Usch, vad är det för liv, när man måste rycka upp en tvååring som sover på rygg med lätt öppen mun och utslagna armar för att syskonen ska lämnas i skola?
Dong-Mei hade svårt at komma till ro igår kväll, det var så kul på D:s kör, där hon sprang runt och "hjälpte" mig att bre smörgås åt 16 barn. Och sen när hon väl somnade började den resterade förkylningshostan, så fort hon ligger ner börjar det. Hon kruppar lite, det låter så hemskt och det är jobbigt för henne. Hon ville sova själv, ville sova hos mig, ville sova själv. Inget blev bra.
Och så blir klockan sju nästa morgon, och nu måste vi snart packa ihop oss. Jag försöker tända, stöka, puffa till sängen, för att inte behöva väcka henne genom att ta i henne, det verkar så hårt. Till slut ger jag henne en vällingflaska, och den dricker hon halvt i sömnen, men hon vill fortfarande inte gå upp.
Stackars alla sängvarma barn, med gårdagens äventyr fortfarande kvar i drömmen och ett gosedjur under armen. De kan väl få sova lite till?
Och ändå: vi lever i ett land där det hemskaste som händer barnen är att de blir uppuffade ur sömnen av en förälder som kommer med varm välling. Det är bättre än att huset rasar in över en.
Inte usch, alltså, utan tack för att jag får ha mina barn här.
Om mig
- Elsas gäng
- Vi adopterar Elsa. Vi är i Taiwan och väntar på att papper ska bli klara, medan vi lär känna Elsa. Och hon oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar