Ny dokumentär om adopterade: De ensamma. Den skulle jag se. Av Osman Karim. Bröderna Karim är alltid reflekterade, det här skulle bli intressant.
En handfull adopterade berättade. Utmärkt och sorgligt. Deras berättelser är ju inte mycket att säga om. Det är deras upplevelse: man är ensam, ingen är som man själv. Förfärligt och sorgligt och inget att kritisera. Kanske är jag lite trött på vinkel adopterad söker sina rötter och blir lycklig, men det kan ju vara någons egen historia. Även om jag hade velat höra andra historier också.
Det här vill jag emellertid gärna kritisera:
Det dök upp faktarutor mellan intervjusamtalen. En av dem angav självmord som den vanligaste dödsorsaken bland svenska adopterade män.
Hemskt.
Men, och jag var tvungen att kolla på SCB, men jag mindes rätt, självmord är den vanligaste dödsorsaken bland män (adopterade eller inte) i åldrarna 15-44 år.
Lite känns det som att någon ville berätta en hemsk historia, och så fick det bli. De har det så dåligt. de är så ensamma. De tar livet av sig.
Ja. De och de andra också.
(Se den på svt play.)
Om mig
- Elsas gäng
- Vi adopterar Elsa. Vi är i Taiwan och väntar på att papper ska bli klara, medan vi lär känna Elsa. Och hon oss.
Jag anade att det skulle vara så. Därför tittade jag inte. Jag håller med om att alla har sin egen historia och sina upplevelser, det kan man inte ta ifrån dem. Men varför måste man alltid bara visa den sidan? Och rakt av att det bara är dåligt. Varför inte en mix, av dem plus de som har haft det blandat en tid där det varit jobbigt men nu är det bra plus de som bara har haft det bra. Då blir det en rättvis bild. Jag uppfattar det som man nästan alltid i media tar upp självmordstatistik när man pratar om adoptioner, och då blir det sanningen, den bild som allmänheten tror på. I den här dokumentären har man ju inte sagt sanningen, man har tagit fakta men inte visat den på ett korrekt sätt. Det känns som man skulle kunna anmäla SVT för det faktiskt.
SvaraRaderaJag har bara läst en av Mary Juselas böcker (har även hört henne föreläsa) men den tycker jag är så bra. Det är många adopterades historier, en mix av allt. Men min bild som jag hade fått från media ändrades, de flesta hade haft det bra, det kom inte bara bebisar på 60-, 70- och 80-talet och långt i från alla kom till Sverige med "kurir".