Borta

Igår försvann Dong-Mei och A. på ett förortstorg. De lekte i en vinterstängd fontän, jag fortsatte vidare, och sen var de - borta.

Man hinner tänka väldigt mycket när ens barn är borta. Att D. skulle vara vårt enda barn. Att jag ju håller Dong-Meis överdragsbyxor och mössa i handen, så hon har bara en liten jacka på sig. Hon klarar sig inte hela natten utomhus med bara den jackan. Varför tvingade jag inte på henne byxorna ändå? Varför försvinner mina döttrar den kvällen i mars när det är tio grader kallt och himlen är grön av kyla? Man hinner tänka att det snart, snart blir mörkt. Då blir de räddare, och svårare att hitta. Om de blir trötta, var kryper de ihop då, hinner man tänka.

Man hinner tänka hoppas de två håller ihop. Man hinner ringa sin man. Man funderar på att ringa sin kompis i området och be honom komma ner och leta. Man hinner tänka på polisen. Man hinner tänka att man är världens sämsta förälder.

Jag sprang först runt på torget för att få en överblick. De var ingenstans. Jag sprang till bilen. Inte där heller. Jag sprang runt husen. Inte utanför torget. Hur långt hinner två barn på några minuter? Vilket håll gick de åt? Försökte de hitta mig, bilen, kompisen och hans dotter?

Men de hade gjort allt rätt. A. hade gråtit och varit rädd, Dong-Mei hade inte riktigt fattat, men A. hade tänkt att mamma säger att vi måste hålla ihop när vi är ute, så hon höll Dong-Mei hårt i jackan. Och så hade jag sagt att om man kommer bort ska man leta upp någon trygg vuxen. Någon som arbetar i en affär t.ex. Och säga att man har kommit bort och säga mitt namn, för det finns bara en med mitt namn. Pappas namn är inte lika bra.

A. hade alltså bestämt att hon och Dong-Mei skulle gå tillbaka in i kyrkan, där de just hade varit på kör, de hade sagt till en mamma som de kände igen, och visat mitt mobilnummer, som är uppskrivet i deras jackor, ifall jackorna skulle komma bort.

Jag hörde inte när mamman ringde, men när jag sprang in i kyrkan för att leta efter barnen, så hittade jag dem där på golvet bredvid varandra och en mamma berättade att hon hade ringt mig.

Tack snälla mamman. Tack snälla A. som fixade allt så galant. Tack snälla Dong-Mei för att du inte trilskades just de här hemska minutrarna.

A. grät i bilen hela vägen hem, tjugo minuter. Sen sov hon i min säng i natt. Och när jag vaknade i morse hade jag fortfarade två döttrar hos mig.