Ingens barn

Den som orkar kan se "De dödsdömdas barn", en dokumentär som ligger på svt Play.

En danskt dokumentärfilmsteam har under två år följt barn till kinesiska fångar som dömts till döden. Det är outhärdligt. Ofta är det mammorna som har dödat papporna efter år av misshandel av såväl kvinnorna som barnen. Ibland är det andra brott. Gemensamt är att barnen får komma till en institution, där det är uppenbart att man vill dem väl, men där de svävar i ovisshet om vad som ska hända med dem och med den dödsdömde föräldern. Och: där det inte finns den där speciella personen eller personerna som tycker att just de är värdefullast. Att just de är den där favoritpralinen i asken.

Alla barn förtjänar att vara den där pralinen.

En flicka bor på institutionen för att hon hittades på en järnvägsstation. Hon var offer för human trafficking, men det hela avslöjades, och hon lämnades kvar. Nu har man letat efter henne familj i flera år utan framgång. Och hon är kvar på institution.

Om adoption finns ju en del att säga. Jag kan inte tänka mig något hemskare som förälder till adopterade barn att det uppdagas att mitt barn var bortrövat och att de där personerna som tyckte att mitt barn var det värdefullaste finns kvar och vill, måste, få tillbaka henne. Och ännu värre: att vara den förälder som förlorar sitt barn, fast man inte hade fattat beslutet, fast man ville och orkade.

Men ur ett barnperspektiv: Hur kan det någonsin vara bättre att leva på institution och sväva i ovisshet om ifall man ska hem till våldsam, men kanske älskad förälder, om någon i ens släkt kanske trots allt vill börja tala med en igen en dag, om man ska få en utbildning. Hela tiden utan att det finns någon som tycker att man är dagsljuset och det allra viktigaste i världen.

När vi skäller på internationell adoption som ett uttryck för kolonial praktik, eller rasistisk, vem lider mest? Är det de barnlösa i västvärlden, är det det? Eller är det barn som aldrig får bli älskade?

Att bli ett älskat barn är viktigare än allt. 

Jag tror att jag ska sluta vara så kritisk. Kolonial praktik eller ej: alla barn måste få vara någons första prioritet, någons älskade unge.

Även om jag är part i målet: att bli adopterad är inte det värsta som kan hända. Det är värre att vara ingens.