Mellan

Idag kom ett brev, som innehöll ett justerat beslut från socialnämnden, som yttrar sig till tingsrätten om vår lämplighet att vara Elsa Dong-Meis föräldrar. Vad bra, då skickas det snart till tingsrätten och så blir hon vår.

Och får svenskt pass.

Men det är också lite sorgligt. Då förlorar hon sitt efternamn, ett av de sista banden till hennes Taiwanmamma slits av och hon kan inte få tillbaka det, vad jag vet. Eller får man ta sina biologiska föräldrars namn, kanske, i så fall kan hon ju välja att ta tillbaka det.

Och passet; hon kan resa på sitt gröna pass i några år till, tills det går ut. Sen är det det svenska som gäller.

Men hon kommer alltid att likna sin första mamma. Det går aldrig att förneka hennes ursprung, om hon skulle vilja det. Det hoppas jag att hon aldrig vill.

En del adoptionskritik handlar om att man som adopterad varken är som sina nya eller sina gamla föräldrar, man är i ett mellanförskap.

Jag vill att hon ska slippa det. Hon hör hemma med oss. Och för min del gärna med sitt taiwanesiska ursprung också, men det kommer hon, och vi , att få jobba för.

Och måste man vara olycklig i mellanförskapet, om man nu hamnar i det där glappet? Går det inte att fylla upp med en känsla av att man ändå alltid är - Elsa Dong-Mei. Går det inte att fylla sina barn med så mycket kärlek att de till slut känner själva att de kan fylla varje gap med den?