D är tolv, A nio och Dong-Mei sex. Hur det gick till fattar jag nte. Alldelses nyss sov det en bebis bredvid mig varje natt. Han låg klistrad med huvudet i min armhåla och tårna vid min höft. Men det var alltså då elva år sedan, inser jag.
Jag inser en annan sak också: De kommer inte att bli mindre igen. Allt det där man upplevde med små barn, det kommer inte tillbaka. De kommer inte att vända och bli små och lukta pyjamas och ny torr blöja vid läggdags.
Nej, nu har vi istället barn som väntar på att beställningen man gjorde på nätet ska komma. Barn som kan alla tricks iPhonen. Vi har Snap och Insta. Vi har åka buss och spårvagn själv till skolan. Långa läxor. Prov och betyg.
Fast vi har dem ju fortfarande och jag kan ju inte fundera hela tiden på vad tiden går. Då missar jag ju den här tiden.
Jag är lite förvånad överhur roligt det var att ha bebisar. Jag visste inte att de var så himla absurda och att man hade en personlig komiker, som är rolig på riktigt, i hemmet varje dag, när man har nån under sådär fyra, fem, som delar ens liv.
Kanske lösningen är att bara fylla på underifrån, fler små nya sköna typer? Nejvisstnej. Det går inte.
Om någon undrar: Vi älskar dem minst lika mycket fortfarande, lite mer hela tiden, förstås.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar