Ett ryck

Dong-Mei hade klippt av en hårtott längst fram vid slingorna runt ansiktet på sig själv. Det kunde man se. Hon nekade bestämt. Hade inte klippt något.

Så småningom fick hon ju ändå erkänna det. Då pratade jag (kanske med lite irriterad röst) om att man måste tala sanning. Om jag kan lita på henne så kan jag hjälpa henne. Annars blir det svårare.

Till slut tröttnade hon och förklarade läget så här:

-Jag fick ett ryck, okej?!

Nu verkar det som att jag inte har någon småtting utan tre tonåringar. De är också väldigt väldigt bra. Men jag kan sakna att ha såna där små roliga som gör konstiga saker hela dagarna. Och som man verkligen får vara något för. Inte bara tjattant. Eller dålig på it. Till och med Dong-Mei har gått om mig.

Nights on earth

De är stora, men små. I natt drömde A, 12, faktiskt en mardröm och kom och lade sig hos mig. Jag hade vaknat när maken gick klockan fyra, så jag hade stort utbyte av långbent, fast ganska kort, 12-åring. Jag var vaken och kunde njuta av varma axlar och runt huvud.

Sen fick jag ont i mitt eget huvud av koffeinbrist, vilket jag vid femsnåret botade med en kopp kaffe. Jag ska nog dra ner lite på det. Man kan inte ha ett beroende som tvingar upp en för en fix klockan halv fem.

Sen försökte jag sova, men då ringde A:s alarm. Hon är stor också: Håret ska fixas noga varje morgon. Hon hade somnat om, men det hade inte jag, så jag gick upp till alarmet. Och sen väckte jag A. en halvtimme senare. Katastrof. Nu var det bara en TIMME tills hon skulle gå, hur skulle håret etc. hinnas med?!

Det hanns med. 

Jag är så himla trött nu bara. Jag trodde att det här med att springa runt nattetid skulle vara över när man inte hade småkottar längre.