari 2017

Hjärta

När Dong-Mei av nån anledning vägrar att svara på ett hej från mig tycker A. synd om mig och ger mig en stor kram.

-Tack, A., säger jag. Du har ett stort hjärta.
-Ja. När jag inte är arg. Då har jag ett rasande hjärta.

Poet blir bra.

måndag 6 februari 2017

Utan konflikt

Dong-Mei kommer ut till mig som plockar disk i köket och visar upp sin tomma legolåda.

-Mamma, eglo tont!

Legot tomt, alltså.

-A. och D. tagit mitt eglo! (Mycket förorättad ton.)
-Har D. och A. tagit ditt lego?
-Ja!
-Men får du vara med och leka då?
-Ja! (Mycket nöjd.)

Jag är så glad för varje konflikt som inte uppstår.

söndag 5 februari 2017

Barn som inte blev

För knappt två år sedan var i i Värmland och åkte skidor Jag tror att det var på sportlovet. Då ringde vår adoptionsorganisation och frågade om vi kunde tänka oss ett barn som hade vissa problem. Det var en pojke. Men inget var klart.

Några veckor senare var jag i Köpenhamn och arbetade och på vägen till hotellet en eftermiddag när jag hade gått helt vilse hittade jag äggkoppar. Det gick att plocka ihop en hel familj som lite såg ut som vår. En halvmörk pappa, en ljus mamma, två ganska mörka barn.

Men hur skulle jag göra med den nya familjemedlemmen?

Till slut köpte jag fyra äggkoppar. Jag ville liksom in jinxa den femte familjemedlemmen.

Det blev ju ingen pojke sen heller. Det blev Dong-Mei. Och hon har ingen äggkopp. Men nu har det fallit sig så att Dong-Mei avskyr ägg. Det är fortfarande det värsta hon vet.

Så det blev bra. Men jag tänker på pojken och på Dong-Mei och på hur det blev varje gång jag kokar frukostägg.

lördag 4 februari 2017

Gullig

-Inte jag gullig? säger Dong-Mei.

Eller så säger hon det med ett utropstecken efteråt, det går inte att höra.
-Inte jag gullig!

-Jo, säger jag, du är gullig!
-Nej, jag dörre.

Om man lever med Dong-Mei vet man att hon ofta hoppar över den första konsonanten i ord och ersätter t.ex. t med d. Dörre betyder större.

Hon är inte liten och gullig, alltså. Hon är större.

Okej. Fast gullig.


fredag 3 februari 2017

A.s talanger

A. har varit lite mindre ovanlig sett tag, men nu är den tillbaka igen, oförmågan att klara av att leka till exempel.

Ibland tror jag att det håller på att lösa sig, men det kommer ju också nya utmaningar hela tiden, man förväntas klara fler och svårare situationer.

Men under perioden då hon möjligen var lite mer i fas med vad som förväntades var hon också lite mindre  - hon.

Nu är nämligen det fina med A. tillbaka också.

I duschen skanderade hon, med vibrato, värdigt Dagens dikt i P1:

Dikten dog...
... och vattnet flyter. 

Vi läser inte så himla mycket lyrik i hemmet, så vad det kom ifrån vet man inte. Men det är roligt att man aldrig vet med A.

Hon kan bli poet, jag tror att jag har varit inne på det tidigare. Det kanske finns rum för en poet.

Baksidan

Man kunde ja ha räknat ut att med tre barn skulle kräksjukan komma oftare.

Men det är D. som är sjuk igen. Det hade alltså inte funkat att vara lite mer modest i sina önskemål om en stor familj.

Stor familj är bra nästan jämt. Det är så mysigt att äta middag med alla människor. Det är så fint att gå runt på kvällen och rätta till  tre täcken. Det är så råddigt, men ändå levande, att få in alla i bilen på morgonen.

Men att hålla många barn undan från en som är sjuk, det är inte lätt och inte så kul heller.

Jag vill bara att det ska försvinna.

Nu.

onsdag 1 februari 2017

Hemlängtan

Både igår och idag var Dong-Mei lite ledsen på dagis och frågade om pappa och mamma kunde komma och hämta henne snart.

Vissa föräldrar blir säkert olyckliga av att veta att deras lilla barn längtar hem.

Andra föräldrar, som har adopterat och blivit fullständigt översköljda med information om anknytningspsykologi,  blir lyckliga. Vad skönt, tänker de. Hon kan diskriminera mellan vemsomhelst och sin egen familj. 

Eftersom vi har tjatat lite på personalen om vikten av det här och eftersom vi inte var helt säkra på Dong-Meis status, blev även personalen mycket glada över hennes hemlängtan.

Hon är på rätt spår.