På kvällen kommer Dong-Mei absolut inte i säng. Det blir sent om man inte pekar med hela handen och dessutom föser henne in under täcket.
Någon kväll sa vi att du blir nog trött imrogon, Dong-Mei. Men det trodde hon inte. (Det funkar ju inte heller. Åttaåringar lever i nuet.)
Morgonen därpå ville hon inte gå upp. Såklart. Nu måste du gå upp och komma iväg till skolan, sa jag mot hennes varma, sömniga hjässa.
-Skolan finns inte, sa Dong-Mei.
-Jo, jag tror det, sa jag.
-Nej. De bara lurar dig. Se upp.
Jag ska se upp med den djupa staten.
