Underbar

Alla är så kära i Dong-Mei  här i huset att det förmodligen inte är nyttigt. Hon kommer undan med nästan allt. Två gånger hittills tror jag att vi har försökt säga åt henne på skarpen, när hon hittat på något riktigt dumt. Det funkar dåligt. Hon blundar så att hon inte ser att vi är arga. Det är så sött att man har svårt att fortsätta den lilla uppfostringen.

Men hur ska man kunna bli arg på en som man varje dag upptäcker är sötare än dagen innan. Imorse låg Dong-Mei och sov bredvid mig i slängen, med armarna utsträckta. Vilka korta armar barn i den åldern har. Vad det är gulligt. Små korta, lite bulliga, armar.

Och igår fattade hon hur man blåste i ett munspel. Man ska alltså inte sjunga i det, utan blåsa och suga. Hon blåste och sög fyra gånger i rad och krävde därefter en applåd, stolt som en tupp över sitt musicerande. Hur ska man inte kunna tycka att hon bara är - underbar?