Ljuva hämnd

Jag borde hämnas för allt konstigt jag måste lyssna på och säga "jaha jaha, ja, där ser man" om. Problemet är väl att det inte kommer att drabba dem som har utsatt mig för märkliga frågor om barnens ursprung och konstiga berättelser om nån som blev gravid så fort han adopterade.

Men nu är det dags att slå tillbaka, lite generellt, känner jag. Jag är på bettet.

Tänk er så här ungefär:

Jag sitter på bussen vid kvart över fyra på eftermiddagen, det är fullt med folk, oftast är barnvagnsplatserna rejält laddade med småttingar i sina fordon, deras syskon och mammor. Jag kan vända mig till valfri flerbarnsmamma, gärna nån som är lite svettig och redan rattlar en tappad napp, en äppelskrott och ett par kladdiga vantar.

-Ja, jag ser att du har flera barn. Så roligt då. Härligt med barn. Har du samma pappa till alla barnen? Eller olika, det kan man ju ha?! Och vet i så fall alla papporna om vem som är pappa, jag menar, det måste man ju inte berätta?! Som kvinna, menar jag. Och mor. Man gör ju det som är bäst för barnen. Så hur gjorde du med de här papporna?

Eller kanske vid sandlådekanten:

-Så fina, va!? Är de dina alla tre? Ja, du vilken tur! Ja, min man och jag tänkte mycket på att kanske bara nuppa lite, men sen kom vi fram till att vi kan ju faktiskt få egna adopterade barn. Alla kan ju inte det. Så då tog vi såklart det alternativet. Men du ska veta, att jag stöttar dig och din man till etthundra procent! Dina barn är ju jättefina, de också! Vi hade också nuppat om vi inte hade kunnat få adoptera. Ja, det hade vi absolut!