Kyrkböcker och dna

Först var det släktforksning som alla intresserade sig för. Man skulle titta i kyrkböcker. Jag är släkt med Heliga Birgitta. Den informationen ger mig faktiskt - ingenting.

Nu har det blivit genetisk forskning som är grejen. Man kan spotta i provrör eller dutta i munnen eller vad man gör, och så får man veta att man har genetiskt material i sig från olika håll. Skulle aldrig falla mig in att kolla upp det. Fattar verkligen inte vad jag ska ha den kunskapen till.

Det är som det är. Kanske är det därför jag aldrig har tänkt på adoption som en plan b. Att det skulle vara nån grej med att få se sitt dna leva vidare. Det kan ju inte vara mitt ansvar att Heliga Birgittas gener finns kvar på jorden.

Jag undrar vad barnen kommer att tänka om släktforskning. Kommer de att bry sig om fotografier på Hilmer, min morfars far, som vare sig jag eller de har träffat. Tänker de att jag blev som jag blev pga Hilmers gener och Hilmers sätt att uppfostra sina barn som till slut sipprade ner till mig och dem?

Vill de veta att de är släkt med Djingis Khan? Vill de veta vilken invandringsvåg de hör till, det måste rimligen ha böljat krig och framfarter över det som är Kina idag. Vill de veta om de kom norrifrån eller söderifrån?

Är det en lyx man kan unna sig att vara ointresserad av sitt arv, när man ändå känner till hur det såg ut? Kan jag hjälpa barnen med deras bakgrund, jag som är helt ointresserad av mitt arv, fullt upptagen med att försöka hänga med i nuet?