Söka rätt skola

Jag var på föräldramöte och där ondgjorde sig ett par föräldrar över att det är svårt att få in barnen på friskolor, som är populära. Man måste ställa barnen i kö när de är yttepyttesmå, helst på BB.

Hur ska man göra om man flyttar när barnet är fem? Eller om man inte vet om vilken skola som är bra, när man har en bebis som har sex år till skolstarten? Det är ett orättvist system. Det är det ju. Det är orättvist att vissa barn har föräldrar som förstår vikten av att välja skola åt sitt barn.

Nu finns förslag om att man ska lotta till populära skolor istället. Det är säkert bättre för integrationen. Och det är mer rättvist. Bra för den som flyttar.

Men det jag inte orkade säga var det här: om man flyttar är det kanske delvis ett val. Man kan stanna i sin kommun för barnens skull, där man ställt dem i finskolekö sedan dag tre i deras liv.

Men hur är det med adopterade barn som anländer till landet när de är fem? De missgynnas betydligt mer systematiskt.

Jag sade inget om det, de var så upptagna med allehanda orättvisor. Men jag har en lösning:

Gör varje skola så bra att skolan på riktigt blir kompensatorisk. Då behövs inga friskolor. Då finns det bara riktigt, riktigt bra skolor för alla.

Konstigt att ingen har tänkt på den möjligheten.

Och, ja, våra barn går i friskola och fridagis. Båda föräldrarna arbetar i utbildningsväsendet och då vet man sånt. Vi ställde D. i kö samma vecka som han fick personnummer. Då var han åtta månader, och vi hade tur, för det fanns bara fyra platser i klassen som inte var upptagna av förturer. Och de andra sladdar ju med på förtur.

Men jag håller med om att det är orättvist. Varje unge förtjänar en skolgång som tar hänsyn till barnets förutsättningar. Det är ju inte förvaring. Tanken är ju att det ska vara utvecklande i skolan.

Adoptionsokritik

Den som har tröttnat på att höra allt negativt som finns att säga om adoption (och nu underkänner jag inte adopterades erfarenheter av utanförskap - bara det märkliga intresse som visas våra barn tyder ju på att det är väldigt speciellt att se annorlunda ut, och att detta alltid måste förklaras, så kanske fattar jag delvis hur det känns, det är ju mina barn, det känns i mitt vita skinn också - nej, inte lika mycket som i deras, men det känns) kan vända sig till Amerika.

I USA finns naturligtvis också adoptionskritik men också en högerkristen rörelse som älskar adoptioner. Vi är adopterade av Gud, det är ett godkänt sätt att bilda familj. Jesus var adopterad. Och Stålmannen. Jag kan inte identifiera mig ett enda dugg med denna rörelse och blir mer än lite orolig över att många menar att man är skyldig att adoptera om man har råd och möjlighet. Adoption som god gärning är en dålig idé. Adoption är bra om man känner att man vill ha ett barn. Alltså om man känner på samma sätt som om man planerar ett biologiskt barn. Det är också bra att man känner att man kan ta sig an en del problem, eftersom många barn har medicinska svårigheter, är ganska gamla när de kommer hit. Och alla har en olycklig start på ena eller andra sättet, det är liksom förutsättningen för att adoption ska komma i fråga.

När vi har varit i USA med våra barn har det ofta hänt att folk har kommit fram till oss. De flesta har inte varit adopterade själva. De har tackat oss, sagt att vi är så duktiga, att Gud rikligen kommer att belöna oss för detta (har han redan gjort svarade jag den gången). Vi är fantastiska människor. Det är enormt obehagligt.

Men en dag i en matbutik i Minneapolis kom det fram en man i trettioårsåldern. Och sade, utan att tacka oss, han ville bara berätta, att det faktum att han hade blivit adopterad hade räddat hans liv. Han blev glad av att se vår familj.

Det var ett trevligt bemötande. Inte aggressiv kritik  från höger (ditt barn är fel för att det är ovitt), inte aggressiv kritik från vänster (ditt barn kommer på grund av dig och människohandel att må dåligt för det är ovitt), inte galen kärlek (ni är fantastiska som tar er an ett barn som är ovitt).

Bara: det ni har gjort nu var det bästa som hände mig. Tack, mannen vid tårtdisken på Lunds i Minneapolis. 

Vilkafinabarnduharärdeadopterade?

-Vad fina dina barn är.
-Ja...
-Varifrån kommer de?

(Oj! Nu blev jag förvånad över att du frågade så. Not.)

-De är födda i Taiwan.
-Jaha. Vilket sammanträffande! Min son är på hindubröllop (ursäkta, hon hade inte svenska som sitt modersmål, hon menade nog inget illa med "hindubröllop") i Nepal.

Vilket sammanträffande hur då? Att Nepal och Taiwan ligger på samma kontinent, fast rätt långt isär? Att vi har varsin son? Att det finns människor på planeten - vissa åker på bröllop, andra åker och adopterar?

Det finns så många oanade vändningar den här vilkafinabarnduharärdeadopterade kan ta.

Adoptionskritik

Vi har ju då alltså adopterat barn. Tre stycken. Ett i taget.

Det innebär att vi har funderat över om adoption är rätt, mycket ordentligt, tre gånger.

Man kan ju undra om en som skriver så mycket om problemen med adoption, de strukturella problemen inte minst, verkligen borde adoptera.

Jag kommer aldrig att komma fram till ett enda entydigt svar. Men den adoptionskritik som jag för några år sedan tyckte var intressant och berättigad, den börjar irritera mig nu. Inte för att jag är en av de onda som adopterar. Jag är en som adopterar och om det innebär en stor skuld, så bär jag den skulden. Till alla mina andra privilegier i denna värld kan också läggas vit adopterar icke-vit (tre gånger) för att hon vill, får och har råd. (och det här med pengar i adoptioner, det ska jag återkomma till, vid tillfälle.)

Men sedan jag har fått barn har jag också insett det här, och det visste jag inte helt innan vi adopterade: barn måste ha en familj. Inte för att man måste ha en kärnfamilj, en mamma och en pappa. Inte för att man måste ha lagom många syskon. Inte för att man måste bo i radhus, eller i Norden. Inte för att man måste vara medelklass.

Men man måste vara älskad för att bli en riktig människa i slutändan. Och även om många länder erbjuder goda möjligheter till utveckling för barn på barnhem, studier, yrkesutbildningar, fonder, medicinsk vård, så erbjuder inget barnhem i världen, inte ens de som har "mammor" som bor i byar med barnen, möjligheten att bli någons eget barn.

För att bli riktig tror jag att man måste få veta att man får stanna hos någon eller några alltid, och vad som än händer, vad man än gör. Den möjlgiheten ger adoption. Och egentligen bara adoption.

Det behöver inte vara internationell adoption. Nationell adoption har ju fördelen att barnet, vanligen, ser ut som majoritetsbefolkningen i landet, och hur knäppt det argumentet än är, så spelar det roll. Men det finns många adopterade som ser ut som majoritetsbefolkningen som tycker att det är jobbigt det också; deras adoption måste förklaras, den är inte självklar, den måste tas upp.

Men adoption är av godo, så länge inget barn blivit bortrövat, ingen förälder ljugen för, inga pengar använda för att muta, övertyga, locka. Det blir bättre för barnet, jag tror faktiskt på allvar det. Det blir också bättre för den vuxna som längtar efter ett barn. Men det är inte det viktiga. Det viktiga är att det är bättre för ett barn att bli någons för livet.

Och i adoptionskritiken glömmer man bort det. Att få kritisera strukturen är viktigare än att ge små barn möjlighet att bli någons. Det är inte trevligt. Det är fulpolitik.

De ensamma

Ny dokumentär om adopterade: De ensamma. Den skulle jag se. Av Osman Karim. Bröderna Karim är alltid reflekterade, det här skulle bli intressant.

En handfull adopterade berättade. Utmärkt och sorgligt. Deras berättelser är ju inte mycket att säga om. Det är deras upplevelse: man är ensam, ingen är som man själv. Förfärligt och sorgligt och inget att kritisera. Kanske är jag lite trött på vinkel adopterad söker sina rötter och blir lycklig, men det kan ju vara någons egen historia. Även om jag hade velat höra andra historier också.

Det här vill jag emellertid gärna kritisera:

Det dök upp faktarutor mellan intervjusamtalen. En av dem angav självmord som den vanligaste dödsorsaken bland svenska adopterade män.

Hemskt.

Men, och jag var tvungen att kolla på SCB, men jag mindes rätt, självmord är den vanligaste dödsorsaken bland män (adopterade eller inte) i åldrarna 15-44 år.

Lite känns det som att någon ville berätta en hemsk historia, och så fick det bli. De har det så dåligt. de är så ensamma. De tar livet av sig.

Ja. De och de andra också.

(Se den på svt play.)

Bråk

Hot verkar fungera bättre än mutor och uppmuntran i vår familj. För ett par veckor sedan blev jag irriterad på att A. och D. bråkade om precis allt, och sade att jag skulle ta och slänga en leksak varje gång det hände att de bråkade.

Då bråkade de inte på en vecka. De uttryckte själva hur kul det var när man hjälptes åt istället. Efter en vecka fick de en belöning och jag utlovade ny belöning veckan därpå. Men nu hjälper inget.

I morse hade vi handgemäng. Om vad, undrar ni? Jo, det fanns två pappmuggar, och D. hade fått den finaste. Till slut gav han den till A. i sann martyranda och A. gav den till Dong-Mei som sin vana trogen knycklade ihop den. Hon knycklar ihop allt.

A. rev D. och Dong-Mei i ansiktet så de fick rispor. D. lade sig ovanpå A. i hallen och tryckte ner henne mot golvet.

Varför? De har ju varandra, skulle det inte vara roligare att försöka göra det bästa av det istället?

Förlora

Tänk att förlora ett barn i en bussolycka. Eller i ett våldsdåd.

Jag vet inte om det är någon skillnad på hur man förlorar ett barn. Om det gör någon skillnad att man kan vara arg på något. På cancer, på hala vägar, på hat.

Ingen borde förlora ett barn. Inget barn borde förloras. Alla förlorar när ett barn förloras.

Ingens barn

Den som orkar kan se "De dödsdömdas barn", en dokumentär som ligger på svt Play.

En danskt dokumentärfilmsteam har under två år följt barn till kinesiska fångar som dömts till döden. Det är outhärdligt. Ofta är det mammorna som har dödat papporna efter år av misshandel av såväl kvinnorna som barnen. Ibland är det andra brott. Gemensamt är att barnen får komma till en institution, där det är uppenbart att man vill dem väl, men där de svävar i ovisshet om vad som ska hända med dem och med den dödsdömde föräldern. Och: där det inte finns den där speciella personen eller personerna som tycker att just de är värdefullast. Att just de är den där favoritpralinen i asken.

Alla barn förtjänar att vara den där pralinen.

En flicka bor på institutionen för att hon hittades på en järnvägsstation. Hon var offer för human trafficking, men det hela avslöjades, och hon lämnades kvar. Nu har man letat efter henne familj i flera år utan framgång. Och hon är kvar på institution.

Om adoption finns ju en del att säga. Jag kan inte tänka mig något hemskare som förälder till adopterade barn att det uppdagas att mitt barn var bortrövat och att de där personerna som tyckte att mitt barn var det värdefullaste finns kvar och vill, måste, få tillbaka henne. Och ännu värre: att vara den förälder som förlorar sitt barn, fast man inte hade fattat beslutet, fast man ville och orkade.

Men ur ett barnperspektiv: Hur kan det någonsin vara bättre att leva på institution och sväva i ovisshet om ifall man ska hem till våldsam, men kanske älskad förälder, om någon i ens släkt kanske trots allt vill börja tala med en igen en dag, om man ska få en utbildning. Hela tiden utan att det finns någon som tycker att man är dagsljuset och det allra viktigaste i världen.

När vi skäller på internationell adoption som ett uttryck för kolonial praktik, eller rasistisk, vem lider mest? Är det de barnlösa i västvärlden, är det det? Eller är det barn som aldrig får bli älskade?

Att bli ett älskat barn är viktigare än allt. 

Jag tror att jag ska sluta vara så kritisk. Kolonial praktik eller ej: alla barn måste få vara någons första prioritet, någons älskade unge.

Även om jag är part i målet: att bli adopterad är inte det värsta som kan hända. Det är värre att vara ingens.

Kärlek

Även om man är åtta år och urdryg, hånfull och för det mest outhärdlig (hoppas som vanligt på att det är en fas), så kan man inte somna förrän man har sin tvååriga systers hand mot sin kind.

Då blir det tryggt.

Nej!

Jag hörde om bussolyckan innan det var klart att vissa barn inte hade klarat sig. Jag fattade ju att en sån olycka knappast skulle kunna vara möjlig utan dödsoffer, men tänkte att ändå kanske.

Men sedan kom informationen om att det var tre barn som inte klarat sig.

Jag förstår att jag hade varit den sorts förälder som mycket kraftigt hade uppmuntrat mitt barn att åka. Komma ut lite på egen hand, vintersport, pröva vingarna lite lagom. Det hade jag absolut sagt att de skulle åka med på.

På kvällen innan de skulle iväg hade jag också varit en stressad och därför snäsig förälder. Men kan du inte hålla ordning på nånting, hur tänker du dig att det ska funka?! Så hade jag fräst.

Och det hade kunnat bli det sista jag sade. Till en älskad unge.

En arbetsdag

Ja, nu ska vi se vad vi har haft för blandade glädjeämnen idag, lördag.

Redan imorse kungjorde jag för barnen att pappa är bortrest och idag ska vi göra en mysig lördag tillsammans, dock utan pappa. Jag hade laddat med ett fullproppat schema för att det inte skulle uppstå uttråkning.

Först en cykelutflykt till skogen. Vi såg hästar, åt medhavda smörgåsar och drack saft. A. lyckades välta sin cykel på D:s på min, så att hela barnstolen till Dong-Mei blev full av lera. Sedan cyklade vi till liten djurgård, åt fika, det fanns te och kaka till modern som inte var så trakterad av pinnglass, och så cyklade vi hem. Det var inte så bra att man bara fick en glass var. VEM HAR NÅNSIN FÅTT MER ÄN EN GLASS? Och så fick man inte välja trettiofremkronorsstruten heller. Jävla snåljåpsmorsa. 4rNåja, utflykten tog tre timmar.

När vi ställde undan cyklarna på gården uppstod orättvisa. A. hade trängt sig, eller så hade D. gjort det och jag hade då hållit på A. Tydligen. D. ställde till enorm scen. Han skulle gå ut på gatan och BLI ÖVERKÖRD!

Dong-Mei blev ledsen och lockade med honom in. Hon ville ha "sin D." och det kunde inte ens D. motstå.

Sedan var det lunch, snabblagad och en favorit, alla åt, konstigt nog.

Sedan var det filmtajm. Missnöje för att det inte blev glass eller popcorn eller godis till filmen. Och då hade vi just ätit glass på utflykt (och skulle baka kakor, se nedan).

Sedan var det bakning av mördegskakor. Man fick göra dem med pepparkaksformar och rosa socker och sylt. Ledde till en parad av konflikter med Dong-Mei som ville äta upp degen, och mjölet och det rosa sockret. Och sedan var alla arga för att de inte fick binge-äta mördegskakor. Utom A., hon gillar inte kakor.

Och nu får inte Dong-Mei sin välling tillräckligt fort. Det är jäkligt dålig service här ska ni veta, men av någon anledning vill modern att diskmaskinen ska startas.

Och jag är rätt trött på the state of the barnrum och på det faktum att efter att D. och Dong-Mei hjälpt till att byta toarullar så är den där trägrejen borta, så att man inte kan sätta upp några rullar på toaletten. Och det är toapapper i nån sorts installationsform i barnrummet. Draperat.

Nu är det bäst att jag går och lägger dem, hoppas att maken kommer hemkväll så att jag kan inleda alkoholism till tröst.

Nej. För vi ska ju upp i morgon bitti och genomföra fyrtio aktiviteter. En kör för gosskoristen D., ett barnkalas för D. och en uppvisning i kyrkan för A:s och Dong-Meis dagis. Med efterföljande intag av någon sorts middag. Och maken ska iväg igen.

Men jag kanske kan ta ett glas apelsinjuice. Eller i alla fall lite vatten.

Men så blir det inte. För jag kommer att ha somnat när min man kommer hem. I en hög av barn kommer jag att ligga insnodd i ett barntäcke, i sömnen letande efter en förkommen napp, innan det utbryter kris i den frågan.

Latmask

Men vad är det för FEL på våra barn?

Jag ber A. tre gånger, vänligt och pedagogiskt att städa sitt rum. Det är inte en svår städning jag ber om, en sån där man måste välja var saker ska stå och kategorisera, för det kanske är svårt när man är fem. Jag ber henne ta upp allt pappersspill som ligger på golvet. Det var mindre än en vecka sedan jag och min man skyfflade papper i barnrummet i en timme på kvällen och slängde fyra stora lådor (av resväskestorlek) fulla med papper och rullar och garn. Nu räcker det.

När A. inte gör det förklarar jag att det är okej, hon kan avstå. Men då kommer jag att ta en stor kvast och sopa upp allt. Jag är inte så förtjust i hennes saker som hon är och det kan hända att det åker med saker som jag inte inser är värdefulla. Jag kommer inte medvetet att slänga något fint, men jag kan inte hålla på och sålla. Vill hon behålla så får hon städa.

Till slut sjunker detta in. Hon är nära gråten, arg och tydligen kränkt.

-Jaja, ja städar väl allt själv då! 

Eh, ja? Precis, va. Eftersom det är ditt rum, dina grejer och din uppgift som tar mellan fyra och åtta minuter. Precis, ja, du städar allt själv.

Hur blir de så bortskämda? Var? Det är inte riktigt de signalerna vi ger dem här hemma, men något fallerar ju, den saken är klar.