Adoptionsångest 2.0

Idag var jag på mammografi. Jag hade tänkt skita i det, och tänka att jag är odödlig. Jag är är rädd för kräksjukan, inte för riktiga, farliga sjukdomar.

Men det vore ansvarslöst. Så jag masade mig och Dong-Mei till mammografin och fick veta att hon fick INTE komma in, det var strålning.

Då tänkte jag så här. Det brukar vara kvinnor med lägre inkomst som inte kommer till preventiva undersökningar. Och som har ökad dödlighet i allt, typ. Sådana kvinnor är också oftare ensamstående. De måste ta med sina barn. Om man vill göra en insats för folkhälsan, så kan väl nån människa på den där mammografin ta sig an ett barn i fyra och en halv minut.

Nej.

Men det kunde mina medsystrar i västsoffan. Dong-Mei klättrade efter en liten protest upp i ett knä och spelade spel på mobilen. Det var ursnälla av min medsystrar. De kollade i mobilen och konstaterade, när jag var färdigundersökt, att Dong-Meis pappa har skägg.

Men varför satt hon så fint hos nån annan? Var det helt förkastligt av mig att lämna henne där? Borde jag gått, ostrålad? Betyder det här att hon är helt gränslös och inte känner sig hemma hos oss som jag tror, att vem som helst i vilken soffa som helst är lika bra?

Det gör inte något för mig, men det gör något för henne. Hon måste veta hatt hon är speciell för just oss, att det är vi som tänker vara med henne oavsett allt, alltid.

Ångest.

Hur ska man vara funtad för att orka vara förälder till adopterade barn?