Om mig

Mitt foto
Vi adopterar Elsa. Vi är i Taiwan och väntar på att papper ska bli klara, medan vi lär känna Elsa. Och hon oss.

torsdag 29 september 2016

Om inte

Ibland frågar människor mig, oftast, eller alltid, de som fött sina barn, vad vi hade gjort om vi inte hade känt att barnen var våra. Om vi kände att de var främlingar. Om vi inte kunde älska dem.

Ja, jag vet inte. Jag tänker att det finns ingen sån möjlighet, för de här tre ungarna råkar vara så himla lätta att älska, så de gjorde det hela väldigt enkelt för oss.

Men sen vet jag ju att det finns hur fina barn som helst i olyckliga omständigheter som gör att det är svårt för föräldern att känna att det är ett alldeles eget barn hen har fått att älska. Jag har stor respekt för människor som känner så och ändå klarar upp det hela. Eller inte klarar upp det, för den delen, det är knappast av elakhet som man misslyckas med att älska sitt barn.

Vi har haft tur.

Vårt enda trick är möjligen att vi, särskilt när vi hämtade D, som är vårt första barn, hade väldigt lågt ställda förväntningar på hur vi skulle känna och hur det skulle bli. Jag utgick ifrån att jag skulle vara magsjuk, jetlaggad, olycklig och inkompetent som förälder och möta ett barn som inte var intresserad av att få en familj, för att han inte visste vad det var. Och min man och jag bestämde oss för att nu var vi på uppdrag.

Vi skulle hämta pojken, ge honom god omvårdnad, fixa alla papper (magsjuka eller ej) och sedan flyga med barnet hem. Vi skulle fullständigt strunta i hur det kändes. Om det inte kändes bra när vi kom hem skulle vi gå till psykolog och få hjälp. Men innan dess: bara jobba på.

Men sen behövdes inte den strategin, men det är möjligt att den ändå hjälpte lite. Vi hade inte köpt några fina saker till D innan vi åkte, mer än något enstaka mjukdjur. Vi hade såklart skaffat säng och ett minimum av kläder och blöjor, men inte ens en vagn väntade på honom.

Kanske var de lågt ställda förväntningarna bästa vaccinet mot besvikelse eller otillräcklighetskänslor. Fast i efterhand tänker jag också att vi hade kunnat unna oss att glädjas mer medan  i väntade. Jag blir glad när jag hör om andra som fyller sin väntan med att fixa barnrum och bygga upp ett litet barnboksbibliotek och fundera ut roliga utflykter.

Nej, det behövdes inga strategier. D. traskade in i våra hjärtan med en pansardivision, vi älskade honom direkt, så vitt jag minns. Dessutom var han en rolig unge, vi hade faktiskt direkt roligt ihop. Han var också jättebra på att göra oss till föräldrar. Han behövde blöja, han behövde mat, han ville bli lyft, han hade tråkigt. Vi behövde inte själva komma på hur man gjorde - han grejade det åt oss.

Så inte vet jag vad vi hade gjort. Förhoppningsvis det som vi tänkte oss i Planen: Ta hand om barnet, se till att han är ren, trygg, mätt och fixa sedan dig själv om det behövs.

Men gäller inte det alla föräldrar, även de som föder sina barn? Fixa barnet först, dig själv sen.

Förresten, om någon är orolig: han fick en vagn så fort vi kom hem. Och leksaker. Och böcker. Och ett rum, fast det ville han inte ha, han ville sova hos oss i hur många år som helst.

onsdag 28 september 2016

Knacka på

Min man har vittnat om att när han läser Knacka på med Dong-Mei, så namnger hon alla de små björnarna bakom en av dörrarna. Björnarna är fem till antalet. De är mamma, pappa D, A och Dong-emi. Hon pekar ut alla.

Jag var tvungen att testa. Vi har så många exemplar av Knacka på hemma. Först hade vi ett som försvann och så köpte vi ett nytt, men då kom väl det första fram igen. Eller så är vi inne på vårt tredje exemplar. Hur som helst, det finns minst två hemma.

Och visst - björnfamiljen är vår familj.

Det är balsam för en nojjig mamma, som hela tiden tror att mer borde ha gjorts (men hur?! och vad?!) för att Dong-Mei skulle bli anknuten och  - rätt.

Hon tar det i alla fall som en självklarhet att om det finns en familj på fem, så är hon en del av den.


Inte gott lukta

Först kom det enstaka ord, redan under vår första tid tillsammans i Taipei. Och sedan rasslade det ut ord efter ord.

När Dong-Mei började sätta ihop ord till små meningar var det först med mycket stor möda. Hon nästan stönade och vi såg hur det roterade inne i huvudet för att få ut rätt saker. Ganska ofta fick hon också ta isär en inlärd fras för att ersätta delar av den. Dumma mamma, sade hon när hon var arg på D. Så hörde hon att det var fel, hon skärpte sig och sen kom det Dumma mamma D. Dumma D.

Men på sista tiden går det mycket lättare att sätta ihop orden. Det kräver inte koncentration som på ett matteprov längre.

Fast idag fick hon ändå tänka. Hon hittade en nästan tom kaffekopp.

-Är te?
-Nej, det är kaffe.
-Gaffe.

Jag lät henne lukta.

-Inte lukta.

Men, nej, det var fel, hon ville lukta, men det luktade inte bra. Koncentration.

-Inte gott lukta.

Hur det kan gå så fort. Det gör det då inte när jag försöker lära mig mandarin.

tisdag 27 september 2016

R

Både D. och A. lärde sig att säga r efter att de var medvetna om att de inte kunde säga r. Därför blev då båda väldigt glada när de plötsligt kunde, och vi jublade tillsammans.

Så blir det inte med Dong-Mei. Grön, säger hon.

Inte om något grönt, men det är ett r.

Det var ju bra. Men äsch. Det går så fort. Snart kan hon allt. Inte behövdes det redan ett r.

måndag 26 september 2016

Havregrynsgröt, forts.

Aha, hon hade hällt i lite jordnötsolja också. I göten alltså, tillsammans med peppar, salt och lite sylt och vatten.

Hon är lite åt det smalare hållet, Dong-Mei, eftersom hon sällan sitter still och äter och alltid fräser runt som en gräsklippare. Så lite extra olja är bara bra.

Om ens barn är fött i Sverige antar jag att man inte får ge jordnötsolja. Inget med jordnöt. Men det här är Dong-Mei, och hon är från Taiwan. Inte för att jag tror att själva genuppsättningen skyddar mot jordnötsallergi, men vi har ju vistats Taipei och lite runtomkring med Dong-Mei i över en månad och ätit lite här och där. Och då ingår jordnötsolja, helt enkelt.

Jag ska lämna lite gröt och olja framme imorgon också, så kanske hon får i sig en och annan extra kalori.


Havregrynsgröt

Havregrynsgröt är sådär, tycker Dong-Mei.

Men om man flyttar sin stol till spisen när frukosten är över, klättrar upp, saltar och pepprar på gröten som kallnat i kastrullen och sedan äter den med slev, så är det gott. Men "stakkt". Peppar är ju lite stakkt.


söndag 25 september 2016

Underbar

Alla är så kära i Dong-Mei  här i huset att det förmodligen inte är nyttigt. Hon kommer undan med nästan allt. Två gånger hittills tror jag att vi har försökt säga åt henne på skarpen, när hon hittat på något riktigt dumt. Det funkar dåligt. Hon blundar så att hon inte ser att vi är arga. Det är så sött att man har svårt att fortsätta den lilla uppfostringen.

Men hur ska man kunna bli arg på en som man varje dag upptäcker är sötare än dagen innan. Imorse låg Dong-Mei och sov bredvid mig i slängen, med armarna utsträckta. Vilka korta armar barn i den åldern har. Vad det är gulligt. Små korta, lite bulliga, armar.

Och igår fattade hon hur man blåste i ett munspel. Man ska alltså inte sjunga i det, utan blåsa och suga. Hon blåste och sög fyra gånger i rad och krävde därefter en applåd, stolt som en tupp över sitt musicerande. Hur ska man inte kunna tycka att hon bara är - underbar?

lördag 24 september 2016

Syster

-Har du Elisabeth som din lillasyster nuförtiden också? frågade A. över frukosten.

Vi träffade moster Elisabeth i onsdags, så A. undrade kanske om det hade hänt nåt på den fronten sen dess. Och som sagt, man vet aldrig riktigt vad det blir med A.

Tänker hon sig att vissa syskon slutar vara syskon? De gör ju inte det. Det är det som är det fina, bland annat, med syskon. Därför har A. fått två syskon. För att vi tror att det är viktigt. Och roligt.





fredag 23 september 2016

Money, money

När min svärfar för många år sedan fattade att det här med adoption, det är inga billiga saker, så utbrast han, lite nymornat:

-Men då är det ju en klassfråga om man kan adoptera!

Ja, det är det verkligen. Och det är inte lyckat. Man blir inte en bättre förälder för att man har råd. Eller för att man måste jobba som en galning för att få råd.

Men nu, äntligen, alla ni som får vårdnaden om ert barn efter den 1/1 2017: nu höjs adoptionsbidraget. Grattis till det!

Det kommer fortfarande att vara en klassfråga om man kan adoptera. 75 000 låter som mycket. Men i sammanhanget hjälper det knappast någon som inte har råd att adoptera.

Klassfrågor handlar ju heller inte bara om pengar. Det finns lite kvar att göra i frågan.


onsdag 21 september 2016

Köpa barn.

Ni borde bara ha köpt mig!, säger A. Hon är arg på sina syskon. Det är inte så anmärkningsvärt att hon är det. Det hade ju varit skönt för var och en av dem att vara ensamma med oss lite mer kanske.

Men: köpt. Var har hon fått det ifrån?

Hon vet ju att vi betalade pengar när vi åkte till Taiwan för att hämta Dong-Mei. Jag förklarar. Men det var för resan, för hotell, för taxi, för översättningar, för dem som fyller i alla papper. Inte för dig. Man köper inte barn.

Man kan kritisera internationell adoption. Men det är trots allt inte så att vi har köpt ett barn. Eller tre. Vi har fått dem. Och betalat för en del kringkostnader. Men vi har inte betalat organisationen som tar hand om barnen. Deras verksamhet är beroende av donationer, och inte från de länder som de adopterar barn till, utan från USA.

Det finns mycket att säga om internationell adoption, och jag borde kanske prata mer om det. Men tills dess säger jag:

Vi har inte köpt några barn. Verkligen inte.

Fått.

A., vi har fått dig. Lyckligtvis.

Adoptionsångest 2.0

Idag var jag på mammografi. Jag hade tänkt skita i det, och tänka att jag är odödlig. Jag är är rädd för kräksjukan, inte för riktiga, farliga sjukdomar.

Men det vore ansvarslöst. Så jag masade mig och Dong-Mei till mammografin och fick veta att hon fick INTE komma in, det var strålning.

Då tänkte jag så här. Det brukar vara kvinnor med lägre inkomst som inte kommer till preventiva undersökningar. Och som har ökad dödlighet i allt, typ. Sådana kvinnor är också oftare ensamstående. De måste ta med sina barn. Om man vill göra en insats för folkhälsan, så kan väl nån människa på den där mammografin ta sig an ett barn i fyra och en halv minut.

Nej.

Men det kunde mina medsystrar i västsoffan. Dong-Mei klättrade efter en liten protest upp i ett knä och spelade spel på mobilen. Det var ursnälla av min medsystrar. De kollade i mobilen och konstaterade, när jag var färdigundersökt, att Dong-Meis pappa har skägg.

Men varför satt hon så fint hos nån annan? Var det helt förkastligt av mig att lämna henne där? Borde jag gått, ostrålad? Betyder det här att hon är helt gränslös och inte känner sig hemma hos oss som jag tror, att vem som helst i vilken soffa som helst är lika bra?

Det gör inte något för mig, men det gör något för henne. Hon måste veta hatt hon är speciell för just oss, att det är vi som tänker vara med henne oavsett allt, alltid.

Ångest.

Hur ska man vara funtad för att orka vara förälder till adopterade barn?

tisdag 20 september 2016

Någon annan stans

Tänk om vi inte hade fått dem. Eller snarare, om det inte hade varit vi som fått dem.

Så tänker väl alla föräldrar, såna där som föder sina barn: tänk om inte Emma/Lasse/Evin hade hade funnits. Men då hade de ju inte Emma/Lasse/Evin funnits helt enkelt.

D., A. och Dong-Mei hade funnits oberoende av mig. Jag kände inte till dem, och deras föräldrar som födde dem kände inte till mig, de kom till ändå.

De kunde, det hade till och med varit minst lika troligt, vuxit upp i Norge, Australien eller Holland. Det kan jag få panik av att tänka på. D. som går ut ur en färgglad dörr i Amsterdam, på väg till sin skola där alla pratar holländska och har med sig smörgåslunch. Eller A. i solskyddsmössa i en park i Sydney. För det hade ju kunnat bli precis så.

Jag vet, jag hade inte känt dem då.

Så jag tänker att jag har fått ett enormt ansvar. Vi fick dem, trots att det fanns andra som kunde ha fått dem. Vi fick dem, så nu är jag skyldig att vara världens bästa förälder. Och det är jag naturligtvis inte.


måndag 19 september 2016

Röra igen

Jaha. Man får se det som terapi. En övning i tålamod.

Jag hatar röra. Nu är det röra överallt. I hallen står den ouppackade väskan från helgen, för vi kom hem sent i söndags. I barnens rum totalt kaos med pysselsaker överallt. I vardagsrummet, min heliga zon, ligger det högar med ren, vikt tvätt, som snart är ovikt igen, eftersom jag inte har lagt in den.

Men nu gör jag inget åt detta. Jag lagar lunch. Det kräver enormt mycket av mig, men jag vadar genom eländet och gör lunch. Häller upp mjölk i glas.

I natt, kanske, som mag inte är medvetslös av trötthet då, så ska jag städa. I alla fall lite av allt ska jag städa. Nu ska jag uthärda, gnola på en visa och äta mat ovanpå röran.

Oro

Jamen hur ska man få balans i livet, fattar nån annan det?

Ibland hinner vi inte träffa någon alls. Jag tänker att det är sorgligt att vi inte umgås med folk. Sen kommer det en vecka, som den här, när vi träffar folk varenda dag. Det är fikor, middagar, luncher och födelsedagar. Det blir lite mycket, kanske, för Dong-Mei tänker jag då. Och för alla, förmodligen.

Fast jag vet inte. Vet nån om man förstör sina adopterade barn om det springer runt massor av andra människor när de har varit hemma ett år?

fredag 16 september 2016

Klimat

Fattar inte det här om att det var en så varm sommar, den varmaste någonsin.

Där vi var spöregnade det, sans cesse!, hela tiden. Dong-Meis regnkappa möglade, för att den aldrig hann torka mellan skurarna.

torsdag 15 september 2016

Orättvisor

Jag har köpt en sorts tvålmodellera i kanske åtta olika färger som ligger i en rulle. Man bryter en bit och så tvålar man eller schamponerar sig med den. Eller gör den till ett litet djur. Den luktar skumt, som rökelse, men frånsett det är den kul.

När man är barn i vår familj och badar får man välja två färger åt gången, för att det liksom inte ska förhandlas i evighet. En gång gjorde jag fel. När A. hade valt lila och blå, sade jag att det var okej att välja grön också. A. ville inte ha grön. Hon tog bara två färger.

D. hörde det hela. När han duschade (han kan inte bada, han har tejpade sår på armarna på grund av skärolyckan härom veckan) ville han ha tre färger.

Nej, sade jag, vi tar två. A. hade två.
- Ja, men hon hade chansen att välja tre.

Jag är så orättvis.

Men jag kan inte bättre än så här. Jag gör faktiskt mitt bästa.

Goji

Vet nån hur man gör för att ha tre barn i två olika omsorger och lite fritidsaktiviteter och samtidigt arbeta?

Jag har varit hemma så länge att jag har glömt att man måste vara på jobbet ibland. Morgonstress har vi redan, för alla ska ju till skola och dagis, men om jag ska jobba måste vi nog ha eftermiddagsstress och kvällsstress också.

Jag tror att vi ska börja med att inte laga middag. Kanske kan man göra nån sorts proteinshake med gojibär och alger, så att alla får i sig rätt mängd näring.

onsdag 14 september 2016

Helsyskon

Idag var det nog rekord i konstig fråga på lekplatsen.

-Är de helsyskon?

Alltså. Om man tänker "från början", som frågeställande förälder vid gunga nog gjorde, så är det väl troligast att de är helsyskon eller inte syskon alls. Skulle det troligaste vara att vi åkte och adopterade två, tre barn till en mamma (förmodligen inte en pappa) som hon hade med två, tre olika män? Tja, det är kanske tänkbart. Men inte vanligt.

Eller tänker hon på hur läget är nu? Hur skulle då då kunna vara halvsyskon? De kunde vara helsyskon, alltså barn till två föräldrar som har fler barn med varandra. Så som läget alltså är i vårt gäng. Och de skulle kunna vara inte syskon alls, genom att några av barnen var adopterade av mig som ensamstående, innan jag träffade min man, och några av min man, medan han hade annan fru (ensamstående män får nog inte adoptera så där i brådrasket, inte från Taiwan). Bonussyskon alltså. Men halvsyskon?

Så jag sade ja, de är helsyskon.

De har samma mamma och pappa.

Den var jag inte beredd på, faktiskt. Härligt att livet fortfarande kan överraska mig.

måndag 12 september 2016

Månfestival

Nu är det månfestival i Taiwan!

Hemma äter vi yue bing. Månkakor.

Som D. har fått av sin inget mindre än mirakulöst duktiga och fantastiska modersmålslärare. Tack vare henne lär vi oss alla en del mandarin.

I min fantasi åker D. och resten av familjen till Taiwan och firar månfestival om sådär 8 år och träffar alla dessa mammor. Och då pratar vi mandarin med dem.





söndag 11 september 2016

366 dagar

För 366 dagar sedan träffade vi Dong-Mei för första gången. Vi blev hämtade på ett svalt och väldigt modernt hotell i norra Taipei och sedan åkte vi högre upp i den bergiga förorten för att träffa det som var, eller skulle bli, vårt tredje barn.

Hon var rädd, hon var tyst. Men hon somnade på min arm på hotellet, förmodligen av rädsla och önskan att bara försvinna från den skräcksituation hon var försatt i. Två andra människor, som hon aldrig sett kom och tog med henne ut på stan. Såsmåningom åt vi cheesecake på café, men ärligt talat, under vår första vecka i Taipei, när min man och jag egentligen var där för att vara med på en domstolsförhandling om Dong-Mei, men fick träffa henne varje dag och lämna tillbaka henne varje kväll på barnhemmet, så tyckte Dong-Mei att det var ganska förfärligt.

Men ett år senare vaknar jag inte på ett hotellrum, utan i vår vanliga säng. D. ligger på min ena sida, A. på den andra. När Dong-Mei vaknar klättrar hon ur spjälsängen och studsar bort och kryper ner mellan D. och mig. Och gosar in sig. Hon är inte rädd alls. Hon vet var hon hör hemma. Och vi vet också.

Det är nåt fel med den senaste laddningen blöjor vi har köpt, det läcker och pyjamasen är blöt. Ungen varm och på myshumör.

Det händer väldigt mycket på ett år. Hur kan hon ha varit vår ett helt år? Vad minns hon av det som hände innan?

lördag 10 september 2016

Besparing

Jag blir röd, kliig och prickig i ansiktet om jag inte använder svindyr tvål. I somras hade jag åkt ifrån min dyra tvål och det fanns inte en butik i sikte från sommarstugan som sålde svindyr tvål. Jag hade alltså att välja på att inte tvätta ansiktet alls, använda bara vatten, eller handtvål.

Eller barnens top-to-toe wash.

Den är dokumenterat mild står det och den utlovar no more tears. Så när barnen har sagt att det svider i ögonen har jag haft måttligt med förståelse för det.

Jag tog barntvålen. Och jag kan konstatera det här:

Den svider verkligen i ögonen. Numer är jag mycket mer empatisk när de klagar på det.

Jag blir inte prickig av den.

Och det, det är en besparing värd namnet. Annars kostar en liten tub tvål 300 kronor och nu kostar en stor pumpflaska kanske fyrtio. Jag tjänar ju in en tusenlapp om året. Därför gick jag omedelbart och liksom belönade barnen för deras existens genom att köpa nån sorts tvålmodellera. Flera färger av nåt klet i cellofan och man kan ha det som bubbelbad, tvål eller schampoo.

(Det ledde genast till en "orättvisa". Som jag kanske ska berätta om senare.)

tisdag 6 september 2016

Lås

Vi har ett mynt i vårt lås. Nu kan man ju inte låsa.

Tiotusenkronorsfrågan: Hur kom det dit?

måndag 5 september 2016

Svenska

Om man kunde klistra in ljudfiler här (det kanske man kan?) så skulle jag bjuda på Dong-Meis "ja".

Ett tydligt j och sedan det finaste a-ljud man kan tänka sig (å-haltigt, för det som tänker så) och med en prydlig tonkurva.

Hon pratar svenska. Fast en del är kvar. Varenda vovve heter fortfarande gougou. Till alla gougouägares förvåning.

-Klappa gougou!

lördag 3 september 2016

Tillbud

Häromkvällen, när jag var själv med barnen, hade vi ett Tillbud.

D. och A. var sura och bråkade på var sin sida om en dörr med glas i. Och så sade det rassel, och jag vände mig om, för jag var själv bara tre steg bort, och där låg glas på hela golvet. A. stod i en liten blodpöl och om D. droppade det.

Och D. var hysteriskt rädd, ångerfull, och hade nog ganska ont. (Vet någon hur man lugnar ett barn som på riktigt är hysteriskt? Jag började fundera på det jag har lärt mig i livräddning i vatten, att man får klippa till folk som inte samarbetar - men han lugnade sig till slut utan ruskningar.)

När jag lyckades fiska upp dem ur glaset och inspektera skadorna ringde jag 1177 som sade att det var OK att sätta på förband (man trycker inte in glasbitarna längre) och att duscha av dem splittret.

Mitt i detta klättrade Dong-Mei upp ur spjälsängen och hoppade runt på golvet för att också få en chans att skära sig i fötterna. Jag satte fast henne i stokkestolen med sele till slut, medan hon recenserade förloppet: -Blo, blo!

Sedan akutmottagning. De var otroligt hjälpsamma. Vi fick komma in direkt och så plockade en extremt tålmodig läkare glassplitter ur D:s hand och armar och sedan lite bedövningsspruta och lite skära och så tejp och förband.

Tänk vad bra att de inte skar av ett stort kärl. Tänk vad bra att de inte skar sig i ansiktet. Tänk vad bra att de inte skar sig i ögonen. Och tänk vad bra att bo i ett land där man får vård, även om tillståndet inte är livshotande, utan mer hotar att lämna fula ärr och kanske nån infektion av kvarblivet splitter.

Men nu vill jag inte ha mer tur. Nu vill jag ha lugn och ro ett tag.

Pengar

-Är min pengar! Är min pengar!

Dong-Mei har två blöta enkronor i handen, som hon har knyckt i min väska.

Nej, det är inte dina pengar. Och även om det vore det ska man inte ha dem i munnen.