Något gemensamt

Vi är ju nya i stan och på jobbet, dagis, skolan.

Så nu finns det nya personer som kan fråga oss om barnen är adopterade.

Det hände häromdagen.

-Är de adopterade?

(Ja, JA, JAHH, vad ser det ut som?!)

Men: då sa frågeställaren så här:

-Vi har en nioåring hemma, från Korea. Och två småsyskon. De kom med ivf. Men ni har adopterat TRE alltså?!
-Ja, jo, sade jag. Det blev lite mycket ibland.

Hon sänkte rösten:

-Man kunde bli tokig. Och alla pengar det har kostat, det kan man ju inte ens säga till nån som inte vet. Först trehundratusen och sen femtio, och så femtio till.

Jag vet. Det spelar viss roll. Det betyder att vi inte kan köpa ett stort och snajdigt hus i Stockholm. Vi verkar också vara ekonomiska slarvrar, ingen bank skulle fatta hur man kan ha så lite besparingar, trots att man har jobb och verkar pålitlig och tråkig.

Men mamman och jag var överens om att det gjorde - ingenting. Det är en erfarenhet vi delar med ganska få. Och som genast gör att vi hör ihop litegrann.