Foglossning

Om man är kvinna skylls varje tänkbart symptom på att man är - kvinna!

Jag har haft ont i höften och ryggen ett tag och till slut ringde jag vårdcentralen. Mycket trevlig sköterska pratade med mig och undrade hur gammal jag var (över 40) om jag lyfte mycket (ja, mycket barn) och om jag hade skadat mig (nej).

Det är nog inget slitage, ska sköterskan. Men du vet, din kropp har ju gått igenom mycket, det kan vara graviditeterna.

Det tror inte jag.

Så jag remitterades till sjukgymnasten. Samma batteri med frågor.

Det kan vara graviditeterna, sa sjukgymnasten. Foglossning kan göra sånt här med en höft.

Trots att jag sa att jag inte hade fött mina barn, så stod de, i princip, fast vid att det nog ändå berodde på graviditeterna. Eller möjligen på skidåkning.

Snarare skidåkning, faktiskt. Även om symptomen inte kom då. Men graviditet tror jag nästan att vi kan utesluta helt som förklaring.

Gris

Det här är "en gris som har klätt ut sig till människa".

Mardröm

I natt hördes det ett par förtvivlade rop genom huset. Jag gick först in till A. Det brukar vara hon som vaknar på nätterna. Men A. sov.

Då gick jag in till D. Han satt upp i sängen med täcket uppdraget till hakan. Jag frågade vad det var. Han sade att han var rädd. Han hade drömt nåt.

Sen följde han med tillbaka till min och min mans säng. Där sover ju Dong-Mei permanent. Men man kan alltid få ner en till. Så D. kröp ner bredvid mig, och han var rädd, hela kroppen var spänd, men till slut slappnade den av och det började snusas så fint.

Jag vill ju inte att han ska ha mardrömmar. Men en liten, liten, inte så ruskig mardröm kan han väl ha någon gång i månaden, så att jag får ha mitt stora barn bredvid mig och lukta på hans hår.

Det är okej att önska det va?

Dong-Mei blev jättearg när hon vaknade och upptäckte D.

-Det här är mitt rum! sa hon ilsket.

Inte så generöst.

Själv var jag väldigt varm, inklämd mellan två barn. Lätt värt.

Det viktigaste för mig

Det viktigaste för mig är mina underkläder stod det på nån reklam i ett skyltfönster.

Det viktigaste för mig är inte mina underkläder, den saken är helt klar.

Det viktigaste för mig är D, A och Dong-Mei.

Borta

Igår försvann Dong-Mei och A. på ett förortstorg. De lekte i en vinterstängd fontän, jag fortsatte vidare, och sen var de - borta.

Man hinner tänka väldigt mycket när ens barn är borta. Att D. skulle vara vårt enda barn. Att jag ju håller Dong-Meis överdragsbyxor och mössa i handen, så hon har bara en liten jacka på sig. Hon klarar sig inte hela natten utomhus med bara den jackan. Varför tvingade jag inte på henne byxorna ändå? Varför försvinner mina döttrar den kvällen i mars när det är tio grader kallt och himlen är grön av kyla? Man hinner tänka att det snart, snart blir mörkt. Då blir de räddare, och svårare att hitta. Om de blir trötta, var kryper de ihop då, hinner man tänka.

Man hinner tänka hoppas de två håller ihop. Man hinner ringa sin man. Man funderar på att ringa sin kompis i området och be honom komma ner och leta. Man hinner tänka på polisen. Man hinner tänka att man är världens sämsta förälder.

Jag sprang först runt på torget för att få en överblick. De var ingenstans. Jag sprang till bilen. Inte där heller. Jag sprang runt husen. Inte utanför torget. Hur långt hinner två barn på några minuter? Vilket håll gick de åt? Försökte de hitta mig, bilen, kompisen och hans dotter?

Men de hade gjort allt rätt. A. hade gråtit och varit rädd, Dong-Mei hade inte riktigt fattat, men A. hade tänkt att mamma säger att vi måste hålla ihop när vi är ute, så hon höll Dong-Mei hårt i jackan. Och så hade jag sagt att om man kommer bort ska man leta upp någon trygg vuxen. Någon som arbetar i en affär t.ex. Och säga att man har kommit bort och säga mitt namn, för det finns bara en med mitt namn. Pappas namn är inte lika bra.

A. hade alltså bestämt att hon och Dong-Mei skulle gå tillbaka in i kyrkan, där de just hade varit på kör, de hade sagt till en mamma som de kände igen, och visat mitt mobilnummer, som är uppskrivet i deras jackor, ifall jackorna skulle komma bort.

Jag hörde inte när mamman ringde, men när jag sprang in i kyrkan för att leta efter barnen, så hittade jag dem där på golvet bredvid varandra och en mamma berättade att hon hade ringt mig.

Tack snälla mamman. Tack snälla A. som fixade allt så galant. Tack snälla Dong-Mei för att du inte trilskades just de här hemska minutrarna.

A. grät i bilen hela vägen hem, tjugo minuter. Sen sov hon i min säng i natt. Och när jag vaknade i morse hade jag fortfarade två döttrar hos mig.

Kyrkböcker och dna

Först var det släktforksning som alla intresserade sig för. Man skulle titta i kyrkböcker. Jag är släkt med Heliga Birgitta. Den informationen ger mig faktiskt - ingenting.

Nu har det blivit genetisk forskning som är grejen. Man kan spotta i provrör eller dutta i munnen eller vad man gör, och så får man veta att man har genetiskt material i sig från olika håll. Skulle aldrig falla mig in att kolla upp det. Fattar verkligen inte vad jag ska ha den kunskapen till.

Det är som det är. Kanske är det därför jag aldrig har tänkt på adoption som en plan b. Att det skulle vara nån grej med att få se sitt dna leva vidare. Det kan ju inte vara mitt ansvar att Heliga Birgittas gener finns kvar på jorden.

Jag undrar vad barnen kommer att tänka om släktforskning. Kommer de att bry sig om fotografier på Hilmer, min morfars far, som vare sig jag eller de har träffat. Tänker de att jag blev som jag blev pga Hilmers gener och Hilmers sätt att uppfostra sina barn som till slut sipprade ner till mig och dem?

Vill de veta att de är släkt med Djingis Khan? Vill de veta vilken invandringsvåg de hör till, det måste rimligen ha böljat krig och framfarter över det som är Kina idag. Vill de veta om de kom norrifrån eller söderifrån?

Är det en lyx man kan unna sig att vara ointresserad av sitt arv, när man ändå känner till hur det såg ut? Kan jag hjälpa barnen med deras bakgrund, jag som är helt ointresserad av mitt arv, fullt upptagen med att försöka hänga med i nuet?

Bara ofta, väldigt ofta

A. förklarar vem det var hon lekte med på rasten.

-Det var en i tvåan. Hon går aldrig samtidigt som vi går hem, bara ofta, väldigt ofta, en gång om dagen och hon har blått och lila och blått.

Bara ofta, väldigt ofta tänker jag på att det är väldigt bra att barn inte vittnar i rätten och så. Det kan vara lite oklart ibland, eller ofta, väldigt ofta, hur det hänger ihop allting.

Hjärteblod

D. ska ha konsert med skolan. Han är inne i en präktig näsblödarperiod. Torr vinterluft är inte så bra för näsblödare. Han måste preppa sig lite för att inte stå där framme och inte ha med sig näsdukar om han börjar blöda näsblod på scenen.

Dong-Mei är inne i en pladderperiod. Hon pratar nåt så ofantligt, så ibland får man spader. Hon pratar mer än hon klarar själv, för ofta byter stavelserna plats med varandra.

-Du måste ta med dig papper, D., säger Dong-Mei. Om du skulle näsa blödnos.