Uppfostran

För flera år sedan var jag och en tvåårig D. och handlade. Han hade tröttnat och låg och tjöt utanför kassorna. Jag minns att jag petade på honom med foten och sade att han skulle skärpa sig, för nu skulle vi gå till bilen. Då kom en äldre dam:

-Man ska ha oändligt tålamod med de små!

Ja, det ska man, det tycker jag också. Tålamod på det sättet att man inte tänker, nej, nu skiter jag i det här, nu lämnar jag den här ungen utan åtgärd i framtiden. Naturligtvis ska man fortsätta orka. Och fortsätta. Och fortsätta.

Men jag tror att det är ganska bra att lära barn att om de inte alls tar hänsyn till omgivningen så kommer det att bli jobbigt för dem själva, och för alla andra, och det kommer att funka dåligt. Och hellre att man får veta det av sin mamma utanför kassorna på ICA än av nån arbetsgivare när man är trettio år och impopulär på sin avdelning.

Precis som att jag uppskattar att någon snäll kompis säger att hoppsan, du har en konstig tvärp i håret när jag ska gå in på anställningsintervju. Mycket hellre det än att sitta där med tvärp.

Ibland tror jag att ingenting av vår uppfostran av D. har bitit. Men sen visar det sig, att när vi inte är med så stånkar han inte om han ombeds göra något, han nappar inte till sig en bok utan ett ord, utan tackar, och han fattar att man ska svara på tilltal.

Det måste vara tack vare vårt oändliga tålamod med de små.