Rasism för åttaåringar

-Mamma, är det fint med platt näsa? undrar D.
-Platt näsa?
-Ja, som jag har.
-Du har väl egentligen inte platt näsa. Du har inte lika stor benbit mellan ögonen som jag har.  Näsrygg brukar man kalla det.
-Är det fint att inte ha det?
-Alltså, har du hört att det finns folk som gör operationer för att de skall bli finare, eller som de tycker är finare?
-Ja...?
-Ja, de flesta som opererar sin näsa vill att den ska bli mindre, här i Europa.
-Jaha.
-Men vet du att det konstiga är att i Asien vill många operera in en extra plastbit i näsan så att den blir större. Man är aldrig riktigt nöjd, och vad som är finast går väl inte att säga.
-Kan de få ut plastbiten igen?
-Ja, jo, om de gör en ny operation.
-Vad tycker du är finast då?
-Jag tycker såklart att det är finast att ha sån näsa som du och A. och Dong-Mei har, ni är ju mina barn och det finaste jag vet.

Okej, tänker jag. Det här handlar om något. Men jag tänker inte trycka på så att han fattar att inom hans mamma mullrar en antirasistoperation av stora mått. Och sen kommer det:

-När Billy träffar mig brukar han trycka ner sin näsa, så att den blir platt som min.

Jävla Billy. Jag måste lägga klipulver i hans tröja. Minst.

-Jaha. Det var kanske inte så trevligt att kommentera andras utseende. Vad tänker du då?
-Jag bryr mig inte om det.
-Blir du inte ledsen?
-Nej.
-Du får väl säga att det inte spelar nån roll om han trycker till sin näsa, den blir ändå aldrig lika snygg som din.

Okej, massor av minuspoäng till mamman här.

-Vill du att jag ska säga till nån att man inte ska prata sådär om hur andra ser ut, undrar jag, men jag vet svaret.
-Nej!

Nej. Jag vet inte vad man ska göra. Trots den deppiga adoptionskursen där vi lärde oss allt om rasism, så lärde vi oss inte ett smack om det här. Om hur man gör i riktiga livet. Vi fick svara på frågan" Kan du hantera att ditt barn eventuellt utsätts för rasism?".

Eventuellt - ha! Det klart att de utsätts för det. Och kan jag hantera det?

Nej, om inte klipulver är en lösning. Såklart kan jag inte hantera rasism. Det kan väl ingen. Det är själva problemet.

På kursen var rätt svar "Ja, jajamen jag kan hantera rasism". Och alla adoptivföräldrar in spe hade strategin att de skulle stärka sina barn, så att de kunde stå emot.

Jag kan också ha yttrat följande i min diskussion med D:

-Har Billy aldrig sett en kines tidigare?

Inte så stärkande. Nej, det här går inte så bra.