Ångest och glasögon (av plast)

Tystnaden på bloggen beror på att den här adoptivmamman ska flytta med sina barn och sin man och är orolig att hon därmed förstör dem. Jag har alltså heltidsångest. Inte så konstruktivt. Inte hjälper det någon heller.

I alla fall: barnen tycks fortfarande tro att jag är en auktoritet. Det slår mig ibland att de verkligen tror att jag kan fixa grejer.

Idag kom DOng.Mei springande till mig i köket och meddelade:

-Mamma! D. slängde glasögon som var gjorda av plast (japp, jag fick all denna information) på A:s fooot!

Sedan sprang hon in till sin syskon igenoch meddelade:-Jag sade till mamma!

Som om jag skulle kunna ställa till rätta det orättvisa att glasögonkastning.

Jag är en helt vanlig person. Knappt. Upptagen som jag är med att älta flytt.

Ändå anses jag vara kompetent chef.