Jag ber A. tre gånger, vänligt och pedagogiskt att städa sitt rum. Det är inte en svår städning jag ber om, en sån där man måste välja var saker ska stå och kategorisera, för det kanske är svårt när man är fem. Jag ber henne ta upp allt pappersspill som ligger på golvet. Det var mindre än en vecka sedan jag och min man skyfflade papper i barnrummet i en timme på kvällen och slängde fyra stora lådor (av resväskestorlek) fulla med papper och rullar och garn. Nu räcker det.
När A. inte gör det förklarar jag att det är okej, hon kan avstå. Men då kommer jag att ta en stor kvast och sopa upp allt. Jag är inte så förtjust i hennes saker som hon är och det kan hända att det åker med saker som jag inte inser är värdefulla. Jag kommer inte medvetet att slänga något fint, men jag kan inte hålla på och sålla. Vill hon behålla så får hon städa.
Till slut sjunker detta in. Hon är nära gråten, arg och tydligen kränkt.
-Jaja, ja städar väl allt själv då!
Eh, ja? Precis, va. Eftersom det är ditt rum, dina grejer och din uppgift som tar mellan fyra och åtta minuter. Precis, ja, du städar allt själv.
Hur blir de så bortskämda? Var? Det är inte riktigt de signalerna vi ger dem här hemma, men något fallerar ju, den saken är klar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar