Dong-Mei hade klippt av en hårtott längst fram vid slingorna runt ansiktet på sig själv. Det kunde man se. Hon nekade bestämt. Hade inte klippt något.
Så småningom fick hon ju ändå erkänna det. Då pratade jag (kanske med lite irriterad röst) om att man måste tala sanning. Om jag kan lita på henne så kan jag hjälpa henne. Annars blir det svårare.
Till slut tröttnade hon och förklarade läget så här:
-Jag fick ett ryck, okej?!
Nu verkar det som att jag inte har någon småtting utan tre tonåringar. De är också väldigt väldigt bra. Men jag kan sakna att ha såna där små roliga som gör konstiga saker hela dagarna. Och som man verkligen får vara något för. Inte bara tjattant. Eller dålig på it. Till och med Dong-Mei har gått om mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar