Lydnad

Dong-Mei fick idag i slutet av dagen på dagis redogöra för om hon tillhörde den grupp av barns "som lydde" eller den grupp av barn som "inte lydde".

Okej. Inte det mest pedagogiska jag har hört talas om. Antingen lär hon och de andra som hör till gruppen som inte lyder att de är dåliga. Hur hjälper det? Eller så lär de sig att de inte lyder och då behöver de ju aldrig lyda, eftersom det redan är fastslaget att hon är en sån som inte lyder.

Man måste inte lyda alltid. Men jag fattar att Dong-Mei är lite mer än ett heltidsjobb för en dagmamma. Det tycker jag också. Hon är jobbig. Festlig, smart, knasig, full av idéer, men inte direkt lätt att sköta om.

Nåja. Eftersom det knappast är bättre på ett jättedagis med hundrafemtio barn på en pedagog så är det den barnomsorg hon har nu som gäller. Istället försökte jag kompensera genom att säga att jag tycker att hon är bra. Det spelar ingen roll om andra säger att hon gör fel. Jag och pappa kommer alltid att älska henne.

Jag provade lite fler samtal:

-Ibland är man lydig, ibland inte, det kan vara olika. Man är inte alltid samma. Ibland är man arg, ibland glad.

Dong-Mei hade fattat:

-Ja, och ibland är man mitt emellan.

Precis.

Sen tror jag inte att det funkar att säga till barn att man kan vara lydig ibland, olydig ibland, att olydnad också är värdefullt och allt möjligt. Det är ju om de känner sig dömda eller bedömda som är problemet. Man kan inte skademinimera via intellektuellt arbete.

Dong-Mei lyder inte. Verkligen inte. Men hon är en sköning. Jag hoppas att fler ser det. Också.