Tillbud

Häromkvällen, när jag var själv med barnen, hade vi ett Tillbud.

D. och A. var sura och bråkade på var sin sida om en dörr med glas i. Och så sade det rassel, och jag vände mig om, för jag var själv bara tre steg bort, och där låg glas på hela golvet. A. stod i en liten blodpöl och om D. droppade det.

Och D. var hysteriskt rädd, ångerfull, och hade nog ganska ont. (Vet någon hur man lugnar ett barn som på riktigt är hysteriskt? Jag började fundera på det jag har lärt mig i livräddning i vatten, att man får klippa till folk som inte samarbetar - men han lugnade sig till slut utan ruskningar.)

När jag lyckades fiska upp dem ur glaset och inspektera skadorna ringde jag 1177 som sade att det var OK att sätta på förband (man trycker inte in glasbitarna längre) och att duscha av dem splittret.

Mitt i detta klättrade Dong-Mei upp ur spjälsängen och hoppade runt på golvet för att också få en chans att skära sig i fötterna. Jag satte fast henne i stokkestolen med sele till slut, medan hon recenserade förloppet: -Blo, blo!

Sedan akutmottagning. De var otroligt hjälpsamma. Vi fick komma in direkt och så plockade en extremt tålmodig läkare glassplitter ur D:s hand och armar och sedan lite bedövningsspruta och lite skära och så tejp och förband.

Tänk vad bra att de inte skar av ett stort kärl. Tänk vad bra att de inte skar sig i ansiktet. Tänk vad bra att de inte skar sig i ögonen. Och tänk vad bra att bo i ett land där man får vård, även om tillståndet inte är livshotande, utan mer hotar att lämna fula ärr och kanske nån infektion av kvarblivet splitter.

Men nu vill jag inte ha mer tur. Nu vill jag ha lugn och ro ett tag.