Adoptionskritik

Vi har ju då alltså adopterat barn. Tre stycken. Ett i taget.

Det innebär att vi har funderat över om adoption är rätt, mycket ordentligt, tre gånger.

Man kan ju undra om en som skriver så mycket om problemen med adoption, de strukturella problemen inte minst, verkligen borde adoptera.

Jag kommer aldrig att komma fram till ett enda entydigt svar. Men den adoptionskritik som jag för några år sedan tyckte var intressant och berättigad, den börjar irritera mig nu. Inte för att jag är en av de onda som adopterar. Jag är en som adopterar och om det innebär en stor skuld, så bär jag den skulden. Till alla mina andra privilegier i denna värld kan också läggas vit adopterar icke-vit (tre gånger) för att hon vill, får och har råd. (och det här med pengar i adoptioner, det ska jag återkomma till, vid tillfälle.)

Men sedan jag har fått barn har jag också insett det här, och det visste jag inte helt innan vi adopterade: barn måste ha en familj. Inte för att man måste ha en kärnfamilj, en mamma och en pappa. Inte för att man måste ha lagom många syskon. Inte för att man måste bo i radhus, eller i Norden. Inte för att man måste vara medelklass.

Men man måste vara älskad för att bli en riktig människa i slutändan. Och även om många länder erbjuder goda möjligheter till utveckling för barn på barnhem, studier, yrkesutbildningar, fonder, medicinsk vård, så erbjuder inget barnhem i världen, inte ens de som har "mammor" som bor i byar med barnen, möjligheten att bli någons eget barn.

För att bli riktig tror jag att man måste få veta att man får stanna hos någon eller några alltid, och vad som än händer, vad man än gör. Den möjlgiheten ger adoption. Och egentligen bara adoption.

Det behöver inte vara internationell adoption. Nationell adoption har ju fördelen att barnet, vanligen, ser ut som majoritetsbefolkningen i landet, och hur knäppt det argumentet än är, så spelar det roll. Men det finns många adopterade som ser ut som majoritetsbefolkningen som tycker att det är jobbigt det också; deras adoption måste förklaras, den är inte självklar, den måste tas upp.

Men adoption är av godo, så länge inget barn blivit bortrövat, ingen förälder ljugen för, inga pengar använda för att muta, övertyga, locka. Det blir bättre för barnet, jag tror faktiskt på allvar det. Det blir också bättre för den vuxna som längtar efter ett barn. Men det är inte det viktiga. Det viktiga är att det är bättre för ett barn att bli någons för livet.

Och i adoptionskritiken glömmer man bort det. Att få kritisera strukturen är viktigare än att ge små barn möjlighet att bli någons. Det är inte trevligt. Det är fulpolitik.