Jag har en bild av barnen på jobbet. När jag ser dem så tänker jag att just de där tre vill jag ha i famnen, helst hela tiden. Och så tänker jag på hur mycket jag vill vill vill ha dem.
Och då kommer jag på det här. De vill inte ha mig lika mycket. De behöver mig för de är barn och behöver en vuxen, och de älskar mig. Men på det sättet som jag älskar dem älskar de inte mig, för de är mina barn och det är barnen man älskar sådär, inte sina föräldrar.
Orättvist. Lite hemskt. Men bra, förstås.
För de ska ju vidare utan mig. Jag, däremot, ska ingenstans nånsin utan dem i första rummet.
Om mig
- Elsas gäng
- Vi adopterar Elsa. Vi är i Taiwan och väntar på att papper ska bli klara, medan vi lär känna Elsa. Och hon oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar