Svärd och sköld

Jag städar badrummet och när jag kommer ut har alla barnen försetts med vikta pirathattar av tidningar, svärd av rullade tidningar på vilka en papperstallrik är fäst och sköldar tillverkas just i ritpapper.

De vrålar. Det är som att själva svärdet tvingar dem att vråla.

A. har gått helt in i rollen:

-Mitt svärd är fullt av ooondksaaa! ropar hon med ödesdiger stämma.

I vår familj har vi en icke-våldsleksakspolicy. Innan vi fick barn var jag osäker på hur man skulle göra, men första gången D, då några år gammal, tog upp en pinne och använde den som en pistol råkade vara dagen efter Utöya.

Då bestämde jag en gång för alla att det bara inte går att leka att man dödar någon. Och så har det varit, faktiskt i stort sett utan protester från barnen. Men nu har alltså maken försett barnen med våldsleksaker i papp. Kreativt, men ändå.

-Asså John, vrålar jag med Ajaxen droppande från städhandskarna, John, hur kommer det sig att alla tre har svärd?

- Ja, eh, vi började med hattar, men sen spårade det liksom ur.

Nu har de i alla fall fått prova det här, och nu får vi hoppas att de bearbetat alla aggressioner de har, för det blir inte mer nu. Det var alldeles för högljutt.