Finito

Dong-Meis ljuvlighet, ja. Möjligen är det över med den nu.

Jag hade en liten förhoppning om att de senaste dagarnas NEJ skulle vara nån liten grej, bara, kanske nån förkylning eller något. Men det är nej, det är tårar, oftast av krokodilart, för när hon ändå inte får som hon vill slutar tårarna rinna, det är korslagda armar över bröstet. Inte ens D. får pussar.

Det är trotsåldern.

Den kom till Dong-Mei också.

Och det är tröttsamt, det är tjatigt, men det är också roligt. Gudars vad tvååringar tar i.

Tursamt nog är Dong-Mei väl etablerad i våra hjärtan. Hon är fortfarande oemotståndlig, medan hon sprattlar, vägrar och totalkrånglar.